Trenchcoats & tack

Inlägget innehåller adlinks (märkta med *)
 
Heyyyy fridayyy! Först och främst vill jag säga TACK åt er för all positiv feedback jag fått den här veckan!!! Har fått så mycket some-kärlek att huhhu - blogg.se delade det här inlägget på sin framsida vilket ledde till att det fick ännu mer positiv respons, det här inlägget blev läst väldigt många gånger & fick många gillningar & några inspirerades till och med till att skriva liknande inlägg, ni verkade gillar kjolarna jag tipsade om och även inlägget om att vara i ett distansförhållande togs väl emot. Har också fått såååå många fina kommentarer att jag är riktigt rörd, och speciellt en kommentar som löd "Alltså blir alltid så fascinerad av dina kloka funderingar o hur bra du skriver!! Superbra inlägg ju!! " gjorde mig jättejätteglad. Härligt gäng största delen av er som klickar in sig här på min blogg verkar vara alltså - tack för att ni hänger här och är så engagerade!
 

Från tack till trenchcoats - eftersom jag nu hade flyt med de där kjolarna så tänkte jag att jag ännu kunde tipsa om ett par andra plagg, det vill säga trenchcoats:en ovan! Surfade nämligen omkring på olika sidor igår på jakt efter en ljusblå trenchcoat till våren (vill haaaa!), men hittade tyvärr ingen på rea. Vad jag däremot råkade hitta på rea, var min favoritjacka i två fina färger, så kan ju bara inte låta bli att tipsa! För några år sedan beställde jag nämligen beige Utility Trenchcoat från Nelly som jag använt flitigt alla vårar, somrar och höstar sen dess, och nu säljer de bort samma jacka för nedsatt pris i rosa och svart. Så, behöver du en grymt fin, bekväm och tydligen hållbar jacka, så hittar du den rosa för 42,95 21,50 euro HÄRoch den svarta för 42,95 29,95 euro HÄR*. Så synd att den inte fanns i ljusblått också för då hade jag nog beställt en direkt, men nåja, får väl fortsätta jakten bara (ifall du råkar veta var man kan hitta en snygg, billig ljusblå trenchcoat får du gärna hojta till!). 
 
& Det var allt för idag det, och allt fram tills söndag faktiskt. Det har blivit lite av en rutin för mig nu att ha bloggpaus på lördagarna och sedan sammanfatta veckoslutet på söndagarna, och det känns som en riktigt bra (och smart) rutin. Oavsett hur mycket jag än älskar att blogga känns det välbehövligt med en bloggfri dag nu som då, och på lördagarna brukar ni ändå vara så få som klickar in er här, att det känns som den bästa dagen att hålla paus på. Så har ni också blivit allt fler som klickar in sig på söndagarna för att läsa mina veckoslutssammanfattningar, så får väl konstatera att samma gäller i bloggen som i förhållanden - det är hälsosamt att sakna ibland ;) Så, låt oss sakna varandra imorgon, så återkommer vi på söndag sen. Trevligt veckoslut på er! 




Allt om distansförhållande

Eftersom ni helt klart verkade intresserade av att få läsa mer om hur vi upplevt distansen och hur vi klarat av att vara i ett distansförhållande, ska jag naturligtvis hålla vad jag lovat, och skriva ett inlägg om ämnet - vi kan kalla det "det stora distansförhållandeinlägget". Tänkte ta upp allt från hur det har gått för oss och vilka plus och minus det finns med distansförhållande till mina bästa tips för att klara ett distansförhållande! Men först, snabb bakgrundsfakta: Jag och min pojkvän Niko träffades då vi var 17 respektive 18 år. Då bodde jag i Vasa och han i Sibbo (ca 400 km avstånd), och vi hade distansförhållande i närmare två år. Sedan flyttade jag till Helsingfors och kort därefter blev vi sambos i en tvåa i Helsingfors, där vi bodde tillsammans i flera år. Nu har vi varit tillsammans i sju år, och jag har flyttat till Vasa igen på grund av ett 8-månaders jobbkontrakt. Niko bor fortfarande kvar i "vår" lägenhet i Helsingfors, och vi är återigen i samma situation, det vill säga distansförhållande med ca 400 kilometers avstånd.
 
 
HUR HAR DET GÅTT FÖR OSS ATT VARA I ETT DISTANSFÖRHÅLLANDE (IGEN)?
 
Kan börja med att säga att vårt distansförhållande 2010-2012 och vårt distansförhållande nu är två helt skilda upplevelser, även om avståndet är ungefär samma. Under 2010-2012 var ju det allra jobbigaste att vi skulle lära känna varandra på avstånd, och inte nog med det, utan lära känna varandra på avstånd som både väldigt unga och nykära. Då handlade ju allt mer om att man ville vara med den andra hela tiden för att det kändes som att man inte kunde  vara ifrån varandra, medan det nu, flera år senare, mer handlar om att vi inte vill  vara ifrån varandra. Efter att ha byggt upp en vardag tillsammans i flera års tid handlar saknaden nu liksom mer om att man saknar det gemensamma livet man hade, istället för att man blir tokig av att inte få vara nära någon man är tok-kär i. Förstår ni hur jag menar?
 
Hur som helst upplever vi båda att det varit mycket lättare med långdistansförhållande nu än då, dels för att vi har ett "slutdatum" för distansen, dels för att vi (obviously) känner varandra mycket bättre nu och är mycket tryggare med varandra. Minns att Niko gick in i det här distansförhållande väldigt lugn och med en stark övertygelse om att vi skulle klara det galant, medan jag var den som var lite mer orolig över hur det riktigt skulle gå (främst var jag kanske rädd för att Niko, som aldrig bott ensam tidigare, skulle upptäcka att det var mycket roligare/bättre/lättare än att bo tillsammans med någon). Men, så tänkte jag samtidigt, att ifall ni nu inte klarar av att bo ifrån varandra i åtta månader och t.ex. Niko faktiskt skulle upptäcka att han trivs bättre med att bo ensam, kanske det är lika bra att få reda på det nu än senare i livet, eftersom varken jag eller Niko knappast vill vara i ett förhållande som inte är tillräckligt starkt för att klara lite distans.
 
Nu, när ungefär halva tiden gått, får jag nog bara konstatera att Niko haft rätt åtminstone hittills. Visst har saknaden stundvis varit riktigt jobbigt och visst längtar jag hem (ja, jag ser fortfarande lägenheten i Helsingfors som hem) mer eller mindre varje dag, men själva distansen har vi klarat av jättebra. Ingen oro eller tvivel från någonderas sida, utan snarare är vi väl ännu tryggare med varandra och säkrare på att vi vill vara tillsammans nu efter några månader ifrån varandra. Och ja, det där med att Niko skulle trivas bättre med att bo ensam var nog världens onödigaste oro, för han ringer v-a-r-j-e d-a-g och klagar på hur tråkigt han har det utan mig, och att han inte bryr sig fast jag skulle gnälla på att disken måste diskas varje dag, bara jag skulle komma hem :D Och ja, förresten, så var min stora oro nummer två, att lägenheten skulle omvandlas till en soptipp, också helt obefogad, för nu när Niko bott ensam och insett att sakerna inte plockar upp sig själva från golvet när jag inte är på plats, har han faktiskt städat riktigt duktigt! Så det har nog bara varit (och är fortfarande) väldigt hälsosamt för honom att få testa på att bo ensam. Tror faktiskt det vore bra för så gott som alla att bo ensamma någon gång.
 
Men ja, kort sammanfattat; Vi har upplevt distansen som jobbig men det har gått riktigt bra ändå.
 
 
PLUS OCH MINUS MED DISTANSFÖRHÅLLANDE?
 
Liksom det mesta, har ju även distansförhållande både sina för- och nackdelar, och faktiskt förvånansvärt många fördelar! Nästan så alla inte bara borde testa på att bo ensam nångång, utan att alla borde testa distansförhållande också nångång? Hehe, får väl förklara mig lite hur jag tänker där, så vi kan börja med fördelarna:
 
 + Saknaden
 
Naturligtvis både en för- och en nackdel, men OJ vad hälsosamt det är att få sakna varandra riktigt ordentligt ibland! När man bor tillsammans kommer säkert många till en punkt där man nångång börjar ta det mer eller mindre förgivet att den andra bara finns där varje dag, men när den andra plötsligt inte är där och man får känna hur tomt det är och hur mycket man saknar den andra när hen inte är där, då tror jag man automatiskt börjar uppskatta den andra mer också. Uttrycket "you never know what you got til it's gone" har nog mer sanning i sig än man tror.
 
 + Tar ut ALLT av tiden tillsammans
 
När man väl är tillsammans, då ÄR man också tillsammans. Inget påtande på telefonerna, inga frånvarande "mhmm" när den andra försöker berätta något och inget dåligt humör. Näpp. När man väl ses är man där, närvarande och glad till 100%, och ens partner känns helt enkelt som den bästa saken på hela jorden varenda en liten sekund. 
 
 + Mindre vardagstjafs
 
Vi har nog aldrig bråkat lika lite som de här senaste månaderna? När man bor så långt ifrån varandra och ses så sällan finns det liksom inte tid och plats för bråk när man väl ses, utan de små stunderna vill man ju ta vara på till max. Och ja, när jag bor här lämnar ju automatiskt allt vardagstjafs om disken och maten och tvätten och sånt bort - visst är våra samtal en del av våra vardagar nu också, men de handlar liksom mest om hur mycket vi saknar varandra, vad vi gjort under dagen och när vi ska ses igen. Inte om att Niko glömt att diska eller att jag lagat risotto trots att Niko inte gillar det. 
 
 + Skönt att vara för sig själv
 
SKREV hon faktiskt just det där, kanske ni tänker nu. Men ja, det gjorde jag. För, även om vi båda vet att vi är bättre tillsammans och har det bättre när vi är tillsamans, så är det jätteskönt att få konstatera att okej, jag är fortfarande bara Daniela också, och Niko är fortfarande bara Niko också. När man varit tillsammans så länge som vi varit blir man lätt "Niko och Daniela", men det känns väldigt bra att få det bekräftat att man fortfarande KAN vara ensam också. Och när man lever och bor tillsammans så tar man ju den andra i beaktande hela tiden, men nu kan Niko se på sina fotbollsmatcher mitt i natten om han så vill utan att det stör mig ett dugg, och jag kan laga risotto fast varje dag om jag så vill utan att det stör Niko ett dugg. Och fortfarande, visst är jag lyckligare då när jag bor med honom trots att jag inte kan laga risotto då osv, men ändå - fruktansvärt skönt att nångång bara få göra sina egna juttun utan att behöva ta någon annan i beaktande. 
 
 + Lärorikt
 
Ja, här kommer väl den mest positiva punkten av dem alla, för jag tror seriöst inte det finns ett enda par som går in i ett distansförhållande utan att lära sig något. Kanske lär du dig att din partner egentligen är en otrogen skitstövel så fort ni är ifrån varandra, kanske lär du dig att du egentligen trivs bättre ensam, kanske lär du dig att du verkligen inte vill leva utan din partner, kanske lär du dig att ni inte litar på varandra, kanske lär du dig att ni blivit mycket starkare tillsammans efter distans, kanske lär du dig hur man lagar mat när ingen plötsligt lagar mat åt dig, kanske lär du dig att uppskatta din partner mer, kanske lär du dig vad du vill och behöver här i livet, kanske lär du dig att du hellre prioriterar annat än ert förhållande eller kanske lär du dig något helt annat. Men, något kommer du att lära dig. Garanterat. Och, oavsett om du lär dig att ni egentligen inte kan lita på varandra eller att ni aldrig mer vill vara ifrån varandra, är ju båda två egentligen jätteviktiga och jättebra lärdomar. 
 
 
& Sedan till minusen, för visst finns det nackdelar med distansförhållanden också: 
 
 
- Saknaden
 
Ja, obviously. Det ÄR ju inte kul att somna ensam när man är van att somna tillsammans med någon, det KÄNNS ju tomt att ens viktigaste person inte väntar på en där hemma som hen brukar och det ÄR ju jobbigt att inte kunna röra varandra när man vill. Tacka vetja att telefonen, internet och alla världens facetime och grejer är uppfunna.
 
- Dyrt
 
"Jag ska spara en massa pengar den tiden jag bor i Vasa", sa jag när jag flyttade hit. Haha, lol. Hade visst glömt att räkna med vad tågbiljetter mellan Vasa och Helsingfors kostar =) Huhhu, stackars par som har ännu längre distans och blir tvugna att flyga till varandra. Distansförhållande ÄR dyrt, tyvärr.
 
- Ospontant
 
Att vara spontan i ett distansförhållande är ju nog betydligt svårare än att vara spontan i ett "vanligt" förhållande. Liksom, om vi förr på en onsdag kväll kom på att vi ville gå på bio, var det bara att gå på bio, men nu funkar det ju inte riktigt så, tvärtom får man oftast rätt länge på förhand planera när, hur och var man ska ses. 
 
- Stampar på stället
 
Är ni sugna på att "ta nästa steg" i ert förhållande, och t.ex. gifta er, börja gå på husvisningar tillsammans eller skaffa husdjur/barn? Då är det ju liiiiite svårare om ni inte bor på samma ställe. Inte omöjligt, men knappast optimalt heller. Liksom, bara en sån grej som att köpa gemensamma möbler är ju svårt om man inte bor på samma ställe. Så ja,istället stampar man ju nog lite mer på stället med sina korta besök hos varandra när man är i ett distansförhållande. 
 
- Att fysiskt inte vara där
 
När man bor tillsammans brukar man ju se till att hjälpa varandra, men från avstånd är det svårare att hjälpa och verkligen finnas där, även om telefoner, internet, facetime och grejer finns. Kommer din partner hem efter en jättetung dag kan du inte laga mat åt hen, är du jätteledsen och i behov av en stor kram kan du inte få någon, och drömmer du mardrömmar på natten finns det ingen som håller om dig och säger att det bara var en dröm. Sen finns det ju ingen telefon i hela världen som skulle kunna ersätta all fysisk kontakt i ett förhållande heller, utan när man inte är där, så är man inte där. Så är det bara.
 
Det var plus och minus för distansförhållande det, och hör (eller nå, se) och häpna - fem var. Kan ju inte påstå att fördelarna skulle väga mer än nackdelarna (verkligen inte), men ändå. Tror folk faktiskt sällan tänker på hur mycket bra distansförhållanden också kan föra med sig! 
 
 
MINA BÄSTA TIPS GÄLLANDE DISTANSFÖRHÅLLANDE:
 
1. Ha kontakt dagligen
 
Jag tror man lätt tappar bort varandra i ett distansförhållande om man slutar med den där vardagliga kontakten. Så, fortsätt som vanligt med att önska varandra godmorgon och godnatt (även om det nu sker via telefon istället för irl), fortsätta berätta om era dagar åt varandra och bara se till att hålla kontakten. Blir det så att ni först hörs varannan dag, sen en gång i veckan och till slut en gång i månaden, så blir det säkert till slut mer som en oregelbunden kontakt än ett förhållande.
 
2. Ses regelbundet
 
 När jag flyttade satte vi upp som "regel" att låta det gå som mest två veckor mellan att vi ses, och det har vi hållit. Förstår att det kan vara svårt ifall avstånder är typ Sverige-Australien, men ändå, se till att ses så ofta som möjligt, och helst alltid ha inbokad nästa gång ni ses. Avståndet blir lättare när man har något att se fram emot och kan räkna ner dagarna!
 
3. Överraska varandra
 
Alltså, bara en sån sak, att Niko förra veckan dök upp här en dag tidigare än jag hade trott, gjorde mig så himla, himla glad, att det inte är klokt ens. Så, bor ni långt ifrån varandra, har ni nu ypperligt tillfälle att nångång åka och överraska den andra. Just do it!
 
4. Prioritera förhållandet
 
Det att ni inte bor på samma ställe betyder inte att ni borde prioritera förhållandet mindre än om ni skulle bo tillsammans. För oss är det precis lika viktigt att prata varje dag nu som det var när vi bodde tillsammans, och det är inget vi nu lämnar bort för att åka och hänga med vänner eller fara och träna. Liksom, klart vi hänger med vänner och tränar och så vidare, men ni fattar. Jag prioriterar inte bort Niko från mitt liv för en massa annat bara för att han inte är fysiskt här. Och att helt överlag också prioritera förhållandet - köper du hellre den där tröjan eller lägger du pengen på en tågbiljett, åker du hellre på den där festivalen med dina kompisar trots att ni inte setts på länge med din partner eller åker du hellre till din partner, och så vidare.
 
5. Lita på varandra
 
Förstår att det kan vara lättare sagt än gjort, men försök att verkligen gå in med inställningen att ni litar på varandra till 100%. Visst är det säkert svårare att lita på varandra när man lever på distans, men tror också det är mycket tyngre ifall man inte litar på varandra och är i ett distansförhållande. Jag och Niko skulle nog båda bli tokiga om vi hela tiden gick omkring och funderade på vad den andra månne gör och om den andra månne döljer något när man hörs, nej huhhu alltså. Bättre att bara gå in med inställningen att man litar på varandra, och händer det sedan något som ger en en orsak att inte lita på sin partner, får man ta itu med det sen då. Himla onödigt att måla fan på väggen på förhand, när allt kan gå hur bra som helst.
 
6. Ha roligt
 
Det kommer säkert ofta att kännas tråkigt och jobbigt och ledsamt och ensam, men tiden kommer tyvärr inte att gå snabbare genom att ni båda ligger hemma och gråter och saknar och tycker synd om er själva (så där som jag gjorde efter jullovet, kan ej rekommenderas). Nä, se till att ha lite roligt istället, och (viktigt!) låt din partner ha roligt också! T.ex. igår var jag ut på långpromenad med Karro och Sara och Niko var ute med sina vänner i Helsingfors, och imorgon ska jag ut och dricka lite drinkar med några vänner här i Vasa. Vetskapen om att vi ska vara ifrån varandra på veckoslutet känns inte alls lika jobbig när jag har något annat roligt program att se fram emot! Så, det är något jag däremot KAN rekommendera - gör sånt som får er att må så bra som möjligt så ofta som möjligt. Det är okej att ha roligt när man är ifrån varandra också (ifall det inte är det, är det kanske dags att ta en ordentlig fundera på hurudant förhållande man riktigt befinner sig i!).
 
7. Ha ett slutdatum
 
....Eller ens ett uppskattat slutdatum. Eller kanske plan är ett bättre ord. Ja, plan! Ha en plan för när och hur distansen ska bli ett minne blott. Är planen att ni ska studera klart på varsitt håll och sen flytta ihop? Är planen att du ska åka och backpacka till Asien i ett halvår och sedan komma tillbaka? Är planen att din pojkvän ska vara i militären i 12 månader före han har tjänstgjort klart? Är planen att du ska åka på ett obligatoriskt utbyte från skolan och komma hem vid jul? Är planen att ni i ett års tid stannar på era jobb i olika orter och jobbar ihop pengar för att sedan kunna köpa en lägenhet i Stockholm? Spelar ingen roll, så länge planen finns, och planen innehåller åtminstone en uppskattad tidtabell. Kändes SÅ härligt att jag och Niko nyss kunde fira att halva tiden passerat!
 
 
NIKOS KOMMENTARER OM DISTANSFÖRHÅLLANDE
 
Och sist men inte minst, så tänkte jag ge er Nikos synpunkt på det här med distansförhållande. Berättade nämligen åt honom att ni hade önskat att jag skulle blogga om ämnet, och frågade om han hade något han ville föra fram. Han sa följande; "Det bästa har varit att jag börjat längta så mycket mer efter dig, och det sämsta har varit att det har varit så tråkigt och tomt att vara ensam, Speciellt på kvällarna och nätterna brukar det kännas jobbigt, men överlag har det gått mycket bättre än väntat! Viktigast är att inte låta det gå för länge mellan att man ses, då tror chansen för att förhållandet blir sämre är mycket större. Vi har ju knappt bråkat alls nu, och jag tror mycket har att göra med att vi sett till att ses så ofta"
 
 
Ja, det var väl det mesta jag kom på. Blev rätt långt, men finns ju så mycket att säga om distansförhållande! Hoppas ni fick svar på sakerna ni undrade mest över och hoppas ni tyckte det var intressant läsning (ni vet att ni gärna får trycka på hjärtat i så fall, va?)! Och ifall ni vill tillägga något, tipsa om andra läsvärda inlägg om distansförhållande, berätta om era egna erfarenheter kring distansförhållande eller ännu undrar eller något, är det bara att skicka iväg en kommentar, men, det vet ni också säkert redan vid det här laget :) Stor lyckospark åt er som just ni befinner er i eller ska inleda ett distansförhållande, det ska nog gå bra! Och ifall det inte skulle gå bra, kom ihåg - då kommer du att lära dig något viktigt och bra, ändå.




Fem typer av människor jag inte förstår mig på

Min telefon är full med anteckningar som främst består av idéer till blogginlägg. En av dessa anteckningar är en lista jag brukar fylla på alltid när jag märker att jag tyst tänker för mig själv "men vad är det för feeeeeeel på folk?! ", och den listan har jag så fint döpt till "folk jag aldrig kommer att förstå mig på". & Nu har listan fått fem stycken punkter, vilket känns som en passlig mängd för att omvandla den från en anteckning i telefonen till blogginlägg där jag avreagerar mig :D Så, låt mig presentera, fem typer av människor jag aldrig kommer förstå mig på (och jaja, jag vet att man aldrig borde säga aldrig, men vågar nog nästan med 100% säkerhet säga, att jag aldrig kommer att förstå mig på följande): 
 
 
1. Folk som pilkar på tunn is
 
Det finns en bro här i Vasa jag brukar köra över rätt ofta, där vattnet under aldrig fryser på en stor area och isen ser så gott som obefintlig ut. Och där, där på de där tunna små isplättarna typ två meter från det öppna vattnet, DÄR tycker pilkare att det är en bra idé att sitta och pimpla?!?! Alltså jag slutar ALDRIG förvånas övar hur nära det där vattnet de vågar sätta sig och hur tunn isen de sitter på verkar vara. Och ja, de kanske har en massa erfarenhet av att röra sig på isen och de kanske har en massa säkerhetsutrustning med sig och yada yada, men ÄNDÅ???? Det KAN väl inte vara värt det att riskera sitt liv för några ynka fiskar? Herregud, till och med när de i tidningarna varnar om hur dålig isen är och att det inte lönar sig att bege sig ut på isen oavsett hur erfaren man är, till och med då sitter de där. Noll förståelse har jag. Zero.
 
 
2. Folk som ej använder säkerhetsbälte
 
Personer jag förstår mig nästan ännu mindre på än pilkare på tunn is, är typer som inte spänner fast säkerhetsbältet med argument som "jag ska ändå köra en så kort bit", " jag är en så bra kusk", "här är så låg hastighetsbegränsning", "här är så lite trafik", "jag hinner inte" eller "jag kommer inte ihåg". Föööör det första: Gången jag var med i krocken som hade kunnat kosta mig livet, hade jag hunnit köra i max några minuter före det hände. För det andra, mina körkunskaper hade inget som helst att göra med den krocken - kommer t.ex. en rattfyllerist körande på fel fil, så hänger din chans på att överleva nog betydligt mer på säkerhetsbältet än dina körkunskaper. För det tredje, kan jag berätta att jag i bilskolan fick testa en maskin där man fick kännas hur det var att krocka frontalkrock i en hastighet på ca 7km/h, och efter det vill jag inte ens tänka mig hur det skulle kännas i en hastighet på "bara" 30km/h. För det fjärde, så utesluter inte "lite trafik" sådant som hala vägar och att något djur skulle hoppa fram på vägen. Och sist men inte minst, om du upplever att du inte har två sekunder över för att lägga på dig säkerhetsbältet eller att du glömmer bort din bästa livsförsäkring i trafiken, så kanske du bara inte ska köra bil. Någonsin tänkt på det?
 
 
3. Folk som skiter i tekniken så länge de lyfter tungt
 
Senast jag var på gymmet och skulle träna teknik i marklyft, kom det en typ som med ett litet hånflin och himlande ögon kollade på mina vikter, och sedan gick efter en skivstång hen ställde bredvid mig. Hen lassade på en väldigt, ehm, generös, mängd tyngder, och väntade sedan demonstrativt tills jag var klar med mina reps. Då fick jag ännu ett hånflin, innan hen greppade tag om skivstången, och med ett högt stön drog upp den med knäna i mega-valgus, framåthängande axlar och en rygg rundare än Quasimodos. Sen släppte hen taget om skivstången som föll ner i marken med ett brak som nog hördes i hela gymmet (som sagt, hen hade lassat på väldigt generöst med tyngder), innan jag fick ännu ett hånflin och hen väldigt nöjd gick och tecknade ner dagens prestation i sitt träningshäfte. Och jag ba, OJ, GRATTIS, du gjorde just rekord i att lyfta marklyft med världens sämsta teknik, wow!!!! I och för sig fanns det faktiskt en sak som var "wow" på riktigt, och det var att personen verkade klara sig utan både diskbråck och knäskador, vilket faktiskt är rätt imponerande på riktigt med tanke på hur s-k-i-t tekniken var =) Applåder, applåder!
 
 
4. Folk som tycker det är coolt att frysa
 
När man börjar använda uttryck som "dagens ungdom" (speciellt när det handlar om att man inte förstår sig på dagens ungdom), ja då börjar man nog känna sig gammal, men måste verkligen säga att jag inte förstår mig på några av trenderna som råder bland dagens ungdom, speciellt trenden att det tycks vara coolt att frysa. För någon vecka sedan när jag skulle till butiken (det var -6 grader utomhus) körde jag förbi ett gäng på fyra ungdomar som var ute klädda i stuprörsjeans, skor och huppari - inga halsdukar, inga mössor, inga vantar och inga jackor. Jag tänkte att äh, de har väl bara gått ut på tobak eller något, och körde den återstående kilometern till butiken. Men, när jag hade handlat klart och skulle gå ut, mötte jag dessa ungdomar i dörren. De hade alltså gått minst en kilometer i kylan, och man såg att alla verkligen var helt STELFRUSNA, men ändå försökte leka som ingenting. Efter det har jag sett denna typ av ungdomar över allt - på stan, på skolgårdar, ja över allt är de, de som envisas med att gå ut utan yttre kläder mitt i vintern. Varför? Varför? VARFÖRRRR? Liksom, jag fattar att det kan kännas svårt att acceptera att man är i Finland istället för typ Spanien just nu, men det FUNKAR inte att leva i förnekelse under Finlands vintrar, utan nu gäller nog bara att gräva fram långkalsongerna och försöka överleva. Kan inte komma på något mycket mera ovärt än att frysa fingrarna av sig för att försöka vara cool.
 
 
5. Folk som skräpar
 
Kan inte påstå att jag själv skulle vara världens mest miljömedvetna människa, men tycker ju nog ändå att det är en s-j-ä-l-v-k-l-a-r-h-e-t att man slänger pappret i roskisen efter att man snutit sig och att man plockar upp efter sig då man varit på picnic? Men, så tycker tydligen inte alla andra, inklusive min pojkvän för typ 7 år sen =) Vi hade endast varit tillsammans i några månader då vi åt varsin Pätkis i bilen och NIko efteråt slängde ut sitt pätkispapper genom fönstret, och jag blev så upprörd att han svängde om och plockade upp det. Tycker bara att vi människor redan gjort så mycket skada på den här planeten, att vi väl ändå inte behöver skräpa ner på flit. Det finns ändå roskisar typ överallt, så det är inte så svårt att leta upp en. Får alltid bita mig själv i tungan när jag ser någon kasta skräp på marken bara för att jag så skulle vilja gå fram och be dem plocka upp det, liksom NÅGON gräns på folks lathet och obryddhet borde väl ändå finnas?!
 
Puh, avreagerat & klart. Trevlig onsdag på er! Förutom ni som brukar skräpa ner - ni kan gå och plocka upp lite skräp först, sen  kan ni ha en trevlig onsdag, ni med. 







Nominerad till Årets blogg & Årets personliga blogg 2016. Skrivs av en 24-årig färgstark finlandssvensk Helsingforsbo, som kännetecknas av långt blont hår och ett leende på läpparna. Varmt välkommen till Danielas Dagbok, i denna blogg finns det inte brist på någonting!

Kontakt: daniela.skoglund@gmail.com


Senaste inläggen

Trenchcoats & tack
Allt om distansförhållande
Fem typer av människor jag inte förstår mig på



Kategorier

Allmänt · Bloggrelaterat · Fest · Filmer & serier · Foton · Frågor & listor · Kärlek · Musik · Outfits · Resor · Samarbeten & tips · Shopping · Skola & jobb · Text & åsikter · Träning



Arkiv

2018
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2017
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2016
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2015
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2014
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2013
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2012
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2011
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2010
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2009
06 · 07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12









bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar