När man inte vill vara feg men inte vågar vara modig

Att kämpa mellan att vara feg och vilja stanna kvar i det trygga och göra som man alltid har gjort, och att tänka att man bara lever en gång och måste våga ta risker ibland. Känner någon av er igen sig i det?
 
 
En av mina gamla vänner sa en gång att hennes största rädsla är, att hon när hon är gammal ska bli tvungen att tänka "tänk om". Tänk om hon bara faktiskt hade sett till att fara på det där utbytet när hon hade chansen, tänk om hon hade sökt det där jobbet hon trodde att hon inte var tillräckligt bra för, tänk om hon hade vågat berätta åt den där killen att hon gillade honom och tänk om hon faktiskt hade tagit det där mellanåret och åkt och bacpackat i Asien. Tänk om, tänk om, tänk om.
 
Jag har tänkt på det där "tänk om" rätt mycket under den senaste tiden. Jag har flera gånger i år befunnit mig i situationer när jag viljat göra något, men inte riktigt vågat. 2017 har varit ett utmanande och tungt år på många sätt, och jag har flera gånger tyvärr varit fegare än jag önskat. I många sammanhang, som när det gäller att hålla en presentation framför en stor publik eller ta kontakt med en ny människa, är jag väldigt modig, men i situationer där det gäller att ta risker, är jag tyvärr ofta väldigt feg. Balanserar alltid mellan "kommer jag att bli tvungen att ångra att jag tog den risken?" "eller "kommer jag att ångra mig sen om jag inte vågade?", och sorgligt nog, är det ofta rädslan för att behöva ångra risken efteråt, som vinner.
 
Jag är den där personen som står framför en skrämmande attraktion på ett nöjesfält, och starkt känner att jag skulle vilja våga åka - men ändå alltid drar mig ur till slut. Jag kanske redan ställt mig i kön och varit på god väg att faktiskt spänna fast mig i den där bänken, men ändå alltid ångrat mig i sista sekund. Sen åker jag istället i den där samma, gamla, vanliga berg- och dalbanan jag åkt i tusen gånger förut, där jag vet exakt när man kommer att åka hårt, hur det kommer kännas i magen och var den värsta nedförsbacken kommer. Och jag skulle inte vilja vara sån längre.
 
Jag vet att jag aldrig kommer bli den som hoppar bungee jump, åker i alla attraktioner på Six Flags och kastar mig ur ett flygplan med en fallskräm - men det vill  jag inte heller. Det enda jag vill, är att jag skulle bli modigare gällande saker jag faktiskt är  nyfiken på och faktiskt skulle vilja  våga göra - oavsett om det gäller tillfälliga saker som att våga åka i den där ena lite mer skrämmande attraktionen på nöjesfältet, eller att våga göra större förändringar i sin vardag, såsom att åka iväg på en längre resa eller flytta till en ny stad. 
 
Det finns mycket jag skulle vilja göra, som jag inte riktigt vågar. Det finns så många drömmar som jag skulle vilja förverkliga, så många saker jag skulle vilja testa och så många saker jag rentav känner att jag borde  göra, men oj vad svårt det är att faktiskt våga ta steget, när man inte vet hur det faktiskt kommer att bli sen. För så är det ju när man ska göra något nytt - man kan inte veta hur det slutar på förhand. Nu har jag ändå kommit fram till att jag tror det är bättre att våga ta den där risken och sedan bli tvungen att ångra sig, istället för att aldrig testa och aldrig veta. För då har man i alla fall vågat, och då vet man i alla fall.  Då behöver man åtminstone inte fundera på det sen, utan man vet att det kanske inte blev lika bra som man hade hoppats, men att man ändå vågade. Att man vågade, och slipper tänka "tänk om" resten av livet. Det MÅSTE väl ändå vara bättre, än att alltid fundera på vad som kunde ha varit? Eller?
 
Ääähh, jag har kanske aldrig förr önskat och behövt kommentarer på ett blogginlägg lika mycket som nu. Ni brukar ju ha så bra tankar, funderingar, synpunkter och tips, så nu om någonsin är det dags att klicka på "kommentera" och låta tankarna flöda! Är det någon som känner igen sig i det jag skriver och förstår mig? Vad tycker ni, är det bättre att våga ta en stor risk med chansen att mycket skiter sig, eller att låta bli och sedan bli tvungen att tänka "tänk om"? Och HUR blir man modigare? HUR blir man en sån som vågar, när man inte vill vara feg men inte vågar vara modig? H-e-l-p. 




Minos - en grekisk restaurang i Helsingfors

I fredags hade jag, Emppu och Ira en riktigt ordentlig tjejkväll. Vi försöker att med jämna mellanrum få in sådana kvällar där vi tre har gott om tid att hänga, och den här gången hade vi både bokat in en middag och ett biobesök. Vi börjar med att ta en titt på middagen: 
 
 
Vi valde att gå till Minos, en grekisk restautang i Kampen. Vi hade hoppats på att kunna sitta ute på terrassen, men som typ alla andra kvällar den här sommaren också, så var det både regnigt och mulet, så vi fick sitta inomhus istället. Dock gick det ingen nöd på oss där, för Minos visade sig vara ett megamysigt ställe! Dessutom kändes det nästan som att sitta utomhus, i och med att en stor del av väggarna var gjorda av glas, och vi fick ett mysigt hörnbord precis vid dessa gigantiska jättefönster.
 
