”Den bästa texten är den du inte riktigt vill skriva - skriv den”, lyder en av svenskfinlands bästa bloggares tips. Och ja, här har vi minsann en text jag inte riktigt viljat skriva, men skrivit ändå för att jag tycker det är viktigt. Nu återstår bara att trycka på publicera, och det känns nervöst - dels för att jag ifrågasätter något så hyllat som positivt tänkande, dels för att jag försvarar något så avskyvärt som avundsjuka och dels för att jag berättar en personlig sak om mig själv jag aldrig tidigare tagit upp i bloggen. Men, jag litar på Ellens ord, så vi kör. Dagens inlägg handlar om bloggare som uppmuntrar till positivt tänkande och avundsjuka läsare som inte kan ta deras tankesätt till sig.
Tänk på ditt varumärke och nischa din blogg, lyder ett råd man ofta får höra i sammanhang som handlar om hur man får en framgångsrik blogg, och ganska många bloggare verkar sträva efter att bygga upp ett brand som andas positivitet och passar in i en sprid-glädje-tänk-positivt-nisch. När man som läsare klickar in sig på den här typen av bloggar får man ofta läsa om hur man kan vända en dålig dag till en bra dag, om att man attraherar positiva och bra saker till sig om man tänker positivt, om hur man ska uppskatta det man har och älska sig själv, och så vidare. Det negativa med tänk-positivt-bloggar? I dem målas positivt tänkande upp som världens enklaste grej, och får dessa bloggare kritik (som ofta, vad jag sett, är helt konstruktiv) med minsta ifrågasättande eller negativ ton, så anses läsaren ofta snabbt vara en avundsjuk typ som minsann borde jobba på sitt självförtroende och sin självkänsla, istället för att försöka sprida negativ energi i kommentarsfältet. Och visst kan jag förstå bloggaren till viss mån i de fallen, men måste ändå säga att jag nästan förstår läsaren mer, och därför tänkte jag idag lyfta fram det problematiska kring positivt tänkande och att beskylla en kritisk läsare för avundsjuka.
Jag ser på saken så här: Influencers som infaller i "kategorin" jag beskrev ovan, som uppmuntrar till positivt tänkande, att vara tacksam för det man har och älska sig själv, är ofta personer som är sjukt snygga och passar in i samhällets modell av hur man borde se ut, de har rest till alla världens mest exotiska ställen och bor i en snygg lägenhet. Och, ursäkta min rättframhet nu, men det är väl ganska enkelt att då skriva om hur man ska vara tacksam för det man har när man HAR typ allting (och möjligheten att skaffa det man inte har), och att man ska älska sig själv när man ser ut exakt så som man "borde" se ut? Och nej, jag säger inte att dessa influencers inte skulle kunna vara härliga, glada, snälla, trevliga människor man faktiskt blir positivt påverkad av att hänga med, jag säger inte att de fått allt serverat på silverfat och jag tror att de fått jobba hårt för att komma dit var de är, men ändå. Jag tycker det är intressant att de influencers som brandar sig som glädjespridare som vill lära ut vikten av positivt tänkande, verkar vara sådana som ser ut som fotomodeller, reser två gånger per månad och har väskor värda mer än typ hela min egendom. Det är aldrig (eller åtminstone väldigt sällan) personer som har det sämre ställt i livet, kanske kämpar med ekonomin, har ett sjukt barn eller på ett eller annat sätt inte ser ut som man borde enligt samhället, som bloggar om positivt tänkande. Och i det här skedet tycker jag att en väldigt befogad fråga att ställa är: Varför?
