Att sammanfatta sju år
Sju år. Sju år. Hur sammanfattar man det? Jag har ingen aning, men jag tänkte försöka i alla fall.
En bild på oss från 2010
Ovan ser ni den första bilden som någonsin togs på oss två. När jag ser på den nu har jag svårt att tro att det verkligen är VI. Vi var så himla, himla små där, 17 och 18 år. Minns att jag tänkte "honom ska jag ha" genast jag såg honom, men hade någon sagt åt mig då att jag skulle få ha honom de kommande sju åren, hade jag aaaaaldrig trott på det. I och för sig kunde jag inte ens tro på att han faktiskt var min när vi blev tillsammans - han som var så snygg och snäll och sportig och omtyckt av alla, HUR kunde just han vilja vara med just mig, som dessutom bodde flera hundra kilometer ifrån honom? Nix, han skulle tröttna. Det kunde omöjligt hålla länge.
En bild på oss från 2011
Men, dagarna blev veckor, veckorna blev månader och månaderna blev år. Han var där på min 18-års dag. Han var där när jag fick mitt körkort. Han var där när jag tog studenten. Han var där när jag blev ägare till min första smarttelefon. Han var där när jag började studera på Novia. Han var där när jag ett år senare flyttade till Helsingfors för att börja studera på Arcada. Han var där under alla år jag studerade. Han var där när jag blev utexaminerad. Han var där när jag började jobba i Helsingfors. Han var där när mitt kontrakt på jobbet tog slut. Och nu har jag flyttat till Vasa igen, och han är fortfarande där.
En bild på oss från 2012
Snygg och snäll och sportig och omtyckt av alla är han fortfarande, men under dessa år har jag fått lära mig att han är så mycket mer än det också, både på gott och ont. Jag har fått lära mig att han är en av de roligaste människorna jag vet. Jag har fått lära mig att han är mycket bättre än mig på att laga mat. Jag har fått lära mig att han inte kan spika upp tavlor och är fruktansvärt dålig på att skruva ihop möbler. Jag har fått lära mig att han är på skitdåligt humör när han måste stiga upp tidigt på morgonen. Jag har fått lära mig att han hämtar mig från stan mitt i natten om det behövs. Jag har fått lära mig att han alltid sover i flygplan trots att han innan lovat att han ska hålla mig sällskap hela vägen. Och framför allt har jag fått lära mig att jag helt enkelt är tvungen att leva med att jag kommer på andra plats när en viktig (eh, "viktig") fotbollsmatch visas på tv.
En bild på oss från 2013
Tillsammans har vi bott på ett ruttet hotell i Nice. Gått omkring hungriga i Monaco för att vi inte hittat ett enda ställe där pastan kostar mindre än trettio euro. Gått omkring med en karta i händerna i ett regnigt och blåsigt Tallinn. Besökt Camp Nou i Barcelona. Delat lägenhet i Turkiet en vecka tillsammans med gemensamma vänner. Åkt upp i världens högsta byggnad i Dubai. Suttit i en roddbåt i Central park och stått på Times Sqaure i New York. Gått över karlsbron i Prag. Åkt jetski i Kroatien. Besökt Disney World i Florida. Åkt på lyxkryssning i Bahamas. Pussats under Eiffeltornet i Paris. Sett vilda valar på Madeira. Spikat upp en karta på väggen där vi skrapat fram länderna vi besökt. Drömt om minst lika många resor till. Skapat minnen man aldrig glömmer.
En bild på oss från 2014
Vi har också haft otaliga roliga konversationer, och valt att låta er ta del av dem här på bloggen i form av en bloggserie som heter "Nikos citat" (har ni inte ännu bekantat er med den, gör det HÄR). Ofta har vi skrattat tills vi gråtit, som den där gången Niko trodde att en gås heter ett göss. Eller när han konstaterade att jag har fruktansvärt stora näsborrar. Eller när han söndrade min klob. Eller när han tyckte vi skulle köpa en ny serpentin. Eller den där gången när han blev friterad. Ja, läs Nikos citat, så förstår ni :D
En bild på oss från 2015
Allt har dock inte alltid bara varit dans på rosor och skratt. Många gånger när vi inte förstått varandra alls har jag blivit så frustrerad att jag tänkt flytta ut på balkongen. Många gånger har jag varit så arg att balkongen inte räckt till, utan att jag snarare tänkt att det vore bäst att jag flyttar till månen. Dock har jag ju nog varenda en gång fått inse att det skulle bli ganska tråkigt utan honom där på månen, och att jag sist och slutligen antagligen skulle fara efter honom ändå. För, oavsett hur ofta jag blivit arg och behövt vara ifrån honom, så vill jag inte vara utan honom.
En bild på oss från 2016
Folk frågar hur man gör för att hålla ihop så länge, och mitt helt ärliga svar är att jag inte vet. När jag tänker på allt vi gått igenom under alla dessa år, har jag ingen jäkla aning om hur vi hållit. Många som haft ett betydligt lugnare och jämnare förhållande har gjort slut, men vi har av någon anledning alltid klarat oss. För några veckor sen var jag lite orolig över en grej, och när jag ringde Niko sa han bara "men Danne, du behöver inte vara orolig, vi klarar ju allt tillsammans", och jag kunde inte låta bli att tänka att kanske, kanske har han rätt - vilket dock är väldigt ovanligt, eftersom det ju oftast är jag som har rätt ;) Men, den här gången tror jag att han kanske faktiskt har rätt. Åtminstone hoppas jag det.
En bild på oss från 2017
Idag har vi varit tillsammans i sju år, och jag vågar påstå att ingen känner mig bättre än han, och ingen känner honom bättre än jag. Han kan läsa mig som en öppen bok och vet oftast exakt vad jag tänker utan att jag sagt ett ord, och vice versa. Han har sett mig både när jag varit mitt allra gladaste, snällaste och trevligaste jag, men han har också ett mig när jag varit som argast, vidrigast och ledsnast, och ändå tycker han om mig, just så här. Och vet ni, han kallar mig inte bara sin flickvän, utan också sin bästa vän och sin idol. Och det, att få vara både någons flickvän, bästa vän och idol, det om något är nog ändå ganska förbaskat fint.
Tack för att du alltid glädjs med mig när jag är glad, tack för att du ringt mig varje dag sen jag flyttade till Vasa, tack för att du aldrig stoppat mig från att följa mina drömmar, tack för att du sjunger duetter och dansar med mig hemma i vardagsrummet fast det både låter för jävligt och ser för jävligt ut, tack för att du gång på gång orkar fota till bloggen trots att du avskyr det, tack för att du är så bra på att färga mitt hår, tack för att du köper ny choko åt mig alltid när du varit dum och ätit upp min choko i smyg, tack för att du kommer så bra överens med min familj och mina vänner, tack för att du alltid hjälper mig installera allt i min dator och min telefon när jag inte kan själv, tack för att vi alltid har så roligt, tack för att du alltid pratar så fint om hur du vill att vår framtid ska vara, tack för att du städat även nu när jag inte varit hemma och tjatat, tack för att du tror så mycket på oss och tack för att jag alltid fått vara precis som jag är. Och ja, varsågod bara för alla gånger jag hjälpt dig och för allt jag gjort för dig också - är ju nog inte så tokig, jag heller.
Glad 7-års dag älskling - gå ut i bilen och kika under högra sätet, så hittar du en liten 7-års överraskning... Du må vara en idiot ibland, men du är ju min idiot, och någon jag dessutom råkar tycka om väldigt mycket, så därför passade jag på att gömma en liten present där när jag var i Helsingfors förra veckoslutet =)
Åh grattis till er!! :)
Svar:
Daniela Skoglund
Så himla himla fint inlägg. :') Man märker att det är hundra procent ärligt och skrivet från hjärtat. Stort grattis på er dag! Jag hoppas att ni får måååååånga långa år tillsammans ännu. <3
Svar:
Daniela Skoglund
<3
http://www.nouw.com/jenniifersplace