När jag förra veckan insåg att det var mindre än en vecka kvar tills Finlands självständighets- och 100-års dag, fick jag nästan panik. HUR ska man fira detta? Nå, tydligen med finkläder och en middag med vännerna senare ikväll. Men först; en dikt på bloggen, såklart. 

Finland hundra år, på mitt första sommarjobb fanns det en massa får. Då jobbade jag i ett jordgubbsland med en fårhage bredvid, det var tungt men inhemska jordgubbar var värda allt slit. Sedan efter sommarlovet for jag tillbaka till skolan, och då ville jag alltid tiden fram till håltimmarna spola. Då kunde jag nämligen ta jordgubbspengarna och gå till Sale, där jag köpte choko, laku och annat godis som råkade vara på ale.

På tal om skolan har jag alltid där gratis fått gå, att vi har det så bra, är det svårt att förstå. Även om skatterna ibland gör mig galen, ger de oss gratis utbildning, plus att jag får gå till läkaren då jag har ont i magen. Visst har systemet sina brister men vad är nu perfekt, bortsett från Fazers blå, den uppfyller alla kriterier lätt.

Jag gillar också våra fyra årstider, även om jag, precis som alla andra, mot kylan och mörkret ofta strider. Sommar, höst, vinter och vår, sol, snö, grönska och rusk varje år. Variationen håller landet intressant, oavsett om du är ett litet barn, eller en gammal tant. När Eemeli 5 år sig cykla på sommaren lär, kan Teija 65 gå ut i skogen och plocka bär. 

Vår 69-åriga president ska annars snart bli pappa, ve och fasa, Cheek har bestämt sig för att sluta rappa. Alexander Stubb har väldigt vita tänder, Ulla Taalasmaa håller fortfarande koll på vad som på Pihlajakatu händer. I Vain Elämä ser man Sillanpää gråta, hur man ska förstå sig på Sami Hedbergs skämt, är enligt mig en stor gåta. "Haluatko miljonääriksi?" brukar Jaajo Linnonmaa fråga, samtidigt som Matti Nykänen från höga höjder hoppa vågar. Korkkarit kattoon sjunger Kaija Koo, men vem f*n är Iso H? Åtminstone ingen som ska Finland i Eurovisionen representera, för det ska Saara Aalto, folkets röster behövs tydligen ej mera. 

I Esbo, Vasa och Helsingfors jag bott, och även Sibbo och Kristinestad, har en del av mitt hjärta snott. I Borgå kan man gå omkring i gamla stan, i Vörå finns så många åkrar att man snabbt blir van. I Ekenäs hittar man söta hus, i Tammerfors kan man lyssna på bäckens brus. I Åbo finns ett gammalt slott, åk till Mariehamn på sommaren, då är Åland flott. Till Ruka kan man fara om man vill skida, i Närpes blir man tvungen att av svår dialekt lida. En gång ropa en bonde "biid åp mieg", men jag förstod ej vad han sa, så jag gick iväg. 

Fast jag gillar att resa är det en trygghet att veta, att jag rätt land för mig aldrig behöver leta. Även om ölen, korven och bastubadandet inte direkt faller mig i smaken, är det inget som om nätterna håller mig vaken. Jag identifierar mig som finländare på många andra sätt, och tar mig igenom det mesta, även om det inte alltid är lätt- så har det varit så länge jag minns, så den finländska sisun, den finns. Så även kärleken för Viking och Silja, på buffén äter man till slut emot sin vilja.

Ett litet land format som en kvinna, här har vi en och annan gång lyckats hockey vm vinna. För ett tag sen gick jag på bio för att "Okänd soldat" se, då insåg jag vad allt veteranerna för vårt land fått ge. Tacksam för evigt för att få vara finländare jag är, och alltid håller jag Finland kär. Här är jag född, här vill jag bo, här är hemma, här är lugn och ro. Grattis Finland hundra år, min uppskattning finns, och den består.