Nu ska jag skriva ett 100% ärligt inlägg som kommer rakt från hjärtat. Och även om jag inte ännu producerat någon text, så vet jag redan att det kommer att kännas så skönt att skriva det här för jag är så himla lättad.
Att jag ska bli fysioterapeut "som stor" är något jag har haft i tankarna i många, många år. Jag pluggade stenhårt till inträdesprovet, och jag blev överlycklig när jag slapp in på första försöket. 2012 var året då jag flyttade till Helsingfors och påbörjade min drömutbildning.
Visst trivdes jag i skolan från första början, och visst kändes det vi höll på med helt intressant. Men ju längre in vi kom på utbildningen, desto mer började jag tvivla, och jag började fundera på om det här verkligen är det jag vill och om det här faktiskt är det jag ska jobba med. Tänk om jag hade valt fel? Jag kanske borde ha studerat till lärare, kosmetolog eller journalist istället?
Månaderna blev till år och vi fortsatte att vända och vrida på varandras ben i klassrummen och mellan varven for vi ut på praktik. Jag hade turen att få tre väldigt olika praktikplatser och fick således se hur olika jobb fysioterapeuter kan ha, men ändå kändes ingenting riktigt "yes!". Allt var liksom helt okej och jag trivdes helt bra på alla ställen, men jag är en person som verkligen vill brinna för det jag gör och det kändes som att "helt okej" inte räcker. Jag blev mer och mer stressad, alla andra tycktes ju börja ha på klart hurudana fysioterapeuter de ville bli och pratade om att utbilda sig vidare till OMT-fysioterapeut, eller koncentrera sig på psykofysisk fysioterapi, neurologisk fysioterapi, störö (stöd- och rörelseorganen), massage, idrott, eller något annat. Och så jag då, som tyckte allt var helt okej. Mina två jobb som jag har haft vid sidan om studierna (försäljare & jumppaledare) har jag däremot alltid trivts jättebra med, så jag tänkte att det är ju tur att jag åtimstone har jobb jag trivs med ifall jag inte kommer att börja jobba som det jag utbildat mig till.
2015 har varit ett år då jag har haft framtidsångest som aldrig förr. För varje månad som passerat har jag tänkt att det är en månad mindre kvar tills jag blir färdig från skolan, och det har stressat mig något enormt. Att veta att man snart inte är studerande längre och kanske har studerat till något som bara känns helt okej. Det var ju inte så det skulle gå.
I oktober började min fjärde och sista praktik. Jag lyckades knipa åt mig en pratikplats som var exakt det jag ville ha - en blandning av störö och barnfysioterapi. Även om jag var superglad och förväntansfull, så var jag också förbaskat rädd för att inte detta heller skulle kännas bättre än helt okej. Nu, fem veckor senare, är det bara en vecka kvar och sen är min sista praktik slut. Och vet ni?
JAG HAR HITTAT RÄTT, och det känns helt fantastiskt!
Jag hann inte vara många dagar på praktiken före jag kände att ja, det är här jag skall vara. Det är så här jag ska jobba. Det är så här jag vill jobba. Jag har inte en enda morgon känt att jag inte skulle vilja fara till praktiken, trots att väckarklockan ringer 06.00. Jag känner mig motiverad när jag hoppar i bilen på morgonen, och när jag kör hem på eftermiddagen känner jag att jag bara vill bli bättre. Jag vill bara veta mera, och på kvällarna repeterar jag anatomi och barnets motoriska utveckling för att jag vill. Det är det här jag vill bli grymt bra på.
När jag sen ännu fick feedbacken av mina handledare att jag är riktigt duktig på det jag gör, ja då kunde jag nog inte känna mig mer glad och lättad. Visst blir det en stor förändring i slutet av december när jag plötsligt inte är studerande längre, men nu känns det åtminstone som att jag valde rätt då jag tackade ja till min studieplats för 3½ år sen, och att kasta sig in i arbetslivet känns hundra gånger bättre nu än det gjorde för ett halvt år sen.
Om det är det här jag kommer och vill jobba med ännu om 20 år? Det kan jag inte svara på, men det fina här i livet är ju att man i så fall får ändra sig. Kanske jag vill bli OMT-fysioterapeut nångång i framtiden, börjar jobba med neurologisk fysioterapi eller blir astronaut, vem vet. Huvudsaken är att det just nu känns rätt att dra på sig de blåa kläderna varje morgon. Jag har hittat rätt nu.
http://tidstjuven.com/