Fina stunder från Vasavistelsen

Och så har min tolv dagar långa Vasavistelse kommit till ett slut. Tiden har gått så himla snabbt (nästan för snabbt), men det är ju så det brukar vara när man har roligt. För roligt, det har jag minsann haft under dessa dagar! Här kommer bilder på några fina stunder från de två senaste veckorna: 
 
En dag då jag gillade vädret nästan lika mycket som katten. Har ju faktiskt fått ha väldigt fint väder de flesta dagarna, så de har blivit många solskenspromenader! 
 
En kaffestund med favorit-Frida. Eller nå, egentligen var det ju en testund, pratstund och muffinsstund. Faktiskt inte alls kaffestund, nu när jag tänker efter. Heh. 
 
En av de fyra Sweet Vaasas laxsallader jag ätit under dessa tolv dagar, denna med Emilia. Man kanske kunde tycka att det är att överdriva att äta fyra stycken laxsallader från samma café under en så kort period, men nä. Får helt enkelt inte nog. Det bästa av allt? Att efteråt kunna gå över till Aroma och äta efterrätt i form av chokladcupcake. Nammmm. 
 
En promenad med Lizzon. Det var nästan ett halvår sen vi sågs senast, så nu var det minsann dags. Sju kilometer har kanske aldrig flugit förbi så snabbt förut, som när vi traskade omkring i Västervik. 
 
En lunch med Josefina. Här laddade vi upp inför akrobatikträningen. Med tanke på hur bra det gick, kan jag varmt rekommendera sallad och muffins åt er som också vill träna akrobatik ;)
 
En lugn stund i Petalax. Gillar egentligen inte att vara på landet, men jag gillar ju mormor, så nog blir det allt som oftast ett besök dit när jag befinner mig i Vasa. 
 
Ett försenat födelsedagsfirande. Min kära bror fyllde 20 i början av februari, så detta firades med ett litet släktkalas en söndag. 
 
En upplevelse som gjorde mig väldigt positivt överraskad. Jag och Emilia gick På Veijins säsongspremiär, och det var första gången någon av oss gick på det evenemanget. Nu känns det verkligen som att man missat något när man inte gått på det tidigare, det var nämligen både riktigt roligt och riktigt intressant! Extra kul var det ju att min kompis Frans, ni vet, han bakom bloggen Brutal Vardag, var en av de tävlande. 
 
En Spices-lunch med en saknad pojkvän. Niko kom hit på fredagen för att stanna över veckoslutet, och det var minsann en glad flickvän som sprang ut på gården och mötte honom. Vi hade ju liksom ändå varit ifrån varandra i mer än en vecka, heeemska saker ;)
 
En galet rolig utekväll med Kristinestadsgänget. Norges beste jente, det vill säga Felli, var på besök i Finland, och detta firades med en superrolig förfest med ett stort och härligt gäng, plus en Ollisutgång (såklart). Måste nog säga att dessa två senaste lördagar verkligen har varit HELT toppen, först utekvällen med blondintrion och sedan detta. Ibland är det nog bara så kiva att fara ut, speciellt till Ollis. Extraspeciellt kiva blev det när en bloggläsare kom fram under kvällen och berömde bloggen, blev ju sååååå glad. Hej hej du från Vörå om du läser detta, minns dig nog!
 
 En fotostund med brorsan och hans flickvän. Jag fick öva på mina fotoskills, och de fick några lyckade bilder att rama in. Win-win. Nog är de ju annars ganska gulliga, eller vad säger ni?
 
En kväll då jag bjöd in mig själv på middag till masterchef JaninaOch nu låter jag jätteoartig, jag vet, men 1) Jag erbjöd mig faktiskt att skaffa alla ingredienser bara hon sa vad allt jag skulle hämta, och 2) När man publicerar så fina matbilder på Instagram som Janina gör så får man skylla sig själv när man får våldgästande matgäster. Just saying. 
 
En kväll jag och Emilia såg La La Land på bio. Recension på filmen kommer!
 
