*Djuuuuuupt andetag*
Nu ska jag göra det förbjudna, och skriva lite om av mina åsikter gällande uppfostran av barn, trots att jag själv inte har några barn. Amning, vacciner, rutiner, skräpmat och sånt tänker jag hålla mig långt ifrån, men en sak vill jag verkligen inte hålla tyst om, och det är motion. Rubriken berättar redan ganska mycket, men jag ska förklara lite mer nedan.
Jag har så länge jag kan minnas vetat, att jag vill jobba med barn. De allra flesta av mina praodagar spenderade jag på daghem, vid sidan av gymnasiet jobbade jag i en dagklubb, många somrar har jag jobbat på dagis, jag har dragit flera olika jumppagrupper för barn och till fysioterapilinjen sökte jag med tanken att jag skulle bli barnfysioterapeut. Min sista, fördjupade praktik valde jag att fokusera på barnfysioterapi, och mitt första jobb som färdig fysioterapeut var ett vikariat av en barnfysioterapeut, samtidigt som jag hade en jumppagrupp för barn vid sidan om. Ja, att jobba med barn, det har liksom alltid varit min grej.
Före jag skriver vidare vill jag säga att jag inte tål folk som kritiserar föräldrar i sociala medier (skrev för en tid sen ett inlägg om ämnet
här), och jag ser rött varje gång någon blir kallad dålig föräldrer i ett kommentarsfält. Så snälla, håll i tankarna, att min mening med det här inlägget är inte att få någon att känna sig som en urusel förälder, utan jag vill bara upplysa. Okej? Jag hoppas att ingen tar illa vid sig, jag skriver bara det här för att jag helt enkelt tycker det är för viktigt för att låta bli att prata om.
Så här är det: Barn lär sig genom att göra. De lär sig att vända på sig genom att försöka tills de plötsligt snurrar runt från mage till rygg. De lär sig att krypa genom att sparka och vifta med armarna tills de slipper framåt. De lär sig att stå genom att hålla stöd med armarna tills de klarar sig utan. De lär sig att gå genom att snubbla fram tills de lär sig att gå fot om fot. När barn gör själva övar de, och det är genom övning man lär sig. Hur logiskt som helst. Och ändå, ändå tycks det hända allt oftare, att man stöter på barn som inte kan rita för att de inte vet hur man håller i en penna, som inte kan klättra för att de inte uppfattar vart de ska lägga sina händer och fötter och som inte kan sparka en boll för att de inte kan hålla balansen.
Även om barns motoriska svårigheter kan bero på flera olika saker, så är, åtminstone enligt mina erfarenheter, en av de vanligaste orsakerna helt enkelt brist på erfarenhet av motion. Barn som egentligen kunde gå själva sitter i barnvagnen, barn som egentligen kunde klä på sig själva blir påklädda, barn som egentligen kunde äta själva blir matade och barn som egentligen kunde klättra upp på soffan själva blir lyfta. Och sen, något år senare, så kan det hända att föräldrarna tänker att deras barn helt enkelt inte tycker om att röra på sig, eftersom barnet helst spenderar tid framför datorn. Men, det är ju klart att barnet hellre sitter framför datorn än är ute och springer med sina kompisar, om barnet inte kan springa ordentligt. Det är väl klart att det inte är kul att fara ut i parken och klättra, om man inte kan? Liksom vuxna också undviker obekväma situationer, gör barn det också. För ett klumpigt barn är det helt enkelt lättare och mer bekvämt att stanna hemma framför datorn, än att spela fotboll eller klättra i klätterställningen. (Och obs, obs, obs. Personligheten spelar ju också in här, vissa är t.ex. mer intresserade av datorer än andra. Min point är bara den, att risken att barnet inte blir intresserad av att röra på sig när hen växer upp, antagligen blir större om hen inte blir van med motion från att hen är liten)
Det här tjatet om att barn inte borde ha för mycket skärmtid, är verkligen inget onödigt trams. Att begränsa skärmtiden och se till att barnet rör sig ute i olika miljöer, det är sånt som främjar barnets utveckling, sånt som förebygger klumpighet och motoriska svårigheter. Att leka i sandlådan, pyssla, leka hippa med sina kompisar, gå ut och gå i skogen, cykla, rita, klä på sig - det är allt sånt som utvecklar barnets grovmotorik och finmotorik, och det utvecklas endast om barnet får göra det själv.
Att gång på gång lyfta upp barnet i soffan istället för att låta barnet försöka klättra själv, att gång på gång klä på barnet utan att låta barnet göra det själv och att gång på gång skuffa runt barnet i en vagn fast barnet egentligen kan gå det själv - det är inte att vara snäll, det är att göra barnet en björntjänst. När jag nyss börjat studera och praktiserade på en bäddavdelning minns jag att jag trodde jag var snäll när jag "lyfte" upp gamla människor ur sängen eller från stolen, fast jag senare insåg att det jag egentligen gjorde, var att jag hindrade dem från att upprätthålla den lilla funktionsförmåga de hade kvar. Fast man menar väl, blir det liksom ändå så fel, när man försöker göra jobbet för någon som egentligen kan göra det själv.
Jag kan bra tänka mig att man ibland ger barnet ipaden för att få en lugn stund. Att man inte alltid kan vänta på att barnet ska klä på sig själv om man har bråttom. Att man inte vill gå ut och sitta i sandlådan om det ösregnar. Att man inte alltid orkar plocka fram pyssel. MEN, det är så otroligt viktigt, att föräldrar ändå skulle se till, att deras barn får röra på sig mångsidigt redan från att de är små. Och det behöver inte vara några invecklade grejer, det krävs liksom inte hundra olika hobbyn för att barnet ska få erfarenhet av motion, utan redan saker som promenader i skogen eller att cykla till skolan utvecklar barnets motorik hur mycket som helst.
Att det är skadligt att sitta för mycket är ingen nyhet, allt fler tycks rent utsagt sitta sig sjuka, och lösningen på det här problemet är sannerligen inte att passivera barn redan från när de är små genom att t.ex. hela tiden bära dem fast de kan gå själva. Genom att lära barnen röra på sig redan från ung ålder kan vi förebygga det där eviga sittandet; sitta och påta på telefonen på rasterna, komma hem och sitta framför datorn och sitta framför tv:n före läggdags. Näe, ut och spring med barnen, säger jag!
http://marionliv.blogspot.com