När det här inlägget publiceras, har jag exakt tre timmar och femton minuter kvar av min sista arbetsdag. Jag har tagit emot min sista patient, och högst antagligen håller jag på att packa ihop mina saker. Lämnar tillbaka mina nycklar. Städar mitt rum. Säger hejdå åt alla kollegor. Känner jag mig själv rätt, pågår säkert också ett mindre gråt- och kramkalas. För ett känslomonster som mig, kommer det nog att vara svårt att hålla tillbaka tårarna en dag som denna. 

 

 

För ganska exakt ett år sen, var jag en nyutexaminerad, vilsen, osäker fysioterapeut, som just hade blivit erbjuden sitt första jobb i form av ett vikariat på två månader. Även om jobbet kändes både otroligt skrämmande och som en otroligt stor (kanske till och med för stor) utmaning för någon som nyss blivit utexaminerad, tog jag emot platsen. Visst hade det varit lättare för mig att börja på t.ex. av avdelning där ens arbetsuppgifter berör endast ett område, men jag gillar ju utmaningar, så det blev direkt ett jobb där jag skulle jobba med människor i alla åldrar med besvär från nacke till tår. Jag tänkte att det ju ändå bara var fråga om två månader, det var liksom inte hela världen ifall jag inte skulle trivas och det skulle kännas för utmanande. 

 

Redan efter första veckan kunde jag konstatera några saker som gjorde mig både otroligt glad och otroligt lättad: 1) Jag trivdes som fisken i vattnet, 2) Det var utmanande men jag klarade mig ändå bättre än bra, och 3) Jag gick till och från jobbet med gott humör varje dag. När två månader hade passerat och jag blev erbjuden en förlängning till slutet av maj tackade jag således såklart ja, och när jag i slutet av maj blev erbjuden förlängning till slutet av året ville jag bara hoppa jämfota och tjuta av glädje. Och så blev det som skulle vara två ynka månader, plötsligt ett helt år, och så blev jag, som nyss varit en utexaminerad, vilsen, osäkert fysioterapeut, någon som sakta men säkert växte fram i sin yrkesroll till en riktigt duktig och professionell fysioterapeut. 

 

Under det här året har jag varenda en dag känt att jag både lärt mig något och hjälpt någon. Aldrig förr har jag känt mig så viktig på en arbetsplats, och aldrig förr har jag lärt mig och utvecklats så mycket under ett år. Det blir så när man jobbar heltid med att hjälpa andra - man lär sig en hel del både om andra, men också om sig själv. Jag vet att jag har gjort ett jäkligt bra jobb, jag vet att det jag har gjort har varit meningsfullt och jag vet att det jag har gjort har uppskattats. Det har inte alltid varit lätt, men det har alltid varit värt det. Även om jag jobbat stenhårt i åtta timmar varje dag, även om jag fått lösa problem som jag inte ens visste fanns, även om jag fått jobba med otroligt svåra skador och även om mängden information jag fått leta efter har varit enorm, så har jag känt mig motiverad varje dag, och tiden har bara rusat förbi. Jag har gått till jobbet på morgonen, haft flow i åtta timmar, och sen plötsligt insett att jobbdagen är över. Tråkigt, det är nog ett ord som inte ens kommer i närheten av det här året. Att jag förutom en bra arbetsplats fick en hel hög med fina kollegor (som jag nu för tiden kan kalla vänner) på köpet, det har bara varit en otroligt stor bonus.

 

På det här jobbet har det känts som att jag har hittat min plats, att jag har hittat hem. Min roll på den här jobbplatsen har liksom känts så självklar och jag har känt mig så hemma enda från början, att jag måste erkänna att det tar hårt på mig att veta att det tar slut nu. Som jag har gått omkring och hoppats på att turen skulle fortsätta och någon lucka igen skulle dyka upp så jag skulle få fortsätta, men tyvärr gick det inte så den här gången. Men det är ju så livet som vikarie är, mycket är osäkert och det mesta hänger på bra tur. Jag hade bra tur tre gånger, men sen tog turen slut (känns ju lite typiskt när det är fredagen den 13:e och allt...). 

 

Även om jag är väldigt ledsen försöker jag tänka att det blir vad man gör det till, och faktum är ju, att jag hade turen att få den bästa första arbetsplatsen man kunde önska sig. Faktum är också, att även om något riktigt bra tar slut nu, så kan jag inte veta om något bättre väntar på mig. Så är det ju alltid - när en dörr stängs, öppnas en ny. Och ett tredje faktum är att jag VET att jag är dålig på slut, det kändes liksom som jordens undergång när jag tog studenten och när jag gick ut Arcada, och ändå har det alltid blivit så mycket bättre än jag trott. Trots det är det ändå med väldigt tunga steg jag lämnar den här byggnaden och stänger dörren bakom mig idag, men om vi ska klämma in ett riktigt cheesy ordspråk, så får man ju försöka ta sig an attityden "don't cry because it's over, smile because it happened".