Recension: "Vad heter ångest på spanska?"

- Boken är ett recensionsexemplar från Förlaget
 
För ganska exakt tre år sedan gick jag på en bloggträff i Helsingfors, och där träffade jag Kugge för första gången. Hon berättade att hon hade påbörjat skrivandet av en roman, och jag som älskar att läsa blev såklart nyfiken och frågade lite mer om boken. Kugge berättade kort om vad den handlade om och hur det var att skriva en bok för första gången, och jag tyckte allt lät så intressant att jag klickade in mig på hennes blogg efteråt för att få läsa mer om hennes skrivande. Ända sen den dagen har jag regelbundet följt hennes skrivprocess genom hennes blogg, och nu, tre år senare, har boken hon pratade om den där dagen på Café Ekberg, plötsligt blivit utgiven. "Vad heter ångest på spanska?" heter Michaela von Kügelgens debutroman, och jag har äntligen fått läsa den
 
 
Ska vi börja med att diskutera bokens omslag, som annars kan vara det snyggaste bokomslaget jag någonsin skådat? Brukar vanligtvis inte ägna så mycket uppmärksamhet åt hur böckers omslag ser ut, men det här omslaget fångade min blick direkt, och jag har beundrat det många, många gånger sen dess. Nästan så att man skulle behöva ha den framme som prydnad alltså! Och titeln, "Vad heter ångest på spanska?", den är nog nästan lika imponerande som själva omslaget. Snyggt omslag och intresseväckande titel, check check - första intrycket får med andra ord mycket väl godkänt av mig. Med ett snyggt omslag och en intresseväckande titel kommer man ändå inte speciellt långt ifall storyn inte är bra, så låt oss gå över till det viktigaste - innehållet. 
 
Att börja läsa en bok efter att man följt med skrivprocessen så länge kändes väldigt spännande, och jag märkte att jag nästan var nervös  när jag började läsa. Skulle boken leva upp till alla förväntningar jag byggt upp under alla år? Skulle storyn leva upp till det snygga omslaget och den intresseväckande titeln? Trots att jag följt med processen via en blogg, hade jag ju ingen aning vad jag skulle vänta mig egentligen. Visst lät boken intressant på basis av beskrivningen på baksidan och visst har det lilla Kugge avslöjat på sin blogg också varit intressant, men tänk om jag ändå inte alls skulle gilla den, och efteråt bli tvungen att skriva en recension med negativ klang och göra Michaela ledsen? Hjälppp. 
 
 
Nå, jag kan genast lugna ner er med att säga, att jag var nervös i onödan, trots att jag märkte att jag läste boken med väldigt kritiska ögon. Granskade och analyserade liksom allt från styckesindelning och ordval till personbeskrivningar och hur jag kände medan jag läste mycket mer än vanligt, säkert just på grund av att jag vet vem författaren är och fått följa med processen i flera år. Hur som helst, boken börjar med ord och inga visor, och man blir inbjuden i handlingen direkt på ett sätt jag verkligen gillar - orkar sällan läsa böcker där det räcker länge före boken "kommer igång", om ni förstår hur jag menar. Här befinner vi oss i Ecuador genast från start, och snabbt får man också veta varför Erika är i Ecuador och hur det är att vara i Ecuador (på tal om att befinna sig i Ecuador känns det som att jag faktiskt varit där efter att ha läst boken - beskrivningen av miljön och stämningen i Ecuador är verkligen imponerande i boken!). 
 