Jaa-a hörni, under de senaste tolv dagarna har jag fyllt dagarna med exakt sånt jag känt för, och det har både varit välbehövligt och otroligt skönt. Förutom ovannämnda så har det blivit en del träning, mycket sömn och dagligt häng med mamma och pappa. Hade gärna stannat lite längre ännu eftersom jag inte vet när jag kommer att ha möjligthet att komma hit nästa gång, men batterierna är laddade och jag har ännu mycket att fixa i Helsingfors före mitt nya jobb börjar, så det är nog passligt att åka tillbaka nu.
 
Tack och hej Vasa, du får 10/10 poäng för dessa två veckor! 




Min anonyma kommentar om könsneutrala äktenskap

Jag har ju flera gånger skrivit vad jag tycker om anonyma, fega, elaka, ogenomtänkta kommentarer, och ifall någon av er har missat det, är min åsikt kort och gott att man inte ska skriva något man inte kan stå för. Har stört mig något så enormt på anonyma fegisar som skriver strunt på folks bloggar, att jag till och med skrivit ett par inlägg om hur man kommenterar vettigt (dem kan ni läsa här och här). Anonyma hatkommentarer är helt enkelt sånt som får mig att se rött, och som raderas från den här bloggen snabbare än man blinkar. Sånt skit ska inte finnas här, och såna idioter ska inte få ta plats i mitt kommentarsfält. 
 
Nå, en gång var det jag som var den där idioten som kommenterade anonymt. 
 
Jag var 17 eller 18 år, och jag minns att flera bloggade om könsneutrala äktenskap efter att ett stort parti gått ut med att de motsätter sig detta starkt. Diskussionen gick het i en bloggs kommentarsfält, och de flesta var ju av åsikten, att alla ska ha rätt till att gifta sig med den de vill, och att det är klart att homosexuella ska få adoptera barn tillsammans. Dock var det ändå rätt många, som liksom partiet, motsatte sig könsneutrala äktenskap, med en massa (ohållbara) argument. Ett av dessa argument var att barn med homosexuella föräldrar kommer att sticka ut så mycket i skolan att de högst antagligen kommer att bli mobbade, och när jag googlade detta kom jag in på en video där ett det visade hur elaka barn kunde vara i skolan mot någon som hade två mammor eller pappor.
 
Jag tyckte videon var så hemsk och hjärtskärande, att jag plötsligt började tveka. Kanske alla de som motsatte sig könsneutrala äktenskap hade rätt? Efter att själv ha varit med om mobbning vet jag ju hur hemskt det är att bli utsatt, och jag tänkte helt enkelt att mobbning bör undvikas på alla sätt och vis. Med den tanken öppnade jag bloggen där diskussionen gick het en gång till, och skrev en kommentar i stil med att jag inte vet om jag kan stödja att homosexuella par ska få adoptera barn, i och med att risken att barnet sedan blir mobbat är så stort. Och sen skickade jag iväg kommentaren. Anonymt. Och det har jag ångrat och skämts över sen dess. Med all orsak. 
 
 
Idag, ungefär sju år senare, får jag äntligen läsa (klick) att alla ska få gifta sig. Att det i början av mars, efter många om och men, träder i kraft en lag, som tillåter könsneutrala äktenskap. Samtidigt som jag inte kunde vara gladare över den nyheten, så kunde jag ändå inte vara mycket ledsnare över hur länge det räckt förrän vi tagit oss hit. Hur många som fått vänta på sin tur att äntligen få gifta sig med personen de älskar. Hur många som inte kunnat adoptera ett barn tillsammans med sin partner. Ledsen (och irriterad) blir jag också över, att det fortfarande finns människor som tar fram ett medborgarinitiativ mot den här lagen, och att det fortfarande finns 48 ledamöter i vår riksdag, som inte vill att lagen ska träda i kraft. 
 
Jag kan omöjligt veta hur det har känts för alla som år ut och år in fått vänta och kämpa för sina rättigheter, gång på gång blivit förnedrade och tvugna att skjuta upp sina planer, bara för att de enligt samhället älskar "fel" person. Jag kan inte veta, men jag kan bara tänka mig hur det skulle kännas om jag och min pojkvän skulle vilja gifta oss nu, och vi inte fick det, för att både beslutsfattare och medborgare i det här landet skulle anse att vi är fel. Eller, om min högsta dröm, det vill säga att någon dag få bli en riktigt bra mamma, inte skulle gå att förverkliga, åtminstone inte med personen jag älskar, för att det också är fel. Jag kan omöjligt veta, men jag kan bara tänka mig hur det känns, när kärleken, som borde vara det finaste som finns, blir ett hinder. Hinder för att gifta sig. Hinder för att skaffa barn. Hinder för att förverkliga sina drömmar. 
 
