Danielas Dagbok

14 oktober 2016, kl. 10:00

Om att inte gå in i väggen

Den senaste tiden har det varit mycket snack om utbrändhet, depression, stress och prestationshets i den Finlandssvenska bloggvärlden. Många har delat med sig av sina historier om när och hur de gått in i väggen, och jag vill börja med att säga att jag tycker det är en väldigt bra trend bloggarna har startat! Och nu menar jag inte att de har gjort själva utmattningen till en trend, utan de har gjort det till en trend att våga tala om saken. Att börja kunna prata mer öppet om såna här saker tycker jag är otroligt viktigt - så tummen upp för det! Modigt och viktigt gjort av alla er som delat med er.

bildkälla

Samtidigt som folk berättar om sina erfarenheter har det även börjat uppstå diskussioner kring varför man blir utbränd. Jag har läst några inlägg där det mer eller mindre indirekt lyfts fram att folks höga prestationskrav, strävan efter att bli framgångsrik och aktivt självförverkligande kan vara orsaker till utbrändhet. "Framgångsrik är det nya svarta", skrev Amanda, och med det menar hon, att viljan att bli framgångsrik också är det mörka, farliga och skrämmande som driver oss mot gränser som vi inte visste att fanns. Här kan jag inte hålla med längre. Jag tror nämligen att det farliga egentligen är det, att folk inte lyssnar på sina kroppar tillräckligt.

För en tid sen pratade jag med en kompis, som sa "Jag önskar att jag hade lika bra balans i livet som du, Daniela. Hur gör du egentligen för att balansera allting så bra?". Svaret är enkelt: Jag och min kropp kommunicerar hela tiden. Och nu menar jag inte att jag kollar ner på magen och högt frågar vad den vill äta idag, utan att jag helt enkelt lägger märke till min kropps signaler. Min kropp vet exakt vad jag behöver för att må så bra som möjligt, och när den säger ifrån, då ser jag till att lyssna.

Stress visar sig i många fysiska symptom, och kroppen kommer antagligen att varna dig långt före den där väggen kommer emot. Kanske får du sömnsvårigheter, kanske blir du lättirriterad, kanske får du magont, kanske är din puls högre än vanligt, kanske är du inte utvilad trots en lång natts sömn, kanske börjar du glömma saker, kanske orkar du inte träna som vanligt eller kanske får du huvudvärk. Alla kroppar är olika och reagerar därmed på olika sätt, och det är din uppgift att lära dig känna din egen kropps varningssignaler OCH ta dem på allvar.

Jag är vanligtvis en ganska kiva människa, men när jag är för trött blir jag ganska snabbt en väldigt... ja, okiva människa. Det är min första varningssignal. Skiter jag i den varningssignalen och fortsätter pusha på, då kommer nästa varningssignal i form av näsblod, och då vet jag, att nu är det verkligen dags att lugna ner sig. De få gånger jag struntat i näsblodet och bara stoppat papper i näsan och fortsatt kämpa och jobba vidare, de gånger har det slutat med bland annat ordentliga sömnproblem och flunssor som aldrig viljat ge med sig, och då har det gått helt för långt. De gångerna är misstag jag lärt mig av och inte gör om.

Som en väldigt målinriktad, driven och aktiv människa kan jag med handen på hjärtat säga, att jag mår som allra bäst när jag uppnår mina mål. När jag klarar av något jag länge kämpat för. När jag fått mycket saker gjorda. När jag ser till att mina drömmar blir sanna. När jag fått förverkliga mig själv. För ja, det är verkligen sån jag är. Men, jag har också för länge sedan förstått, att jag också behöver vila för att må bra. Att jag ibland behöver göra ingenting för att sedan kunna göra mycket igen. Att jag måste tanka energi för att sen igen kunna använda energi. I bilen håller man ju också noga koll på bensinmätaren, och när lampan börjar lysa så är det dags att börja göra något åt saken. Fortsätter man bara köra kommer reservtanken snart att slå på, och låter man även den ta slut, ja då kör man sen ingenstans mera.

Så länge jag lyssnar på min kropp är det inte ett problem för mig att vara målinriktad, driven och aktiv. Jag kan jobba 12 timmar en dag, och sen meddelar kroppen att jag behöver en extra lång natts sömn för att återhämta mig, så jag går och sova tidigare än vanligt. Jag kan äta skräpmat en dag och då visar kroppen att den inte orkar lika bra som vanligt, och då kompenserar jag med att äta lite extra mer "bra" mat nästa dag. Jag kan försöka gå och träna trots att jag är lite flunssig, men då visar kroppen klart och tydligt att jag inte är i skick, så jag går hem. Jag kanske prioriterar "måsten" före "roligheter" en längre tid, men då visar kroppen det i form av dåligt humör, och då ser jag till att göra något roligt emellanåt också. Jag kanske har haft jättemycket att göra och blir erbjuden ännu fler uppgifter, men jag känner hur hjärtat börjar klappa, så jag tackar nej. Jag kanske har hållit något tungt för mig själv väldigt länge, och till slut meddelar kroppen att det är dags att tala med någon genom att tårarna börjar strömma, och då ringer jag en vän. Och på det här sättet, kan jag fortsätta vara mitt eget drivna jag, men fortfarande upprätthålla både god fysisk, psykisk och social hälsa.

Jag säger inte att jag stenhårt kan påstå att alla som lyssnar på sina kroppar har en garanti för att aldrig bli utbrända, liksom icke-rökare inte heller har en garanti att aldrig drabbas av lungcancer, men jag påstår att många utmattningar hade kunnat undvikas om folk hade lyssnat på sina kroppar lite tidigare. Och OBS, OBS, OBS, min mening är inte att nu beskylla någon och stå med en pekpinne och säga "duuuu där, just du, skyll dig själv för din utmattning, hade du lyssnat på din kropp lite tidigare hade du inte blivit utbränd!". Verkligen inte. Jag vill helt enkelt lyfta fram en lite annan sida i den här utbrändhetsdiskussionen - istället för att skriva om att gå in i väggen, ville jag skriva om att inte gå in i väggen.

3 kommentarer