Även om handlingen fångade mitt intresse direkt, kan jag ändå erkänna att jag efter ungefär femtio sidor blev lite orolig över att boken inte skulle bjuda på några större desto överraskningar. "Neeeej, inte är det här väl en sån där bok där jag redan nu kan räkna ut allt som händer", hann jag redan tänka, men jag hade till min lättnad fel. Riktigt fel. För handlingen tar flera oväntade svängar, och efter varje oväntade sväng, märkte jag att jag levde mig in i storyn allt mera - "Varför gjorde hon SÅ?!", "Men HUR ska hon ta sig ur detta?", "Det här KAN ju inte sluta bra!" och "Men hjälp, det där GÅR ju inte att reda ut mera" var några tankar jag läste medan jag vände blad i snabb takt. Efter att ha läst ungefär 70% av boken insåg jag att jag inte hade någon aning om hur allt skulle sluta, och i det skedet var jag så nyfiken att jag blev tvungen att sträckläsa till slutet. Och slutet, det gjorde mig inte besviken, ifall ni undrade. Tvärtom stängde jag boken med ett stort leende. 
 
 
Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig före jag började läsa, men jag blev riktigt överraskad både över bokens handling, Michaelas sätt att skriva och hur allting slutade. Och när jag säger överraskad, menar jag främst positivt överraskad. Det "negativa" (som egentligen också kan ses som en positiv grej), är väl att det kändes som att allt ibland gick liiite för snabbt framåt, och jag märkte att jag önskade att jag hade fått lära känna Erika och de andra personerna liiiite bättre. Gått lite mer in på djupet helt enkelt. Samtidigt är det ju en positiv sak i den bemärkelsen att jag hade viljat läsa mera, och när boken tog slut insåg jag att jag tyckte den tog slut för snabbt och gärna hade läst en fortsättningsdel, bara för att jag blev så nyfiken på Erika och vad som månne skulle hända i hennes liv till näst. Och det om något är väl en positiv sak, att man verkligen blir nyfiken och intresserad av huvudpersonen! Men, som sagt, lite mer djup och tid för händelserna i boken hade nog inte skadat (och den pyttelilla kritiken, är den enda kritiken jag har att ge). 
 
Summa summarum har jag knappt något ont att säga om varken bokens utseende eller innehåll, utan mest vill jag bara berömma allt från titeln och omslaget till storyn och miljöbeskrivningarna. Att det här är någons debutroman, DET är imponerande. Så, tack för den här läsupplevelsen Michaela - i väntan på din nästa bok!
 
P.s. Vill du också läsa "Vad heter ångest på spanska?". Då kan du bland annat beställa den från Adlibris för 18,10 euro HÄR (adlink). Frakten är gratis och läsupplevelsen är fantastisk, plus att du får konstverket i form av omslaget på köpet. Kap, om man frågar mig. 




Här kommer svaren!

Jag uppmanade er att vara nyfikna men snälla och sakliga, och ni uppfyllde alla tre - tack för det! Här kommer era frågor och mina svar (och en random bild på mig, för att, nå, ett blogginlägg helt utan bilder är oftast ett ganska tråkigt blogginlägg):
 
 
Fråga: Du säger flera gånger att det är ditt drömjobb som du har fått, men nämner ingenstans VAD det är för jobb...! så, VAD är det för jobb du fått?
 
Svar: Nå voi vitsi vad störande jag har varit (helt på flit dessutom, måste ju hålla spänningen uppe på något sätt), sori :D Jag ska börja jobba med barnfysioterapi!
 
Fråga: Hur blir det med förhållandet, flyttar han med dig?
 
Svar: Nej han flyttar inte med mig, utan han stannar kvar i vår lägenhet i Helsingfors. Har ingen framtidskikare så kan inte på förhand säga hur det blir, men om vi klarade samma avstånd i nästan två år som 17-18-åringar, så månne vi inte klarar det i åtta månader som 24-25-åringar. 
 
Fråga: Hur känns det att flytta ifrån Niko för ett tag och hur känner han över att du flyttar till Vasa? 
 
Svar: Tråkigt, jobbigt och ledsamt. Men, samtidigt som han också såklart tycker det är tråkigt att jag ska flytta till Vasa, är han faktiskt mest bara glad för min skull, eftersom han vet hur mycket jag har längtat efter just ett sånt här jobb. När de ringde och meddelade att jag hade fått jobbet satt han och höll mig i handen, nickade med ett uppmuntrande leende och mimade "Ta det!". Efter att jag tackat ja sa han bara "Nu är det dags att du gör något som gör dig glad igen Danne", så det kändes ju rätt fint ändå.
 
Fråga: Kommer du att skaffa en lägenhet eller bo med familjen?
 
Svar: Planen är nog att bo med familjen och jag tror inte det blir några större problem med det, men vi får se hur det går. Det är ju ändå väldigt många år sen jag bodde med dem senast, så vem vet ifall jag (eller de, haha) får någon värre chock och jag efter någon månad blir tvungen att skaffa någon tillfällig lägenhet :D 
 
Fråga: Vad kommer du sakna mest med Helsingfors? 
 
Svar: Människorna, lägenheten, mina kvällspromenader längs Arabiastranden, mitt älskade gym, alla barer, restauranger och caféer, stämningen, alla evenemang och att det alltid finns något nytt att testa på, shoppingmöjligheterna, att flygfältet ligget så nära...  Alltså, i princip allting (förutom rusningstrafiken och alla skummisar i Sörnäs, då).
 
Fråga: Blev nyfiken vad det var för studieplats du tacka nej till? :D
 
Svar: Medianom (Mediekultur vid Arcada). Heeeelt annan bransch än den jag är utbildad till, men eftersom det verkar finnas rätt dåligt med fysioterapijobb just nu, började jag fundera på att utbilda om mig eftersom mediabranschen också intresserar mig. Men, det löste ju sig i och med att jag fick jobbet i Vasa, och då kändes det helt klart mer rätt att ta emot det än att börja studera igen!
 
Fråga: Vilken är din absoluta favoriträtt?
 
Svar: Virgin Oils Salmone al Limone, Crazy Cats bernaiseschnitzel, Vapianos Crema di Pollo och Sweet Vaasas laxsallad. Och Mäccens tuplajuustoateria.... Sad but true. 
 
Fråga: Vad är det konstigaste ryktet du hört om dig själv?
 
Svar: Att jag på en fest stigit upp på en stol och skrikit ut elakheter om någon. Eh. 
 
Fråga: Vad ser du mest fram emot med att bo i Vasa, förutom jobbet då? 
 
Svar: Helt klart att få spendera mycket tid med familjen, har verkligen saknat dem under alla år i Helsingfors. Och så ser jag fram emot att spendera en massa massa massa timmar på Wasa Sports Club, ifall jag skulle råka hitta någon som vill hyra sitt gymkort åt mig för rimligt pris, det vill säga. Hoppas hoppas hoppas!
 
Fråga: Roligaste som finns att göra i Vasa? 
 
Svar: Typ Ollis. Skulle gärna svara något mycket mer fyndigt på den här frågan, men det var helt ärligt den första tanken som ploppade upp. 
 
Fråga: Ditt favoritställe i Vasa?
 
Svar: Förutom Wasa Sports Club och Ollis då, så hänger jag gärna vid Strömsötrakten och Västervikshamnen. Där känner jag mig riktigt hemma. 
 
Fråga: Vad är det mest romantiska du gjort för Niko/Niko gjort för dig?
 
Svar: Oj hjälp vilken svår fråga... Det mest romantiska jag gjort för honom är väl kanske att ordna en överraskningsfest jag planerade i mångamånga veckor på förhand bara för att alla hans vänner skulle kunna komma, och det mest romantiska han gjort för mig är väl kanske att föra mig på en överraskningsdejt som höll på från morgon till kväll?
 
Fråga: Hur känns det att flytta ifrån varandra efter år som sambos? 
 
Svar: Som sagt tråkigt, jobbigt och ledsamt, men samtidigt tror vi båda det kan vara riktigt nyttigt för Niko att testa på att bo ensam också. Jag bodde ju ensam i 1,5 år före vi flyttade ihop men han har aldrig bott ensam, och det är säkert hälsosamt för alla att få uppleva det nångång. 
 
Fråga: Vad ska du jobba med i Vasa? O vad jobbade du med i Hfors efter att ditt vikariat tog slut? :)
 
Svar: Barnfysioterapi, som jag också nämnde i första frågan. Efter att mitt förra vikariat tog slut jobbade jag också med barn, men inom Helsingfors fostrans- och utbildningssektor. Eller nå, jobbar ju fortfarande - har min sista jobbdag där i övermorgon. 
 
Fråga: När ska du kom på besök till Norge ;) :*
 
Svar: Vem vet när jag dyker upp om Felli-saknaden plötsligt blir för stor <3
 
Fråga: Var ska du börja jobba någonstans? :) Och vad tror du att kommer vara det bästa med att flytta till Vasa?
 
Svar: Exakt var jag kommer börja jobba känner jag att det är bäst att lämna utanför bloggen, sånt kan alltid vara lite känsligt, speciellt när man jobbar inom vården och dessutom med barn. Och det bästa kommer nog som sagt att kunna spendera mycket mer tid med min familj, men också Vasavännerna såklart! Har ju faktiskt en hel del saknade typer i Vasa också :)
 
Fråga: Hur ofta kan vi träffas? Vart ska vi börja fara ut istället för Hullu Pullo? Skämt åsido, du får välja EN låt att ha som tinnitus resten av livet, vilken blir det?
 
Svar: Hoppeligen jätteofta, och till Ollis (fast kanske vi börjar vara för gamla? Vart far vi då, O'Malleys?) (och ja, jag svarade just på dina skämt på fullaste allvar). Och jag vill verkligen inte ha någon låt som tinnitus resten av livet, men om jag verkligen måste välja, så säger jag.... öh.... en mysig Ed Sheeran låt? Thinking out loud?
 
Fråga: Har du någon ny resa bokad/planerad? :)
 
Svar: Funny you should ask, med tanke på att jag bokade mitt livs spontanaste resa igår. Tänkte nämligen att jag verkligen borde utnyttja min jobbfria vecka (och att jag ännu har Helsingfors-Vanda flygfält i närheten) nästa vecka och åka iväg nånstans, och plötsligt hade jag bokat både flyg och hotell. Så, Madeira i oktober blir inte alls min nästa resa, utan nästa veckas tisdag (?!?!) åker jag först iväg för att uppleva ännu en av mina drömdestinationer. Vad händerrrrr :D Först trotsar jag en av mina största rädslor och åker fritt fall, sen bestämmer jag mig plötsligt för att flytta till Vasa och sen får jag för mig att boka en resa mindre än en vecka före avgång. Känner knappt igen mig själv ju, liksom, vad ska hända härnäst, ska jag sluta äta choko eller något??? Kanske har jag blivir drabbad av ålderskris och insett att det är dags att börja vara lite modig, spontan och galen ibland, fyller ju faktiskt 25 om ett par månader, så får väl lov att passa på nu före jag blir för gammal för att va ung å crazy. #Jåonåoejajåoyolojanåo
 
He va he, tack för frågorna & hoppas ni är nöjda med svaren. Glad onsdag på er!




Pirates of the Caribbean - Salazar's Revenge

 
Kommer aldrig att glömma när jag såg den första Pirates of the Caribbean filmen, The Curse of the Black Pearl, för första gången. Jag gick i lågstadiet och vi hade sleepover hos en kompis tillsammans med några tjejer från klassen. Vi hade föräldrafritt, och skulle göra något så vilt som att se en K11 film, fast alla inte ens hade fyllt elva ännu. Ve och fasa! Hur som helst, vi släckte lamporna, tände några ljus, plockade fram våra godispåsar och satte på filmen. Redan under första halvtimmen ångrade jag mig och ville hem - hade typ aldrig tidigare sett något lika skrämmande som de äckliga sjörövarspökena. Tror vi alla kände ganska samma sak, vi var nämligen så uppslukade av filmen att vi inte ens märkte att en krukväxt hade tagit eld av ett ljus och börjat brinna. Liiiite mer dramatisk kväll än vi hade trott att den skulle bli, när vi malligt släckte lamporna, tände ljusen och skulle se skrämmande fim utan vuxna. 
 
Hur som helst, efter den kvällen fick jag ändå för mig att Pirates of the Caribbean var min favoritfilm (säkert mest för att det kändes coolt att svara "Pirates of the Caribbean när någon frågade vad ens favoritfilm var :D), och när uppföljaren, Dead Man's Chest, kom ut några år senare, skulle jag förstås se den också. Minns att jag ändå inte tyckte den var så bra, och när jag ytterligare några år senare såg At World's end på bio och tyckte att tiden gick så långsamt att jag trodde den aldrig skulle ta slut, svalnade mitt Pirates intresse rejält. Fyran, On Stranger Tides, tror jag jag aldrig såg, men när Emppu och Ira för en tid sen frågade om jag ville komma och se den nyaste Pirates filmen, Salazar's Revenge på bio, tänkte jag att jag för gamla goda tiders skull, kunde hänga med.
 
Hade trott att jag inte alls skulle hänga med i filmen längre när jag ändå hade haft så många års paus från allt som heter Pirates of the Caribbean, men i samma sekund som mr Jack Sparrow visade sig på bioduken, kom alla minnen sakta men säkert tllbaka. Plötsligt kom jag ihåg förbannelsen, vad som hänt med Will Turner och hur de tidigare filmerna slutat, och att Jack Sparrow faktiskt var ganska rolig. Plötsligt märkte jag att jag skrattade högt med jämna mellanrum, samidigt som jag tyckte filmen var nästan olidligt spännande i nästa sekund. Plötsligt insåg jag att jag faktiskt tyckte filmen var riktigt bra, och plötsligt kom jag ihåg varför jag en gång i tiderna gillat serien så mycket. Och plötsligt, plötsligt hade lite mer än två timmar passerat, och jag satt och höll tillbaka tårarna i slutet av filmen. Jag som hade trott att jag inte skulle bry mig ett dugg om filmen, märkte plötsligt hur lycklig jag blev över hur fint slut allting fick. 
 
& Plötsligt får jag lite ålderskris när jag skriver det här och inser att det är 15 år (fatta, femton!!!) sedan jag såg den första filmen, men nåja, vi ska inte fokusera på det nu. Säger istället, att om ni också följt med Pirates of the Caribbean genom åren, så ska ni gå och se denna film, även om ni skulle känna att ni har tröttnat och inte längre bryr er eller riktigt minns vad filmerna handlar om. Lovar, det är värt det. Till och med Emppen tänkte fälla några tårar i slutet, och det, mina damer och herrar, händer inte ofta. 







Nominerad till Årets blogg & Årets personliga blogg 2016. Skrivs av en 24-årig färgstark finlandssvensk Helsingforsbo, som kännetecknas av långt blont hår och ett leende på läpparna. Varmt välkommen till Danielas Dagbok, i denna blogg finns det inte brist på någonting!

Kontakt: daniela.skoglund@gmail.com


Senaste inläggen

Recension: "Vad heter ångest på spanska?"
Här kommer svaren!
Pirates of the Caribbean - Salazar's Revenge



Kategorier

Allmänt · Bloggrelaterat · Fest · Filmer & serier · Foton · Frågor & listor · Kärlek · Musik · Outfits · Resor · Samarbeten & tips · Shopping · Skola & jobb · Text & åsikter · Träning



Arkiv

2017
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2016
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2015
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2014
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2013
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2012
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2011
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2010
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2009
06 · 07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12









bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar