Påväg mot ensamt veckoslut i Helsingfors

 
Freeeeeedaaaaaaaag, och sisådär fyra timmar kvar tills jag hoppar på tåget tills Helsingfors. Denna gång blir det dock lite annorlunda, för ingen kommer att möta mig på tågstationen, och jag kommer komma hem till en tom lägenhet - är alltså med andra ord påväg mot ett ensamt veckoslut i Helsingfors. Hehe okej jösses vad dramatisk jag lät nu, det är alltså inget desto konstigare än att Niko är på resa med sina kompisar över helgen, och jag bestämde mig för att åka ner redan på fredag ändå, för att hinna umgås riktigt ordentligt med mina Helsingfors-vänner över ett veckoslut också. Sedan kommer Niko hem på söndag kväll och jag stannar till tisdag, så vi kan fira vappen tillsammans, och kanske lite smått första maj också, om vi hinner före mitt tåg far. Sånt på schemat den här gången. Och vet ni, jag tänkte faktiskt nu igen, precis som på påsklovet, låta bloggen stå tom tills tisdagen, så får ni en förlängt-veckoslutssammanfattning från tåget på tisdagen sen :D Ok? Bra, då hörs vi i maj då! Trevligt veckoslut på er, glada vappen, kiva fredagsmys, stay safe!
 
P.s. TACK för all fin respons jag fått på alla mina blogginlägg under denna vecka! Ifall ni missat något av dem hittar ni måndagens magmuskelinlägg här, tisdagens efterlängtade citat här, onsdagens tankar kring dokumentären om Avicii här, och torsdagens avslöjanden om vad jag sysslat med på sistone här




Om inte nu, när?

*Triggervarning för personer som tycker det är störigt att få veta a men inte b*
 
Kanske är det 25-års krisen, kanske beror det på att jag för en tid sen läste igenom min lista på 100 mål och fick en liten kick av hur många mål jag redan hunnit pricka av på ett par år, kanske har det att göra med den här boken, kanske har jag fått ett litet uppvaknande gällande att man inte lever för evigt eller kanske är det något helt annat, men under de senaste veckorna har jag (som jag också skrivit i bloggen) haft väldigt mycket att göra vid sidan om mitt jobb. Och mycket av det, har varit sånt som jag alltid/länge tänkt att jag vill göra sen nångång, men aldrig riktigt tagit tag i. Förrän nu. 
 
 
Om inte nu, när?
 
Sa jag åt mig själv, när jag för ungefär en månad sen skickade in en ansökan till en grej jag alltid varit nyfiken på att göra, trots att ha kommit på ungefär hundra orsaker till varför jag inte skulle. Bytte ut alla "det är för galet", "det är för skrämmande", "jag skulle ändå inte bli vald", ”vad skulle folk tycka”, "jag är inte tillräckligt bra" och "jag gör det sen någon annan gång", till att bara stänga av hjärnan, vägra tänka på vad jag höll på att göra och bara skrev skrev skrev, tills jag, utan att ge mig själv tid att tveka i ens en sekund, tryckte på "skicka". Konstaterade att det nog inte alls var så farligt, och på den vägen har det fortsatt. Har kollat på en av mina listor som består av saker jag nångång vill uppleva/göra, och bara... börjat beta av. För, om inte nu, när? 
 
Så, efter otaliga telefonsamtal, efter otaliga mejl, efter otaliga timmar jobb, efter otaliga ansökningar och efter väldigt mycket bollande av idéer, satte jag mig ner, pustade ut, och tänkte att nu har jag i alla fall försökt.  Det kanske slutar med att jag bara får en massa nej och att inget blir av, men nu behöver jag åtminstone aldrig ångra att jag inte gjorde något för att förverkliga mina drömmar (och övriga plötsliga infall) - för nu har jag försökt. OCH dessutom jobbat på mitt mål att bli modigare, för huhhu vad modig jag varit de senaste veckorna. Vissa av dessa saker jag vill göra känns nämligen nästan lika skrämmande som spännande - faktiskt skrämmande till den grad, att jag nästan hoppas att de inte ska gå i uppfyllelse, bara för att jag ska slippa behöva vara modig och gå utanför min comfort zone. Men, så möttes jag av exakt rätt bild på Instagram i exakt rätt tid, och läste orden "It's okay to be scared. Being scared means you're about to do something really, really brave", och andades ut. Inte göra en höna av en fjäder nu, Daniela. Du övar dig bara på att vara lite modig.
 
"Inte förstår jag hur du har blivit sån där, men du lever ju åtminstone fullt ut", sa mamma här hemma en kväll när jag satt med ännu en ansökan, syftandes på att alla andra i vår familj är sådana som är riktigt nöjda med att mest hänga hemma och inte göra något desto större väsen om sig. Och ja, inte vet jag hur jag har blivit sån här, och inte vet jag heller vad allt detta jag gjort under de senaste veckorna kommer att leda till - kanske något, kanske ingenting, kanske helt för mycket. Ingen aning. Men det vet jag, att jag just nu har några spännande (och lite skrämmande) veckor framför mig, i väntan på att få klarhet. Och att jag nog ska ta det lilla lugna nu och tills den klarheten kommer och försöka chilla lite istället - söta öde, någon gräns har ju jag också. *Stänger drömmar-och-mål-häftet, och öppnar en karkkipåse istället*. Glad torsdag på er peeps, och kom ihåg; Vågar jag så vågar ni. He e nu ett som e säkert.
 
P.s. På tal om att börja beta av saker man drömmer om/skulle vilja göra - jag skulle verkligen verkligen verkligen vilja få uppleva Ruisrock i sommar (helst fredagen), men när jag äntligen skulle slå till och köpa biljetter var det SLUTSÅLT :( Så, om någon av er råkar ha/veta någon som har en eller två biljetter ni vill bli av med, snälla släng iväg ett mejl till daniela.skoglund@gmail.com eller kontakta mig på Facebook!




Det sorgligaste jag sett

Hela världen undrar vad som hänt. Hela världen sörjer. Och hela världen har sett dokumentären True Stories på Netflix. Så även jag. Och jag måste då säga, att dessa nittiosju minuter, är bland det sorgligaste jag sett i hela mitt liv. 
 
 
 
Vi får bevittna det om och om igen. Vad som händer när någon blir riktigt känd medan hen är riktigt ung. Justin Bieber går från en söt, liten pojke med pottfrisyr som står och sjunger "Baby" framför tusentals skrikande tjejer, till en ung man som kastar ägg på folks hem och ser så frånvarande och sliten ut på scen att man undrar om han ens vet var han befinner sig. Miley Cyrus går från att vara den unga, glada, pigga pop-idolen Hannah Montana, till att naken rida omkring på en boll i sin musikvideo medan hon slickar en kedja. Demi Lovato går från Disney Channel-stjärna, till att stå och snorta kokain för att kunna gå upp på scenen. Och även om man förstår att kändisskap är något som måste vara svårt att hantera, speciellt då man är ung, så undrar man ju ändå lite hur det gång på gång på gång kan gå så där. Efter dokumentären True Stories behöver man inte längre undra.
 
Tim Bergling blir upptäckt i tonåren. En ödmjuk, introvert kille som råkar vara ett musikaliskt geni, och plötsligt får ett stort genombrott som leder till att han reser jorden runt i den grad att han känner att han till slut inte har något hem. Det han verkligen tycks älska, att sitta i studion och skapa musik, byts ut till att mestadels stå på scen framför skrikande fans, vilket han egentligen inte gillar. Men, på grund av tryck från managern och övriga personer mer eller mindre tvingas han fortsätta, och man riktigt ser  i dokumentären hur han gradvis bryts ned och mår sämre och sämre.
 
Över 800 shower på några år. Åttahundra. Det fattar man ju är mycket för vem som helst, men för någon som bokstavligen säger "I don't like being the centre of attention"? För någon som har allvarliga problem med bukspottskörtel, gallblåsa och blindtarm? För någon som får panik bara av tanken på ännu en show? För någon som mår psykiskt väldigt dåligt? För någon som bara inte orkar längre? För någon som bara INTE VILL längre? Och ändå blir pushad till att fortsätta, fortsätta och fortsätta, för att man annars inte förstår värdet av pengar.  Pengar, pengar, pengar. Pengar som ändå inte ledde till någon glädje. Pengar som nu heller aldrig kommer leda till någon glädje.
 
En av scenerna i dokumentären som gjorde mig allra mest upprörd var då Tims gallblåsa och blindtarm sprack, och han sex timmar efter operationen låg i sjukhussängen, helt färdig och säger att han behöver sova, men istället får medicin för att kunna kliva upp på scen och dra sin show. Jag fick min gallblåsa bortopererad 2011. Det tog så förbaskat jäkla ont i en vecka efteråt, att jag blev tvungen att få hjälp för att slippa upp från sängen. Att någon hade bett mig kliva upp på en scen i det tillståndet, hade känts ungefär lika trovärdigt som att be mig springa tusen kilometer utan paus. Det hade helt enkelt inte gått. Omöjligt.
 
Jag lyfter av hatten för Tim, inte bara för hans fantastiska musik, utan för också hans mod att våga säga högt att han inte mår bra. Våga prata om sina problem. Våga försöka protestera. Våga söka hjälp. Våga vilja sluta. Våga vilja följa sitt hjärta. Och vägra tappa bort sig själv. Jag tror det är där det går snett för många unga kändisar, att de inte vågar säga till när det blir för mycket och tappar bort sig själva på vägen, men Tim, han vågade säga stopp. Det är bara synd som fan att ingen lyssnade. Att ingen brydde sig. Och nu slutade det plötsligt så här. 28 år gammal, med en hel framtid framför sig, som nu aldrig blir av. Må världen lära sig något av denna historia och se till att det aldrig mer upprepar sig. 







Nominerad till Årets blogg & Årets personliga blogg på Galan -16. Framröstad till Årets blivande stjärnskott hos blogg.se -17. Skrivs av en 25-årig färgstark finlandssvensk Helsingfors- och Vasabo, som kännetecknas av långt blondt hår och ett högt skratt. Varmt välkommen till Danielas Dagbok, i denna blogg finns det inte brist på någonting!

Kontakt: daniela.skoglund@gmail.com


Senaste inläggen

Påväg mot ensamt veckoslut i Helsingfors
Om inte nu, när?
Det sorgligaste jag sett



Kategorier

Allmänt · Bloggrelaterat · Fest · Filmer & serier · Foton · Frågor & listor · Kärlek · Musik · Outfits · Resor · Samarbeten & tips · Shopping · Skola & jobb · Text & åsikter · Träning



Arkiv

2018
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2017
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2016
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2015
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2014
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2013
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2012
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2011
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2010
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2009
06 · 07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12