Två saker som kännetecknar mig:
1) Jag gillar att träna
2) Jag är typ världens klumpigaste människa
& Kombinerar man träning och klumpighet, så kan det hända lite allt möjligt... eh, osmidigt. Som till exempel förra veckans torsdag, när jag fick uppleva den pinsammaste gymtimmen någonsin =) Då gick det till så här:
(Hur det kan se ut när en klumpig människa som gillar att träna försöker ta en snygg spegelselfie på gymmet)
Ja, det var som sagt torsdag. Jag hade redan avverkat ett pass bodyattack, ett pass fitball och ett pass bodybalance den veckan, så jag hade rätt trötta muskler och kände att jag bara ville köra något lättsamt och roligt på gymmet den dagen. Kollade dagens schema, och såg att det gick en danstimme strax efter att jag slutade jobbet. Perfekt! Jag älskar ju att dansa och har ofta saknat dansen sedan jag slutade ifjol, så att få dansa lite olika dansstilar igen på dancemix timmen skulle ju bli jätteroligt. Såg framför mig hur jag skulle få dansa lite inslag av hiphop, streetdance, showdance och andra roliga dansstilar medan jag packade ner en huppari, en lös t-shirt och mina lenkkare, och begav mig sedan mot gymmet.
Att allt inte gick som på Strömsö förstod ni säkert redan, och om ni hunnit få bilder i ert huvud där jag råkar snubbla och falla omkull framför alla på danstimmen eller något, kan jag bara säga: I wish. När jag klev in i salen möttes jag nämligen av ett tiotal personer (främst äldre damer) klädda i någon form av konstiga klackskor, och där stod jag i mina lenkkare och ba eeeh wait what...
Kände ju direkt av att något inte var riktigt som det skulle (ni ba no shit Sherlock), och inte nog med att alla damer hade likadana skor på sig, de verkade alla vara gamla bekanta också... Typ ett gäng kompisar klädda i likadana kläder, och så jag då. Great! Längre än så hann jag inte tänka före läraren klev in, fäste blicken vid mig (jag stack ju liksom ut där lite med mina streetdanceskor och min huppari), och med en lite stel men ändå tappert uppmuntrande röst konstaterade att vi visst har någon ny här idag. Fick några andra snabba blickar och stela leenden också, och jag kunde riktigt känna av hur alla funderade vad i hela fridens namn jag gjorde där, lika mycket som jag själv i och för sig också gjorde.
Sen fick jag veta att vi skulle dansa rumba. R-u-m-b-a. Alltså, att vi knappast skulle dansa hiphop eller streetdance hade jag redan räknat ut, men rumba??? RUMBA? Och ja, inte nog med att vi skulle dansa rumba, vi skulle dansa en rumbakoreografi det här gänget övat på tillsammans i veckor. I samma sekund som jag fick veta det kände jag av en omedelbar fight or flight instinkt, och här kommer det sjukaste av allt: Jag hade hur lätt som helst i det skedet kunnat ursäkta mig och gå ut, men av någon ytterst oklar anledning tog fight instinken över, och jag som den vinnarskalle jag är, bestämde mig för att stanna och visa alla att jag minsann också kan dansa rumba. Vad fan, jag har ju sett typer som Samir Badran dansa rumba i Let's dance - kan de, så kan väl jag också. Dessutom har jag ju faktiskt också haft Marco Bjurström som danslärare, visserligen inte som någon rumbalärare, men SÅ stor skillnad kan det väl inte vara på dansstilarna? Liksom, hiphop-rumba, potato-potatoe. Ha, jag skulle minsann visa dem!
Nå... jag vet inte vad det var jag visade dem, men rumba var det åtminstone inte. Inte ens nästan-rumba. När jag kollade i spegeln blev jag nämligen plågsamt medveten om hur mycket jag stack ut, och den här gången var det inte endast på grund av min avvikande klädsel. Jag sög verkligen. Mitt bland alla andras synkade rumba var jag liksom som en ko i en fårhage, en pastaskruv i ett rispaket, en Chanelväska i H&M och sannerligen inget likt Samir Badran på Let's Dance dansgolv.
En halv timme senare ökade de på takten, och det hade inte spelat någon roll fastän jag hade haft självaste Marco Bjurström bredvid mig och räknat takten - det fanns inte en chans att jag skulle omvandlas ens till ett svart får i fårhagen eller ett fullkornsriskorn i rispaketet, snarare blev jag som en ko med brutna ben i fårhagen eller en potatis i det där arma rispaketet. Och äntligen, ÄNTLIGEN kickade förnuftet in, och jag kände att det var dags att kasta in handduken och fly. Så, mitt bland alla graciösa damer i sina högklackade skor gick jag och mina lenkkare fram till dansläraren, pep fram något om ett missförstånd och slank ut snabbt som attan.
Och det, mina damer och herrar, var historien om hur jag:
1) Plötsligt fick en stor respekt för Samir Badran
2) Dansade rumba för första och sista gången i mitt liv
3) Lärde mig jag borde läsa igenom gymtimmarnas beskrivningar liiiite noggrannare.