 
Först tog vi en titt på vinlistan, och sen ögnade vi igenom menyn. Utbudet var stort, men vi gjorde en deal att vi alla tre skulle beställa någon riktigt typisk grekisk rätt, och sedan smaka av varandra. Så, kycklingsalladerna och de typiska biffarna skippade vi den här gången, och istället beställde jag Gyros, Emppu Moussaka och Ira lamm. Och ja, förstås ett stort vinglas var =)
 
 
Servicen var både vänlig och snabb, och det räckte inte länge före vi hade både vin och matportionerna framför oss. Allt såg jättelovande ut, och det smakade minst  lika bra. Som bestämt smakade vi av allas rätter, och allting var verkligen supergott! Jag var dock nöjdast över mitt val av gyros, för tsatsikin var m-a-g-i-s-k. Mmmmmmmhhh. 
 
Efter maten satt vi ännu kvar och babblade i någon timme, och när klockan visade lite över nio tackade vi för oss och betalade, och gick över gatan till Tennispalatset med biobiljetterna i högsta hugg. Filmen tar vi i ett annat inlägg, men så mycket kan jag avslöja att vi var riktigt nöjda även med dem! En super fredagkväll med andra ord, men, det visste jag ju nog att den skulle bli redan innan - har ju inte hänt en enda gång att vi tre skulle ha en dålig kväll tillsammans :)




Vad jag köpte från Kristinestads marknad

Ibland händer det faktiskt att man åker och shoppar och hittar exakt det man letar efter. Så hände det på Kristinestads marknad i år, och eftersom jag berättade om marknadshelgens händelser i förra inlägget, tänkte jag att det skulle vara passligt att jag visade upp mina fynd i dagens inlägg. 
 
När jag och farmor hoppade på cyklarna och började trampa mot torget frågade farmor vad jag hoppades på att fynda på marknaden. Eftersom jag någon vecka tidigare tappat mitt ena örhänge av de paret som inte bara var mina älskade favoritörhängen jag använde nästan dagligen, utan även så gott som de enda av mina örhängen jag kunde använda utan att få irriterade öron, svarade jag att nya örhängen som passar både vardag och fest vore trevligt. Det blir nog inget problem svarade farmor, och ledde mig till varenda ett ställe på marknaden som sålde örhängen (den kvinnan kan nog Kristinestadsmarknaden utan till för varje centimeter :D). Resultatet blev följande:
 
 
Ett par vardagsörhängen och festörhängen i silver, och ett par guldfärgade festörhängen. Så nöjd med alla tre, tycker de är så fina allihopa! Dessutom har mina öron också gett alla tre par godkänt, har nämligen redan använt alla tre par flera gånger, och inte fått irriterade öronsibbar en enda gång - scoooore. (P.s. Är det annars bara jag som får värsta nostalgikänslan av örhängena längst till vänster? Minns att jag ofta hade sådana i låg- och högstadiet! Dock inte lika stiliga, utan "diamanten" kunde vara ersatt med typ en knallrosa fjäril, men modellen var ändå liknande :D)
 
 
Hur som helst, efter en lyckad örhängesjakt traskade vi vidare, och farmor undrade vad vi skulle leta efter till näst. "Tja, jag har länge letat de perfekta, slitna jeansen, men dem lär vi väl inte hitta här" svarade jag, men "ha, vänta bara!" sa farmor, gick till Talas med bestämda steg och drog fram modellen ovan från Vero Modas avdelning. Jag gick snällt till provrummet med dem, och dröm om min förvåning när de satt p-e-r-f-e-k-t. Ni vet när man ibland provar ett plagg man direkt känner att man måste ha (nästan som att det är gjort  för en), så kändes det med dessa byxor! Visade dem åt farmor som godkände dem direkt, och sen sträckte hon ännu fram koftan med orden "prova denna också, jag tror den skulle passa dig". Och ja, rätt hade hon ju, men det brukar hon ju ha också - hon kan min stil typ bättre än jag själv :D Så, både jeansen och tröjan fick också följa med mig hem, och mycket nöjdare med årets marknadsfynd kunde jag nog inte vara







Nominerad till Årets blogg & Årets personliga blogg 2016. Skrivs av en 24-årig färgstark finlandssvensk Helsingforsbo, som kännetecknas av långt blont hår och ett leende på läpparna. Varmt välkommen till Danielas Dagbok, i denna blogg finns det inte brist på någonting!

Kontakt: daniela.skoglund@gmail.com


Senaste inläggen

När man inte vill vara feg men inte vågar vara modig
Minos - en grekisk restaurang i Helsingfors
Vad jag köpte från Kristinestads marknad



Kategorier

Allmänt · Bloggrelaterat · Fest · Filmer & serier · Foton · Frågor & listor · Kärlek · Musik · Outfits · Resor · Samarbeten & tips · Shopping · Skola & jobb · Text & åsikter · Träning



Arkiv

2017
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2016
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2015
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2014
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2013
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2012
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2011
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2010
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2009
06 · 07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12









bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar