Att övervinna en rädsla

Fast jag redan berättat vad jag gjorde under veckoslutet, hände något annat också. Något som för mig, var ganska stort. 
 
När Josefina bokade sin flygbiljett hit förvarnade jag henne att hon antagligen skulle bli tvungen att ta sig till oss med buss, trots att jag har bil. Orsak? För att man måste köra på motorvägen för att ta sig till flygfältet. Och jag kör inte på motorvägar.
 
Den 27:e november 2014 var jag med om en av de värsta, om inte den allra värsta, händelsen jag någonsin varit med om. Det var då som den typiska "sånt händer inte mig" händelsen inträffade, och jag var med i en bilkrock på motorvägen (ni kan läsa mer om det här). Den händelsen ärrade mig på många sätt, men det värsta av allt var ändå rädslan. Efter att ha varit med om en nära döden händelse, så förstod jag hur snabbt allt kan ta ut. I ena sekunden var allt lugnt och bra, och i nästa sekund var allt bara en enda katastrof av skrik, smärta, krossade bilar och blinkande blåljus. Jag dog inte den dagen, men man kan lugnt säga att jag har blivit beytydligt räddare för döden sen dess. Rädd för hur lätt allt kan ändras. Rädd för hur himla farligt bara en sån sak som att sitta i en bil, kan vara.
 
bildkälla
 
Efter den dagen, omvandlades något som förr varit en helt vanlig, daglig del av mitt liv, till en mindre mardröm. Att köra bil. Förr njöt jag av att köra bil, men efter krocken blev det något jag undvek till högsta grad. Från att vara en lugn och trygg chaufför blev jag orolig och osäker, och att köra på motorvägen kom inte på fråga. Helst satt jag inte ens i passagerarsätet om någon körde på motorvägen, och de gånger jag gjorde det, slutade ofta med att jag antingen satt och blundade eller grät.
 
Med tiden blev jag dock mer van med att åka bil igen, och det började kännas allt mer okej att köra inne i stan och på mindre vägar, samt att sitta i passagerarsätet på motorvägen. Att köra på motorvägen vande jag mig dock aldrig med igen - jag försökte några gånger, men jag var så rädd, att det inte kändes tryggt, varken för mig eller för andra, att utsätta mig själv för det. Kramade ratten tills händerna var vita, såg framför mig hur någon igen skulle komma och köra in i min bil och kunde inte annat än fokusera på att andas och vänta på att jag skulle få svänga av. 
 
Jag hade nog nästan redan accepterat att jag aldrig mer lugnt skulle kunna köra på motorvägen, tills förra veckoslutet, då något plötsligt hände. Jag sa åt Niko att det känns hemskt att jag ska få en gäst som jag inte ens klarar av att hämta från flygfältet, och då sa han att vi far och testar. Testar köra på motorvägen där krocken skedde, så att han sitter i passagerarsätet och jag kör. Och på något underligt sätt gick jag med på det, och på något underligt sätt gick det över förväntan. På något ännu underligare sätt vågade jag efteråt ensam köra efter Josefina från flygfältet, och på något ännu underligare sätt gick det så bra, att jag sist och slutligen körde på motorvägen fem gånger under det här veckoslutet.
 
Det sägs ju att man borde "get back on the horse" så snabbt som möjligt, men för mig räckte det nästan tre år före jag var redo, för jag var verkligen inte redo förrän nu. När jag för femte gången under det här veckoslutet körde på den där motorvägen kändes det ändå som att det var värt all väntan, för känslan av glädje och frihet som uppstod av att jag igen kunde köra vart jag ville, när jag ville, utan att vara rädd, det var nästan oslagbart. Ungefär som att jag fick tillbaka en del av mig själv som jag saknat i flera år nu. Vågade till och med skruva upp volymen på radion i hopp om att få sjunga med i någon låt, och när den första låten som kom ur högtalarna var "Not afraid anymore", då kunde jag verkligen äntligen  känna att jag inte är rädd längre. Jag kanske aldrig kommer över händelsen helt och hållet, och mitt hjärta kommer nog alltid slå några extra slag när jag kör förbi den där platsen var det hände, men jag är inte rädd längre. Och det är så fruktansvärt skönt.



Matilda
La Dolce Musica

Jag förstår precis vad du menar. Superfint att du kom över det! Jag har själv hamnat i en älgolycka för några månader sedan och har sen dess känt mig obekväm på alla landsvägar. Det är en lång historia så det blir också ett inlägg på min blogg.

Svar: Åh fy vad obehagligt med älgolycka! Förstår verkligen att du känt dig obekväm på landsvägar efter det. Kram!
Daniela Skoglund

Heidi

Va modigt att du våga far o test! Jee, va kul! :) Bra jobbat Daniela! <3<3

Svar: Tack <33
Daniela Skoglund

CorinneGrönholm

Stoooor kram 💗 Så modigt av dig att ta tag i de o köra förbi där! ☺️

Svar: E själv också glad och stolt över att jag äntligen våga :) kram! <3
Daniela Skoglund

Bohemian Maggie
saramariaexenia

Förstår vad du skriver om. Efter den dramatiska bilolyckan som skedde på min hemort i slutet av förra året har jag blivit betydligt mera rädd för döden än jag någonsin varit. Jag var inte med i olyckan själv, men mistade en vän där och många andra mistade vänner, bröder och pappor på ett ofattbart dramatiskt sätt. Efter händelsen hyperventilerade jag och fick panikattacker bara då jag satte mig i en bil. Oavsett om jag körde eller åkte bredvid på passagerarsätet. Ett halft år senare är det bättre, men kommer nog alltid vara mera rädd än tidigare. Då olyckor sker blir man liksom påmind över hur skört livet är. Och hur snabbt allting kan förändras. Fint att läsa din text!

Svar: Jag kommer nog säkert också alltid att vara mera rädd än tidigare, men som tur kontrollerar rädslan inte mitt liv längre. Hoppas du också får bli av med din rädsla med tiden! <3
Daniela Skoglund

The Futurista

Vilket fint och viktigt blogg inlagg! Det har blogg inlagget kommer sakert att kunna inspirera och hjalpa manga andra att vaga mota sina egna radslor. Jag har som nyarslofte att mota tva av mina storsta radslor under 2017. Det ar precis som du beskriver underbart att fa kanna gladjen och friheten som uppstar efter att vi har mott radslan och overvunnit den. Tack for en superfin och inspirerande blogg! :)

Svar: Tusen tack för din fina kommentar! <3
Daniela Skoglund

yogapassion.blogg.se

Vad modigt gjort! :) Måste vara en underbar känsla att "vinna över rädslan".

Svar: Tack! Det var det verkligen.
Daniela Skoglund

Bubella

Lång väg men du lyckades.
Bra jobbat <3

Svar: Tack! <3
Daniela Skoglund

Lillan

Starkt jobbat! ♥

Svar: Tack! <3
Daniela Skoglund





Namn:

E-mail (publiceras ej):

Blogg:













Nominerad till Årets blogg & Årets personliga blogg 2016. Skrivs av en 24-årig färgstark finlandssvensk Helsingforsbo, som kännetecknas av långt blont hår och ett leende på läpparna. Varmt välkommen till Danielas Dagbok, i denna blogg finns det inte brist på någonting!

Kontakt: daniela.skoglund@gmail.com


Senaste inläggen

Outfit 150717
Olympiadveckoslutet är här!
När jag gick i sömnen
Otrevlig utgift men trevlig telefon
Scratch Maps billigt från finsk sida!



Kategorier

Allmänt · Bloggrelaterat · Fest · Filmer & serier · Foton · Frågor & listor · Kärlek · Musik · Outfits · Resor · Samarbeten & tips · Shopping · Skola & jobb · Text & åsikter · Träning



Arkiv

2017
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2016
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2015
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2014
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2013
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2012
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2011
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2010
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2009
06 · 07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12









bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar