Igår efter jobbet gick jag ut på en lång promenad med
Malenamis sommarprat i öronen. Hon pratade bland annat om ett ämne jag länge tänkt skriva om, nämligen mobbning, och jag blev så rörd av det hon berättade att jag nästan blev tårögd. Orsaken till att jag länge tänkt skriva om ämnet men aldrig gjort det, och orsaken till att jag blev så rörd av hennes ord är ganska enkel:
En gång var det jag som inte fick vara med.
Ja, nu var det sagt. Ni skulle bara veta hur många gånger jag öppnat ett inlägg och tänkt att jag nu ska ta tag i saken och försöka påverka genom att dela med mig om min historia gällande mobbning, men jag har alltid fegat ur till slut. Sen hörde jag Malena vara modig och öppet i radion berätta om hur folk bland annat skrev så elaka saker om henne på skolans wc-dörrar att de blev tvugna att måla om väggarna, och då bestämde jag mig för att vara modig jag med.
För ganska exakt 10 år sen var jag med om det värsta året i mitt liv hittills, då jag under ett års tid blev mobbad. Alltså shit vad svårt det känns att skriva ner de orden... Trots att det nu är så pass länge sen som det är, så är det fortfarande ingenting jag gärna pratar om. Jag känner ändå att jag nu blivit så gammal, trygg i mig själv och stolt över den jag är idag, att jag kan skriva det här utan att skämmas eller vara rädd för att någon automatiskt ska tänka att det är något fel på mig. Är det annars inte helt knäppt, hur det är den som är offret som skäms och tänker att det är hen det är fel på? Med tanke på alla historier jag läst om mobbning, så tycks det vara väldigt vanligt att den som blir mobbad känner så, vilket är så fel, så fel, så fel. Om jag lyckas påverka så mycket med det här inlägget att ens en person förstår det, så är jag mer än nöjd. Så, ifall någon som blir mobbad läser det här inlägget nu, vill jag bara säga det här före jag fortsätter: Det. är. inte. dig. det. är. fel. på. Snälla du, försök förstå det. Okej? Bra, då fortsätter vi.
Mobbning kan ske på flera olika sätt, och i mitt fall handlade det aldrig om att jag skulle ha behövt gå omkring och vara rädd för att bli slagen, fått huvudet nedtryck i toaletten eller blivit tvungen att läsa elaka saker som folk skrivit om mig på väggarna. Nej, i mitt fall handlade mer om isande tystnad och total ignorans, ungefär som att man inte fanns. Ni vet, som att folk inte hälsar (eller över huvudtaget reagerar) när man kommer in i rummet, att folk tittar åt andra hållet när man slår sig ner och att folk inte svarar när man försöker påbörja en konversation. Visst fanns det också dagar när jag inte var osynlig utan istället blev allt för synlig, och fick stå ut med att folk glodde, viskade och suckade när jag uppenbarade mig. Jag visste inte vilket som var värre, men det jag ändå varje dag var fullt medveten om, var att jag varken var omtyckt eller välkommen. Jag som alltid har varit en väldigt social person och alltid har haft lätt för att få nya vänner, tog detta såklart väldigt hårt, och jag kunde inte förstå vad det plötsligt blivit för fel på mig. Känslan av ensamhet och att inte passa in var en väldigt obekant för mig, och jag som förr alltid gillat skolan vantrivdes plötsligt varje dag.
För mig ordnade det sig ändå relativt smidigt i och med att vi flyttade genom halva Finland ett år senare, vilket ledde till att jag slapp möta dessa människor och istället snabbt träffade nya vänner som jag trivdes med hur bra som helst. Det där året är ändå något jag kommer att bära med mig resten av mitt liv, och jag vet att många har varit med om mycket värre mobbning som pågått i åratal, och jag kan bara föreställa mig hur hemskt det måste kännas för dem. Och här kan jag inflika att jag antar att många bekanta/vänner som läser min blogg antagligen får veta detta för första gången nu, i och med att jag knappt sagt ett knyst om detta till någon sen vi flyttade, eftersom jag bara ville börja om då. Men ja, nu vet ni. Och nu när jag i korthet berättat min historia gällande mobbning, vill jag komma fram till det jag egentligen vill ha sagt med det här inlägget:
Mobbning är något som är helt otroligt vanligt förekommande, ända från lågstadiet till arbetslivet, och det är inte okej i något av dessa skeden. Eftersom jag ändå tror att mobbning är både värst och vanligast bland unga (det är helt galet hur elaka barn/unga kan vara!), så vill jag rikta mig mot er nu. Till dig som mobbar vill jag säga att det kanske inte känns som en speciellt stor grej att nu kalla någon fula saker i skolan eller frysa ut personen, men detta är något som kommer att ärra personen för resten av livet och det är inget du kommer att vilja ha på ditt samvete när du växer upp. Bara sluta nu, be om ursäkt och börja bete dig så som du själv vill bli behandlad, annars kommer du senare att ångra dig väldigt djupt när du förstår att du förstörde någon annans skoltid och självkänsla, och det är inget du sen mera kan få ogjort. Att slå någon, inte låta någon vara med, skriva fula saker på någons skåp, kalla någon för skällsord och all annan äcklig mobbning är så jävla allvarliga saker att det finns folk som tar livet av sig på grund av det, så bara sluta mobba. Bara sluta nu.
Till dig som blir mobbad vill jag bara säga att det inte är ditt fel, du behöver inte skämmas, det är inget fel på dig, det kommer inte att vara så här för alltid och du kommer ännu att träffa bra människor du kommer att trivas med. Och sist och slutligen, till er vuxna som är medvetna om mobbningen, t.ex. lärare i skolan, vill jag säga att blunda för fan inte för situationen, utan gör allt ni kan för att det ska lösa sig. Jag vet inte hur, men att som vuxen bara konstatera att det är en knepig situation och att man inte kan göra något eftersom "barn och unga kan vara så mot varandra", är nog åtminstone en attityd som är helt åt h*lvete.
Puh, nu var det skrivet, och det kändes faktiskt riktigt bra att få det här sagt nu. Tack för mig och trevligt veckoslut.
P.s. Att skilja mellan att vara personlig och privat i bloggen är inte alltid det lättaste, och många inlägg som jag skrivit har lämnat i mappen "Utkast" och sen aldrig blivit publicerade för att de sist och slutligen känts för privata. Det här är exakt ett sånt inlägg som jag bra kunnat lämna i mappen utkast, men jag känner att vissa saker helt enkelt är så viktiga att våga prata om, att jag den här gången trycker på "Publicera" istället för "Spara som utkast".
http://ziio.se