Alltså...
...jag bloggar om bajs, och ni ger mig gillningsrekord på typ alla plattformer och tar mig högre upp än Isabelle Strömberg på blogg.se's topplista - ååååååkej!
Nä men helt seriöst nu, tack för allt stöd, tack för alla fina meddelanden och tack för att ni delat med er av era egna historier. Och, framför allt, tack för att jag inte behövde ångra mitt beslut att publicera - jag var så himla nervös över hur ni skulle ta emot det här, men tydligen helt och hållet i onödan. Nu känns det som det brukar kännas när man tagit tag i något man länge skjutit upp, det vill säga "varförrrr gjorde jag inte det tidigare" + emojin som håller handen för ansiktet. Har typ samma fiilis som när hemmet en lång tid sett ut som en soptipp, och man sen äntligen tar tag i moppen, trasan och dammsugaren, och håller på tills allt är skinande rent.
Nu börjar hur som helst den värsta shitstormen (höhö) (eller? too soon att börja skämta om det här?) vara över, och det är dags att återgå till mitt "vanliga bloggande". Imorgon kommer en skojig blogglista dyka upp här, och på fredagen tänkte jag sammanfatta året lite. Så, sånt på kommande - glöm inte att kika in! Och glöm inte heller att gilla Danielas Dagbok på Facebook ifall ni inte ännu gjort det, så har ni lättare att hänga med bloggens uppdateringar (plus att det gör mig glad, förstås). Trevlig onsdag på er!
P.s. Jag förstår att mag-nyheten säkert väckte många frågor hos er, men jag hoppas att ni också förstår och kan respektera att inlägget var så på gränsen gällande vad som känns okej för mig att dela med mig av i bloggen, att jag inte kommer svara desto mer ingående på era frågor om medicinering, diagnostisering, läkare, undersökningar, osv. All den info jag ville och kände mig bekväm med att dela med mig av finns att läsa här, och syftet med inlägget var inte att bjuda in er i min sjukjournal, utan att berätta om mina egna upplevelser, öppna upp lite mera kring hur min vardag ser ut och hur livet som kroniskt sjuk kan ta sig i uttryck, motverka perfektionshetsen i sociala medier och att förhoppningsvis få dem som lider av liknande att känna sig mindre ensamma. Ni som skickat frågor åt mig har säkert gjort det i all välmening (och det är helt okej att ställa frågor av ren nyfikenhet också), så jag är absolut inte arg/upprörd eller ens speciellt förvånad över frågorna jag fått, men vill ändå nu förtydliga, att det är ett medvetet val av mig att inte svara på dem. Alla har rätten att själva dra gränsen för vad de vill dela med sig av i sociala medier och inte, och här går min. Som sagt, hoppas ni förstår och kan respektera det.
Intr och spännande blogg du har, klart du inte behöver svara på alla kommentarer du får, vem gör det? God jul, fr mig..
Svar:
Daniela Skoglund
http://joakimramqvisthallin.blogg.se/