Icke-passande för vissa yrkesgrupper att blogga?

Finns det en problematik i att vissa läkare, lärare och psykologer väljer att blogga? Borde vissa yrkesgrupper helt enkelt hålla sig borta från bloggvärlden helt och hållet, eller åtminstone modifiera bloggens innehåll enligt sin yrkesroll? Och hur ska man reagera om ens arbetsgivare nångång kräver att man ska sluta blogga? Bland annat dessa frågor tänkte jag fundera kring idag.
 
 Bildkälla: Pixabay
 
Jag vet inte hur  många gånger jag fått höra eller läsa folk kommentera saker som "men hon är faktiskt lärare, borde hon inte tänka på att inte lägga ut festbilder på bloggen", "men tänk nu om föräldrarna från daghemmet skulle gå in och läsa om hur deras barns barnträdgårdslärare tänker kring att låta sina barn äta socker", "men ÄR det faktiskt passande för en läkare att blogga", "om du både tänker vara psykolog och bloggare får du räkna med att din trovärdighet sänks drastiskt" och "min arbetsgivare tyckte det vore bättre att jag inte hade en blogg/slutade blogga med tanke på jobbet". Och ja, jag som själv jobbar inom vården, har ju funderat kring dessa frågor både en och annan gång. Har dock efter allt funderande kommit fram till, att min åsikt i den här frågan är rätt klar. Riktigt klar, faktiskt.
 
Visst kan jag förstå att det kan finnas en viss problematik i att en lärares elever på fritiden går in och läser om lärarens hårda festkväll, att en läkare som skriver ut i bloggen att hen är för att skolsvenskan ska slopas sedan tar emot en svenskspråkig patient på sin mottagning, eller att kunder som går till banken plötsligt ska diskutera lån med en person som driver humorblogg på fritiden. Jag kan förstå  att det inte är helt enkelt, absolut. Visst skulle det kännas konstigt om jag t.ex. skulle gå på operation och kirurgen visade sig vara någon vars blogg jag läst i åratal (t.ex. Kissie), visst skulle det vara knepigt om någon av mina patienter nångång skulle tagit illa upp av något jag skrivit i bloggen men ändå borde lita på vad jag säger på mottagningen, och visst skulle det vara obekvämt om jag visste att kunderna på det viktiga mötet råkat se mig ta shots på bilderna i bloggen ett par dagar före. Fattar dilemmat, absolut.
 
Men, så tänker jag så här: Det att jag har valt att bli fysioterapeut, det betyder inte att jag bundit mig till att vara fysioterapeut 24/7. Liksom, jag ägnar redan 40 timmar per vecka åt att vara fysioterapeut Daniela Skoglund - borde jag då verkligen också utanför  de där 40 timmarna ägna min fritid åt att också vara i min jobbroll? Så KLART ser jag till att vara professionell och fysioterapeut till 100% då jag är på jobbet och då ligger all min fokus där, men borde jag faktiskt när jag slutar jobbdagen fortsätta modifiera hur jag beter mig, vad jag gör och vem jag umgås med enligt mitt jobb-Daniela? Tycker faktiskt inte det. De timmarna jag inte är på jobb vill jag inte vara fysioterapeut Daniela Skoglund, då vill jag bara vara Daniela. Och vet ni, Daniela älskar att blogga. Borde jag då ändå sluta blogga, ifall någon patient skulle råka läsa? Och borde jag i samma veva sluta gå ut och dansa, ifall jag i misstag skulle råka springa in i en patient ute i onyktert tillstånd? Och borde jag också sluta köpa pizza på helgerna, ifall en patient skulle råka se att jag köper något ohälsosamt? Och borde jag sluta tala om mitt kärleksliv med mina vänner när vi är på café, ifall någon av mina patienter skulle råka vara där och höra? Liksom, börjar man tänka på det sättet, så kan man ju dra det hur. långt. som. helst. Skulle bli tokig av att gå omkring och tänka så.
 
Jag har alltid varit jättejättenoga med att skilja på jobb och fritid. När jag är på jobb är jag på jobb, men när jag slutar för dagen slutar jag för dagen, och tar inte med mig jobbet hem. Det betyder inte att jag inte skulle älska mitt jobb, och det betyder inte att jag inte skulle vara bra på mitt jobb. Det betyder bara, att jag, precis som de flesta människor, har ett jobb-jag som inte är exakt likadant som mitt "vanliga" jag, och på min fritid vill jag ha rätten att vara exakt som jag är och göra precis som jag vill,  utan att få höjande finger från varken chefer, patienter eller kunder (vilket jag som tur åtminstone ännu aldrig fått). Så länge jag i min blogg inte t.ex. läcker ut patientinformation eller dylikt, läraren i sin blogg inte skriver ut elevernas namn, kirurgen i sin blogg inte meddelar att hen visst råkade vara alkoholpåverkad igår medan hen opererade, barnträdgårdsläraren i sin blogg inte skriver att hen tycker barnmisshandel är ok eller dylikt, så tycker jag faktiskt varken chefer, patienter eller kunder har med blogginnehållet att göra. Ifall jag nångång skulle råka ut för en chef som skulle kräva att jag slutade blogga, skulle jag nog starkt överväga ifall det är rätt arbetsplats för mig, eller om det är dags att söka ett nytt jobb. Att chefen långt kan bestämma över vad jag ska göra på jobbet säger ju sig självt, men ifall chefen också vill bestämma vad jag ska göra på min fritid, tycker jag det gått för långt. (Däremot skulle jag vara helt öppen för att diskutera hur vi ska gå till väga ifall det nångång uppstod en situation där en patient/kund t.ex. skulle kommentera något som har med bloggen att göra på min arbetstid!)
 
Vi människor ägnar en så himla stor del av vårt liv åt att jobba, att jag tror det är jätteviktigt att kunna släppa jobbet när man inte är på jobb. Och med handen på hjärtat, är jag själv 100% okej med tanken att piloten som flyger flygplanet jag sitter i, vill gå ut och ta några drinkar efter att den långa flygningen är över. Jag är 100% okej med tanken att kirurgen som ska operera mina tänder, strippar på kvällarna. Jag är 100% okej med tanken att barnträdgårdsläraren som ska ta hand om mina (hoppeligen) framtida barn, driver modeblogg och går omkring i leopardkappa och stilettklackar på fritiden. Och jag tänker till 100%, att om jag inte vore okej med att piloten tar några drinkar efter flygningen och istället skulle tänka att en duktig, ordentlig, pålitlig pilot minsann inte dricker drinkar på sin fritid, skulle det vara jag som skulle ha större problem med mitt beteende, än piloten.
 
Så länge piloten inte sörplar drinkar medan hen flyger planet jag sitter i, kirurgen inte tänker operera mig klädd endast i underkläder och barnträdgårdsläraren skippar stilettklackarna på jobbet, är det inget som påverkar mig (eller mina hoppeligen framtida barn, då), inget som har att göra med hur duktig piloten/kirurgen/barnträdgårdsläraren är på sitt jobb och inget som jag ska lägga näsan i blöt i. Så tänker jag. Hur tänker ni? Skulle vara jätteintressant att höra!



Corinne Grönholm

http://corinnegronholm.com


Jag håller med dig. Tycker inte att ens chef ska få bestämma om ens fritid. Däremot förstår jag att om någon har väldigt extrema åsikter och sedan skriver dessa i en blogg, kan få konsekvenser, men då tänker jag mig att den personen ändå tar ett aktivt val och vet att dennes åsikter kanske inte är superpopulära av alla. Jag tycker du har många bra poänger och förklarar dig tydligt. Jag brukar tänka såhär innan jag publicerar något: Hade jag tyckt det var jobbigt att högläsa detta inlägg åt min chef? Föräldrar? Farmor eller framtida kille och hans föräldrar? Om svaret är nej så är det lugnt. Om jag tvekar så brukar jag formulera om eller låta det gro lite :)

Svar: Jo, så klart! Och låter som ett smart sätt att tänka 👌🏻
Daniela Skoglund

Sakligt och bra inlägg! Håller med dig 😊

Svar: Tack! Kul att höra :)
Daniela Skoglund

Ett himla bra inlägg Daniela. Jag håller helt med dig! Jag håller arbetslivet utanför i bloggen och bloggen utanför arbetslivet. Precis som du skriver så har vi alla en yrkesroll men också en privat sida. Ingen är ju sin yrkesroll precis varje vaken stund av dygnet.

Svar: Tack!!
Daniela Skoglund

Jag håller verkligen med! En av mina tidigare chefer tyckte inte att man borde skriva något överhuvudtaget om sitt jobb i sin blogg eller på fb, och jag protesterade och sa att jag skriver trevliga saker, och lämnar inte ut någon. Hon menade att det ändå är tveksamt. Arbetsgivarens officiella inställning är ändå att det är tillåtet, och min personliga inställning är att den dag en arbetsgivare eller chef kräver att jag ska sluta blogga (ok ok, jag ÄR väldigt passiv på bloggen nu, men som princip...) eller facebooka så byter jag jobb!

Svar: Skönt att höra att någon annan tänker likadant!
Daniela Skoglund

Jag som själv är lärare tycker ABSOLUT att lärare (och andra också) ska få blogga. Det är känt sedan länge tibaks att många tycker att lärare borde vara någon slags nunnor och inte ha ett vanligt liv, bara för att man är lärare. Det är helt fel tänkt. Även om man är lärare så är man också en människa som har rätten att leva sitt och göra vad man vill på sin fritid. Och som du skriver, så är det oerhört viktigt med sekretess och man får inte läka ut sådan information på sin blogg.
Sen är det självklart att man behöver ha sunt bondförnuft och tänka på vad det är man skriver på sin blogg, man behöver redan i förväg fundera på vilka konsekvenser ett blogginlägg kan få och är man i så fall beredd att ta de konsekvenser. Jag tycker inte man skall t.ex. skriva något direkt om sin arbetsgivare eller chef eftersom det inte är professionellt. Men på en allmän- och samhällsnivå tycker jag att man nog kan skriva. Så länge man kan stå för det man skrivit och har en saklig ton, så är det ingen fara.

Svar: Ja, precis så!
Daniela Skoglund

Är en bloggande lärare. Elever och kollegor vet inte att jag har en blogg, men jag ser till att innehållet är anpassat så att de hade kunnat läsa utan stor skada. Skriver aldrig ut ungarnas namn eller vilken skola jag jobbar på. Däremot kan jag vara ärlig med om jag haft en pissdag eller om en elev sagt en tokig grej. Så länge jag inte pratar illa om eleverna så känner jag att det är okej.

Svar: Ja, alltså jag tycker att så länge man har sunt bondförnuft, så är det helt okej att blogga oavsett vilket yrke man har. Och vill man inte skylta med bloggen behöver man inte göra det heller - man har ju liksom ingen skyldighet att redovisa för sin fritid.
Daniela Skoglund

Jag håller med dig fullständigt! Men tyvärr så känner jag ibland att vissa yrken, som mitt eget som lärare, inte alltid ses som ett yrke utan mer eller mindre som en livsstil där det inte finns några gränser mellan yrkesroll och privatperson. Själv anser jag att jag har ett jobb där jag är lärare (och det är under mina arbetstimmar) och när jag kommer hem så är jag den privata personen som gör saker som vilken människa som helst. Så givetvis ska vi alla få vara bloggare, festprissar eller vad vi nu vill vara!
Ha det gott!

Svar: Kul att höra! Och men eller hur, så känns det verkligen ibland, att av vissa yrken förväntar man sig att jobbet ska vara hela ens liv och hela ens personlighet, och så är det ju INTE. Tack, ha det gott du med!
Daniela Skoglund

Jag håller med dig! Så bra skrivet.

Svar: Tack! Kul att du gillar.
Daniela Skoglund

Sofia


jag håller med dig. Enligt mig så är jobb och privatliv skilt och bara ett problem om det ena påverkar det andra direkt negativt. Så länge man inte kan ifrågasätta någons moral eller att man bryter mot en tystnadsplikt är det inte något problem.

Svar: Precis så tänker jag också!
Daniela Skoglund

Jag håller absolut med dig! Jag jobbar som högstadielärare och är fullt medveten om att mina elever säkert skulle kunna hitta till min blogg men då får det vara så. Jag har bloggar sedan 2009.. Innan jag blev färdigutbildad vikarierade jag dock på en skola och där tyckte rektorn att det inte var passande att blogga vilket gjorde mig upprörd! Vilken rätt har hon att säga om det?
Jag tar med mig jobbat hem varje dag och har väldigt svårt att sluta tänka jobb jobb jobb men jag försöker också göra saker jag tycker är roliga, blogga är en av de :) Jag skriver om jag har haft en dålig dag eller liknande men går inte in på vad det är som hänt. Tänker INTE sluta blogga bara för att jag valt att bli lärare..:)

Svar: Men ååh, det är det jag menar - det känns verkligen att det är något som händer OFTA, att någons chef har sagt till om att bloggande inte är passande! Blir verkligen upprörd av det. Tycker inte heller att du skulle behöva tänka sluta blogga bara för att du valt att bli lärare, absolut inte.
Daniela Skoglund

Mycket bra skrivet! Jag instämmer helt och fullt. Vad jag gör på min fritid påverkar inte min roll som högstadielärare. Jag behöver inte leva som en svensklärare dygnet runt, till exempel bara läsa klassiker och gå på teater, som mina elever tror att jag gör.

Svar: Tusen tack! Haha, oj jisses.... Tror måne folk också att jag sitter hemma och bara läser faktaböcker om muskler på kvällarna :D
Daniela Skoglund

Åh, så jag håller med dig! Jag jobbar på ett gymnasiebibliotek och det har hänt att chefen bett mig ta bort inlägg. Till exempel när skolan var bombhotad, men det hade stått i tidningen och var ju liksom inte hemligt. Oftast gör jag bra reklam för skolan och biblioteket, tänker jag, och visar att jag är en människa även utanför jobbet!

Svar: Ja man måste ju få vara en människa även utanför jobbet också!
Daniela Skoglund

Klart att alla ska kunna få blogga är min mening. Livet vore ju ganska enformigt om det var så och ingen skulle få veta det dom eventuellt skulle kunna behöva veta. Allas liv är ju unika och intressanta. Även mitt fast jag brukar ibland säga till mig själv att mitt liv inte är så jätte intressant. Men blir alltid motbevisad att det faktiskt är folk som tycker det är intressant med mitt liv och mina tankar/åsikter. ^^

Svar: Ja men så är det!
Daniela Skoglund

Hej! Jag håller med dig. Jag är själv lärare på gymnasiet och här stött på elever som läst min blogg. De har dock tyckt att det bär positivt eftersom de tycker att de känner mig lite bättre. (Undervisar på gymnasiet) Dock bloggar jag förnuftigt. Jag skulle aldrig lämna ut någon, inte vara oprofessionell.

Svar: Vad härligt att dina elever sett det som en positiv grej! :)
Daniela Skoglund





Namn:

E-mail (publiceras ej):

Blogg:













Nominerad till Årets blogg & Årets personliga blogg på Galan -16. Framröstad till Årets blivande stjärnskott hos blogg.se -17. Skrivs av en 25-årig färgstark finlandssvensk Helsingfors- och Vasabo, som kännetecknas av långt blondt hår och ett högt skratt. Varmt välkommen till Danielas Dagbok, i denna blogg finns det inte brist på någonting!

Kontakt: daniela.skoglund@gmail.com


Senaste inläggen

Livet som lättföretagare
Niko svarar på era frågor
Fem grejer jag shoppat i sommar
Mormödrar, farmödrar och en massa komiker
Dags för era frågor & fördomar!



Kategorier

Allmänt · Bloggrelaterat · Fest · Filmer & serier · Foton · Frågor & listor · Kärlek . Mat · Musik · Outfits · Resor · Samarbeten & tips · Shopping · Skola & jobb · Text & åsikter · Träning . Veckoslut



Arkiv

2018
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2017
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2016
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2015
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2014
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2013
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2012
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2011
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2010
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2009
06 · 07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12