Min anonyma kommentar om könsneutrala äktenskap
Jag har ju flera gånger skrivit vad jag tycker om anonyma, fega, elaka, ogenomtänkta kommentarer, och ifall någon av er har missat det, är min åsikt kort och gott att man inte ska skriva något man inte kan stå för. Har stört mig något så enormt på anonyma fegisar som skriver strunt på folks bloggar, att jag till och med skrivit ett par inlägg om hur man kommenterar vettigt (dem kan ni läsa här och här). Anonyma hatkommentarer är helt enkelt sånt som får mig att se rött, och som raderas från den här bloggen snabbare än man blinkar. Sånt skit ska inte finnas här, och såna idioter ska inte få ta plats i mitt kommentarsfält.
Nå, en gång var det jag som var den där idioten som kommenterade anonymt.
Jag var 17 eller 18 år, och jag minns att flera bloggade om könsneutrala äktenskap efter att ett stort parti gått ut med att de motsätter sig detta starkt. Diskussionen gick het i en bloggs kommentarsfält, och de flesta var ju av åsikten, att alla ska ha rätt till att gifta sig med den de vill, och att det är klart att homosexuella ska få adoptera barn tillsammans. Dock var det ändå rätt många, som liksom partiet, motsatte sig könsneutrala äktenskap, med en massa (ohållbara) argument. Ett av dessa argument var att barn med homosexuella föräldrar kommer att sticka ut så mycket i skolan att de högst antagligen kommer att bli mobbade, och när jag googlade detta kom jag in på en video där ett det visade hur elaka barn kunde vara i skolan mot någon som hade två mammor eller pappor.
Jag tyckte videon var så hemsk och hjärtskärande, att jag plötsligt började tveka. Kanske alla de som motsatte sig könsneutrala äktenskap hade rätt? Efter att själv ha varit med om mobbning vet jag ju hur hemskt det är att bli utsatt, och jag tänkte helt enkelt att mobbning bör undvikas på alla sätt och vis. Med den tanken öppnade jag bloggen där diskussionen gick het en gång till, och skrev en kommentar i stil med att jag inte vet om jag kan stödja att homosexuella par ska få adoptera barn, i och med att risken att barnet sedan blir mobbat är så stort. Och sen skickade jag iväg kommentaren. Anonymt. Och det har jag ångrat och skämts över sen dess. Med all orsak.
Idag, ungefär sju år senare, får jag äntligen läsa (klick) att alla ska få gifta sig. Att det i början av mars, efter många om och men, träder i kraft en lag, som tillåter könsneutrala äktenskap. Samtidigt som jag inte kunde vara gladare över den nyheten, så kunde jag ändå inte vara mycket ledsnare över hur länge det räckt förrän vi tagit oss hit. Hur många som fått vänta på sin tur att äntligen få gifta sig med personen de älskar. Hur många som inte kunnat adoptera ett barn tillsammans med sin partner. Ledsen (och irriterad) blir jag också över, att det fortfarande finns människor som tar fram ett medborgarinitiativ mot den här lagen, och att det fortfarande finns 48 ledamöter i vår riksdag, som inte vill att lagen ska träda i kraft.
Jag kan omöjligt veta hur det har känts för alla som år ut och år in fått vänta och kämpa för sina rättigheter, gång på gång blivit förnedrade och tvugna att skjuta upp sina planer, bara för att de enligt samhället älskar "fel" person. Jag kan inte veta, men jag kan bara tänka mig hur det skulle kännas om jag och min pojkvän skulle vilja gifta oss nu, och vi inte fick det, för att både beslutsfattare och medborgare i det här landet skulle anse att vi är fel. Eller, om min högsta dröm, det vill säga att någon dag få bli en riktigt bra mamma, inte skulle gå att förverkliga, åtminstone inte med personen jag älskar, för att det också är fel. Jag kan omöjligt veta, men jag kan bara tänka mig hur det känns, när kärleken, som borde vara det finaste som finns, blir ett hinder. Hinder för att gifta sig. Hinder för att skaffa barn. Hinder för att förverkliga sina drömmar.
Vad jag däremot vet, är att jag hittills inte läst ett enda vettigt argument för varför den här lagen inte borde träda i kraft. Argumentet om att barn som har homosexuella föräldrar kommer att bli mobbade i skolan lever fortfarande kvar, men idag förstår jag ju hur himla ohållbart det argumentet är. Jag menar, hur många barn blir inte mobbade trots att de kommer från en familj där det finns en mamma och en pappa? JAG var ju en av dem. Jag vet också att jag allt för många gånger fått höra om barn som föräldrarna inte bryr sig om, trots att familjen består av en mamma och en pappa. Jag vet också att det finns många ensamstående föräldrar som gör ett fenomenalt jobb, trots att familjen saknar mamma eller pappa. Jag vet också att de allra flesta homosexuella föräldrar, precis som heteroföräldrar, högst antagligen har kärlek så det räcker och blir över för sin barn. Och framför allt vet jag, hur himla dum jag var den dagen jag skrev den anonyma kommentaren, och att jag aldrig gör om det.
Som jag önskar att alla som motsätter sig könsneutrala äktenskap bara kunde inse samma sak. Bara kunde sluta försöka sätta käppar i hjulen för andras kärlek. Bara kunde förstå att två vuxna människor själva måste få avgöra om de vill gifta sig eller inte. Bara låta alla älska vem se vill. Det är faktiskt inte mycket svårare än så.
Glad över att den äntligen kommer i kraft ❤ Jag tror jag som mindre också skrivit en anonym hat kommentar som man ångrar idag, men nu när jag är äldre förstår jag som tur bättre.
Svar:
Daniela Skoglund
http://www.danielai.ratata.fi