Det är inte bara en eller två gånger jag blivit dömd för mitt utseende i mina jobb. Ibland när jag presenterat mig har jag blivit mött av himlande ögon och små hånflin, och lika ofta har jag efteråt fått höra saker som "nämen det här gick ju riktigt bra, det trodde jag nog inte då jag såg dig!" och "när jag såg dig tänkte jag att det här nog inte blir till nånting, men du var ju riktigt sakkunnig och duktig!". Ingen har sagt rakt ut exakt vad det är som fått dem att tro att jag inte skulle vara sakkunnig, men jag antar att det är en mix av min ålder och mitt långa blonda hår. För det har man ju fått höra sen liten, att blondiner är dumma och att man kan skämta på deras bekostnad. Lägg nu ännu till en ung ålder, och sen har vi någon som minsann både är ung och dum.
Det att vissa har antagit att jag inte är bra på mitt jobb på grund av hur jag ser ut känns både irriterande, ledsamt och fördomsfullt. Även om jag själv vet att jag sakkunnig och duktig, känns det ändå inte speciellt kul att det ifrågasätts på grund av mitt utseende. Och vad svarar man ens på en förolämpning som någon försöker baka om till en komplimang? För "nämen det här gick ju riktigt bra, det trodde jag inte då jag såg dig" är nog, åtminstone enligt mig, verkligen ingen komplimang.
Hur som helst, en eftermiddag för en tid sen gick jag mot min spårvagnshållplats med lite arga steg (ni vet, när man går lite snabbare än vanligt, och klampar lite hårdare än vanligt), för att jag tidigare på dagen återigen fått höra hur chockerande det var att jag var sakkunnig. Några minuter senare klev jag in i spårvagnen, och som vanligt skannade jag snabbt igenom spåran med ögonen för att komma fram till var jag skulle sätta mig. Jag konstaterade att spåran var ganska full och att jag skulle bli tvungen att sätta mig bredvid någon, och det slutade med att jag gick långt bak och satte mig bredvid en gammal tant. På vägen gick jag förbi några lediga säten jag inte satte mig på på grund av följande orsaker:
1) Jag vågade inte sätta mig brevid den tatuerade mannen för han kunde vara farlig.
2) Jag ville inte sätta mig brevid den bleka killen med svarta ringar runt ögonen för han var nog en knarkare och de är oberäkneliga.
3) Jag orkade inte sätta mig brevid den typiska teinin eftersom hon talade i telefon och jag inte orkade lyssna på hennes teinibabbel.
4) Jag undvek att sätta mig brevid fyllot eftersom de alltid brukar härja och ställa till med problem i spåran/bussen.
Så, det var utan tvekan bäst att sätta sig bredvid den gamla tanten, och där kunde jag lugnt sitta och vara irriterad ifred. Jag såg att "teinin" hade slutat tala i telefon och satt framåtlutad istället, och jag var dundersäker på att hon satt och räknade likes på sin Instagram. Huhhu, att tonåringar inte har bättre saker för sig.
Plötsligt ringde den tatuerade mannens telefon. Eftersom han satt endast en rad framför mig kunde jag klart och tydligt höra när han med med världens gulligaste röst sa "joo kulta, isi on kohta kotona". Jag som i mitt huvud målat upp en bild av att han var en farlig gangster hade lite svårt att ta in att han tydligen var pappa, och en pappa som talade med löjligt gullig röst dessutom. Samtidigt steg "knarkaren" av på hållplatsen utanför sjukhuset, och tanken slog mig att han kanske inte alls är en knarkare, utan han kanske lider av någon allvarlig sjukdom. Fyllot ställde inte alls till med några besvär utan satt tyst och snällt på sin plats hela vägen, och när jag steg av på min hållplats såg jag att teinin inte alls räknade likes på Instagram, utan hon satt böjd över en bok.
"Den som sa de han va de", brukade mamma säga åt mig och min bror när vi var små och sa elaka saker åt varandra, och den dagen var det de orden som klingade i mitt huvud när jag gick hem med svansen mellan benen. Där hade jag suttit och varit upprörd över att någon dömt mig efter mitt utseende, samtidigt som jag själv hela vägen dömt andra efter deras utseenden. Vilken jävla dubbelmoral va.
Sen den insikten har jag verkligen försökt bli av med det här tankesättet, och varje gång jag märker att jag tänker döma någon efter personens utseende, har jag sagt stopp åt mig själv. För liksom jag inte ska behöva bevisa att jag är bra på mitt jobb trots mitt långa blonda hår, ska inte en tatuerad man behöva bevisa att han minsann är en bra pappa trots att han valt att ha bläck på kroppen. Liksom min hjärna inte sitter i min blonda hästsvans, sitter inte heller mannens hjärta i hans tatueringar.
Fördomar påverkar oss nog mer än vi tror, och nu i efterhand skäms jag verkligen över att jag automatiskt tänkte att en fyllegubbe inte gör något annat än orsakar problem, och att en "typisk teini" inte kan fokusera på annat än antal likes. Jag som utomstående kan inte ha någon som helst aning om vad som drivit den alkoholiserade mannen till att sitta där i spårvagnen i söndriga, smutsiga kläder med en alkopåse i handen, liksom jag inte heller på basis av att ha sett en tonåring med en telefon i handen i några minuter, kan dra slutsatsen att personens tankevärld inte kretsar kring annat än gillningar på Instagram.
Never judge a book by its cover - ett ordspråk som jag tror många av oss borde tänka på oftare.
http://fredricasblogg.com