Vad jag däremot vet, är att jag hittills inte läst ett enda vettigt argument för varför den här lagen inte borde träda i kraft. Argumentet om att barn som har homosexuella föräldrar kommer att bli mobbade i skolan lever fortfarande kvar, men idag förstår jag ju hur himla ohållbart det argumentet är. Jag menar, hur många barn blir inte mobbade trots att de kommer från en familj där det finns en mamma och en pappa? JAG var ju en av dem. Jag vet också att jag allt för många gånger fått höra om barn som föräldrarna inte bryr sig om, trots att familjen består av en mamma och en pappa. Jag vet också att det finns många ensamstående föräldrar som gör ett fenomenalt jobb, trots att familjen saknar mamma eller pappa. Jag vet också att de allra flesta homosexuella föräldrar, precis som heteroföräldrar, högst antagligen har kärlek så det räcker och blir över för sin barn. Och framför allt vet jag, hur himla dum jag var den dagen jag skrev den anonyma kommentaren, och att jag aldrig gör om det.
 
Som jag önskar att alla som motsätter sig könsneutrala äktenskap bara kunde inse samma sak. Bara kunde sluta försöka sätta käppar i hjulen för andras kärlek. Bara kunde förstå att två vuxna människor själva måste få avgöra om de vill gifta sig eller inte. Bara låta alla älska vem se vill. Det är faktiskt inte mycket svårare än så. 




Nyklippt & nyfärgat

Vanligtvis är det ju Niko som färgar och klipper mitt hår, men nu när jag är hemhemma tog jag tillfället i akt och frågade brorsans flickvän om hon kunde tänka sig att fixa till mitt hår lite, hon studerar nämligen till frissa. Hon ställde snällt upp, så för någon dag sen både färgade hon mitt hår och klippte bort rätt många centimeter här hemma hos oss i badrummet. Jag blev verkligen så nöjd med både färgen och klippningen, nu har jag äntligen en snygg kall ton och fräscha toppar igen. Här kommer några bilder på resultatet: 
 
 
Så där snabbt kollat kanske man inte ser någon större skillnad på längden, men jämför ni t.ex. med min presentationsbild uppe i högra hörnet (syns endast för er som läser från dator), så ser man nog att det var ganska mycket av längden som fick ryka. Och tur det, håret började verkligen bli FÖR långt.
 
Gällande färgningen finns det fortfarande små spår av bayalagen (klick) som envist sitter kvar, men det stör mig faktiskt inte ett dugg, tvärtom tycker jag det passar rätt bra när jag ändå har så mörka ögonbryn. Man kan nästan säga, att jag känner mig så gott som 100% nöjd med hur håret är just nu - det ni! Nu måste jag bara beställa hem några ton silvershampoo, så att färgen hålls snygg också. Kanske vore det också en bra idé att låta Becka klippa mitt hår i fortsättningen, för hur snällt det än har varit av Niko att klippa det med kökssaxen med jämna mellanrum, så har det ju faktiskt inte blivit ett speciellt jämnt resultat... :D 







Nominerad till Årets blogg & Årets personliga blogg 2016. Skrivs av en 24-årig färgstark finlandssvensk Helsingforsbo, som kännetecknas av långt blont hår och ett leende på läpparna. Varmt välkommen till Danielas Dagbok, i denna blogg finns det inte brist på någonting!

Kontakt: daniela.skoglund@gmail.com


Senaste inläggen

Fina stunder från Vasavistelsen
Min anonyma kommentar om könsneutrala äktenskap
Nyklippt & nyfärgat



Kategorier

Allmänt · Bloggrelaterat · Fest · Filmer & serier · Foton · Frågor & listor · Kärlek · Musik · Outfits · Resor · Samarbeten & tips · Shopping · Skola & jobb · Text & åsikter · Träning



Arkiv

2017
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2016
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2015
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2014
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2013
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2012
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2011
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2010
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2009
06 · 07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12









bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar