När två veckor känns som en evighet
Ända sen jullovet tog slut har jag känt mig lite låg, omotiverad och trött. Eller, låt mig rätta mig - jag har känt mig väldigt låg, omotiverad och trött. Allt sådant som vanligtvis känns skitkul (t.ex. att åka till gymmet efter jobbet) har mest känts som något jag fått tvinga mig själv till, och ja till och med tv-serierna och den spännande boken jag som bäst läser, har känts tråkiga. Helst har jag bara viljat vara ifred efter jobbet och typ lyssna på sorglig musik och räkna ner timmarna, så att ännu en dag har gått och det är en dag mindre kvar tills vi ses igen. Har faktiskt stängt in mig till den grad att mamma till och med kommit in i mitt rum och frågat "ska du faktiskt sitta här inne och uggla hela kvällen igen?", och jag har bara muttrat "ja, det ska jag" till svar.
Saknaden brukar inte vara så här stor, men efter att under jullovet ha spenderat en hel vecka tillsammans precis som i vårt "gamla liv" som sambos i lägenheten, har det faktiskt känts riktigt, riktigt jobbigt att vara tillbaka i Vasa igen. Så ja, förutom de där kvällarna jag motvilligt släpat mig till gymmet, den där eftermiddagen jag gick på kaffe med Frida och den där kvällen jag spenderade hemma hos Sofie, har jag mest suttit och ugglat, saknat och tyckt synd om mig själv. Och jag tror faktiskt Niko har känt precis likadant, för vi brukar oftast ringas på kvällarna, men dessa två veckor har det flera gånger hänt att han har ringt mig i samma sekund jag slutat jobbet, bara för att säga att han saknar mig. Blöö. Distansförhållande suger verkligen ibland.
Stilig byggnad och ännu stiligare man
Men, så finns de ju de där ljusglimtarna också, som igår när Niko överraskade mig med att plötsligt dyka upp här i Vasa en dag tidigare än vi bestämt. Alltsåååå, den glädjen som uppstod, när jag 10-tiden plötsligt fick ett meddelande med en bild från tåget och orden ”ses snart” ♥♥♥ Att kalla det ljusglimt är nog egentligen en jäkligt överdriven underdrift, för en stor jävla brasa var vad det var! När jag mötte upp honom i stan efter jobbet var jag så glad, så glad, så glad, att jag sprang runt honom så där som hundar brukar springa runt sina ägare när de kommer hem, och Sam Smiths "Burning" byttes snabbt ut mot "Walking on sunshine".
Har tänkt att han ska få välja precis allting vi ska göra under hela veckoslutet, ja jag går till och med med på att se någon töntig superhjältefilm om han så vill - mitt enda krav är att jag ska få klänga fast i honom precis hela tiden. Får se om han ens får gå på toaletten ifred, eller om jag följer med dit också =) Kika in efter veckoslutet, så ska ni få se hur veckoslutet-enligt-Nikos-önskemål blev (eller förresten, kika in redan under veckoslutet, ni ska ju få hjälpa mig välja ny header)! & Nu ska jag sluta blogga, jobba någon timme till och fortsätta glädjas över att dessa två evighetsveckor är över och att vi äntligen ska få spendera nästan tre dagar tillsammans. Bästtttt. Ciao!
P.s. Skulle ni förresten vara intresserade av att läsa mera om hur vi upplevt distansen och hur distansförhållande funkat/funkar för oss? Kanske mina bästa tips gällande distansförhållande, det värsta och bästa med distansförhållande och sånt? Säg hep i kommentarsfältet i så fall eller tryck på hjärtat här under inlägget, så försöker jag slänga ihop ett sådant inlägg till nästa vecka ifall intresse finns!
Anonym
Läser gärna massor med tips och plus och minus med distansförhållanden 😊
Svar:
Daniela Skoglund
Hepp:)
Svar:
Daniela Skoglund