Ni som läst min blogg en tid vet säkert att Hannalicous länge varit en av mina favoritbloggare, främst för att jag tyckt hon alltid verkat vara en härlig och glad typ, men också för att hon på många sätt inspirerat mig. Men, gränsen mellan att inspireras och känna press/avundsjuka kan vara rätt hårfin, och oavsett hur jag än inspirerats flera gånger, har jag också flera gånger avundats över, att hon, som snygg, frisk och framgångsrik, öppet kunnat skriva om att hon aldrig stött på några större motgångar i sitt liv, samtidigt som hon ofta skriver om vikten av positivt tänkande (soooom sagt, kanske inte lika svårt att uppmuntra till positivt tänkande då allt flyter på bra). & Sen kom den där dagen hon skrev ett inlägg jag tyckte var under all kritik, och när läsarna kommenterade att de blev illa till mods över att läsa om hur hon skrivit om att hon skippade efterrätt före hon skulle åka till Sydafrika för att plåta sin nya klädkollektion, gick hennes
svar på tal kort sagt ut på att läsarna väl får ta och jobba på sitt eget självförtroende och lära sig tänka positivt, och istället för att vara avundsjuka på henne och försöka hacka ner på henne, försöka jobba lite på sin egen karriär så de en dag kan få ett lika bra liv som hon, typ (så tolkade åtminstone jag svaret).
Och oj om det skulle vara så simpelt och enkelt, men det är det inte. Att någon som t.ex. håller på att tillfriskna från ätstörning läser en sådan sak och sedan kommenterar att hur illa att vara hen fick av läsa, och sedan får som svar att hen är avundsjuk och ska jobba på sitt eget självförtroende, är allt annat än simpelt och enkelt. Det fungerar liksom inte
riktigt alls så.
Lätt som en plätt, eller? (Bildkälla: Pixabay)
Nu ska jag berätta en sak för er som jag aldrig skrivit om i bloggen tidigare. År 2010, då mitt abi-år skulle börja, och de andra abiturienternas liv gick ut på att, ja, leva livet och tagga inför studenten, bestod mitt liv av sjukhus, läkare, polikliniker, recept, kanyler, obehagliga undersökningar och slangar här och där. När resten åkte på abikryssning befann jag mig i en tunnel redo för magnetröntgen, när resten gick på abi-sitz låg jag på en brits med en skärm framför mig som läkaren bekymrat tittade på, när resten lämnade in kursernas sista prov lämnade jag in läkarintyg varför jag ej varit på plats, när resten åkte på abiresa satt jag i vänterummet för minst tjugonde gången det året, när resten skrev stundentskrivningarna i en sal tillsammans blev jag tvungen att skriva stundenten i ett skilt rum och när resten firade sommarlovet och livet som börjat efter stundenten låg jag på operationsbordet. Och jag var så himla avundsjuk på allt det som de andra fick uppleva och så himla ledsen över att inte kunna vara med. Och den avundsjukan och sorgen var inget som gjorde att jag inte kunde glädjas för deras skull över allt roligt de fick vara med om, för visst var jag glad för deras skull när de berättade om t.ex. abikryssningen då de kom hem, men ändå. Det var något jag inte fick uppleva och aldrig kommer att få uppleva heller, och det finns inget positivt tänkande i hela världen som hade kunnat ändra på det faktumet, varken nu eller då. Sen dess har jag på grund av samma orsaker fått avstå från mycket roligt som andra kunnat göra och fått gå igenom sådant jag knappt ens önskar min värsta fiende, och ja, många gånger har jag varit ledsen, avundsjuk och bitter över det och frågat mig själv "varför jag?", utan att kunna fixa situationen med varken att tänka positivt eller stärka självförtroendet. So sue me.
Avundsjuka må vara en av de egenskaper som anses vara allra mest oattraktiv medan positivt tänkande anses vara det mest eftersträvanvärda, men jag tycker inte alls att det är så svartvitt. Tycker absolut inte att avundsjuka någonsin ger en rätt att vara elak mot någon annan, men jag tror absolut att det bara är mänskligt att vara avundsjuk ibland och att det finns en sorts avundsjuka som är mer sorgsen än en ful avundsjuka. För, enligt mig utesluter inte avundsjuka automatiskt förmågan att fortfarande kunna vara glad för andras skull, samtidigt som man kan tänka "oj vad roligt för hennes skull att hon fick uppleva det där!", kan det vara en evig sorg för en själv att man av en eller annan anledning inte kan göra samma sak. Och det är en sak som jag önskar att alla influencers som försöker sprida positiv energi och stämplar alla som av en eller annan orsak inte kan embrace:a den där positiva energi som avundsjuka, skulle hålla i åtanke lite oftare. För alla är det bara inte att jobba lite på självkänslan och självförtroendet och satsa på sin karriär, och vips är avundsjukan ett minne blott och man har ett lika positivt och glammigt och glädjefyllt liv som alla framgångsrika influencers. Alla har helt enkelt inte lika bra förutsättningar, möjligheter och ja, tur, här i livet.
Kanske mer realistiskt än uppmaningarna på bilderna ovan, men inte heller alltid så lätt (Bildkälla: Pixabay)
Jag tror det är lätt att tänka positivt så länge man har det bra, men tycker det kan vara rent utsagt kränkande att be en människa som har det riktigt kämpigt i livet, att försöka fixa det med positivt tänkande, precis som jag tycker att någon i klädstorlek S som ääääälskar sin friska kropp, tycker folk som lider av anorexi eller kanske ätit kortison och gått upp 15 kg, ska jobba lite på sitt självförtroende istället för att vara bitter och avundsjuk. Det är liksom lite som att jag skulle gå fram till någon som håller på att bli skallig och säga "du, jag har faktiskt också fått jobba på att lära mig tycka om mitt hår, men det gick nog med positivt tänkande!".
Positivt tänkande kan säkert vara bra och hjälpsamt gällande mycket och för många blir livet säkert bättre då man lär sig tänka positivt, det säger jag inte emot, och inte försöker jag på något sätt heller trycka ned eller förminska influencers som försöker sprida glädje via sina sociala medier, eftersom de uppenbarligen också är jätteuppskattade av många och jobbar hårt med sina kanaler. Men, det jag vill få sagt med det här inlägget är, att alla influencers som förespråkar positivt tänkande kunde fundera lite på sitt sätt att uttrycka sig t.ex. då det dyker upp konstruktiv kritik, och istället för att stämpla dem som står bakom kommentaren som avundsjuka, bittra människor som borde jobba på självförtroendet, inse att någon av läsarna kanske på riktigt har det så jobbigt att positivt tänkande inte kan lösa eller ens underlätta situationen. Man kan inte veta vem som sitter där bakom skärmen och läser, och dessa bloggar skrivna av framgångsrika influencers kanske fungerar som en verklighetsflykt åt någon som t.ex. blir utsatt för mobbning i skolan, har ett cancersjukt barn, lider av depression, har ekonomiska svårigheter eller en man som misshandlar, och att uppmuntra de läsarna till att fixa sina liv med positivt tänkande är helt orimligt.
Jag tror alla som nångång har gått igenom något riktigt jobbigt i livet kan hålla med om att "men tänk positivt!" är bland det värsta man kan få höra just då, och jag tror att alla som faktiskt kan vända en dålig dag till en bra dag endast med hjälp av positivt tänkande, knappast har sådär jättestora bekymmer just då. Det är liksom en sån jäkla stor skillnad på "jag råkade spilla kaffe på mina jeans men valde att tänka positivt och skratta bort det så det inte skulle förstöra min dag" och "jag blev misshandlad igår igen men dog inte, vad positivt" (finns ju mindre grova exempel också, men ja, ni fattar vad jag menar). Så, till alla er som haft så bra tur att ni upplever att ni kan fixa era problem med positivt tänkande, vill jag bara säga att uppskatta den turen ni haft här i livet! Att ha sådana problem som går att fixa med tankens kraft är faktiskt inget att ta för givet.
& Till alla er som haft mindre bra tur och går igenom något riktigt jobbigt, inte är nöjda med er själva och ert liv och kanske tampas med en jobbig avundsjuka gentemot dem som har det lättare och bättre, vill jag säga att ni inte är dåliga människor för att ni känner avundsjuka och inte kan fixa era problem med positivt tänkande. Så, istället för att be er tänka positivt, säger jag samma åt er, som jag önskade att alla friska, glada, unga människor hade sagt åt mig när jag rullades in i operationssalen, istället för "försök tänka positivt Daniela"; Livet är inte alltid rättvist, och det är skit att du måste ha det så här. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det blir bättre, att du får den hjälp du behöver och att du får turen på din sida så snart som möjligt.
http://karolinaskaos.com