Som förr i tiden
Efter att ha producerat fyra inlägg denna vecka som allihopa krävt både mycket tid och tankeverksamhet (speciellt gårdagens inlägg, jobbade med det sammanlagt i säkert fyra timmar före det publicerades), tänkte jag idag skriva ett inlägg så där som förr i tiden. Bara sätta mig vid tangenterna och skriva lite oplanerad och osammanhängande diibadaaba om vad jag gjort på sistone och så vidare. Hur låter det? Jag kan svara för er skull: Högst sannolikt ganska råddigt och ointressant. Men, vem vet, kanske jag överraskar! Vi får se:
Här ba står jag och poserar med öppen gylf och allt, lyckligt ovetande då, plågsamt medveten nu. Moj moj (eller snarare: oj oj).
Så, igår jobbade jag som vanligt 8-16, jobbdagen flöt på bra, tiden gick snabbt och jag konstaterade (som ganska ofta nu för tiden) hur mycket det påverkar en att ha ett jobb man gillar. Rekommenderas! På tal om saker man konstaterat, så konstaterade jag också att det är få saker som lärt mig lika mycket här i livet som att spendera åtta timmar varje dag med att försöka hjälpa sjuka barn. Så ögonöppnande och så lärorikt på så många sätt och vis. Tror faktiskt det till stor del är tack vare kämparna jag jobbar med som jag sist och slutligen satte mig ner och skrev gårdagens inlägg, även om det kändes ganska skrämmande att ifrågasätta något så hyllat som positivt tänkande (och erkänna att man ofta är avundsjuk, det känns ju lagom förbjudet). Och ja, så var det faktiskt en jättestor grej för mig att lite våga öppna upp mig om vad som format min relation till positivt tänkande, men är nu i efterhand glad över att jag vågade göra det.
Gårdagens inlägg, ja. Det publicerade jag på lunchpausen, och sen efter jobbdagen knappade jag med lite nervösa fingrar in mig på FB och bloggen för att se hur ni tagit emot inlägget. Det visade sig att ni hade tagit emot det bra. Tror ni liksom fattade mitt budskap, och det kändes väldigt skönt. Att det finns bloggar dit man kan vända sig då man behöver den där extra peppen och kicken för att bli på bättre humör är bra, men jag tror också det är väldigt viktigt att det finns bloggar dit man kan vända sig för att inse att man inte är ensam med att tänka tankar som kanske inte är lika accepterade och uppskattade som positivt tänkande, t.ex. negativt tänkande, när man blir riktigt trött på sina motgångar, tycker livet är orättvist och känner avundsjuka mot de som har det ”lättare”. Jag vill våga prata om sånt, och jag vill att min blogg är en sådan blogg. Känns fint att ni också verkar vilja läsa om det jag vill prata om, och att många av er också står bakom det (sen finns det förstås de som inte håller med och inte förstår mig heller, men det är fine det också. Alla kan vi inte tänka och tycka lika om allt).
Nåjo, när jobbdagen var slut och jag hade kollat upp att personerna i mitt kommentarsfält inte tyckte jag borde spärras in för att jag inte tycker positivt tänkande alltid är världens bästa grej, kom jag hem och lagade makaronilåda. Med tonfisk i. Tycker det är mycket godare än med kött i. Sen matvilade jag i typ en timme innan jag for till gymmet, och gick på ett Zumbapass. Zumba är en av de träningsformerna jag gillar allra mest just nu - man är typ lika svettig efteråt som efter ett Bodyattackpass, skillnaden är bara att man också är på gott humör genom hela timmen för att det är så rooooliiiiiiigt. Zumbaledaren verkar också ha exakt samma musiksmak som jag, så det gör ju det hela extra kul, när varenda en låt man får dansa till är en låt man hade kunnat välja själv (exempel: Timber, Despacito, Tarkenee).
På kvällen såg jag kollade jag sen Salkkarit och Grey's Anatomy (de två serierna jag följt allra längst) (intresseklubben antecknar), svarade på några bloggrelaterade mail, packade väskan och ringde Niko. Jag har varit på lite dåligt humör veckans första dagar på grund av den månatliga ouppskattade gästen som stavas pms, så både jag och Niko var glada över att jag var mig själv igår igen. Han sa dock att han för säkerhets skull hade en liten överraskning åt mig jag skulle få på fredagen, som garanti för att jag inte skulle kunna vara på dåligt humör ikväll när jag kommer hem (egentligen finns det nog inte ens minsta lilla risk för dåligt humör ikväll, kommer ju ha pms nästa gång först om en månad och dessutom har jag längtat ihjäl mig efter att fara hem, mennnn det ides jag inte berätta, pga vill såklart ha överraskningen. Duh). Spännandeeee!
& Nu tycker jag att det är dags att avrunda. Några timmar jobb kvar, och sen åker jag till städernas stad, det vill säga Helsingfors, pojkvännernas pojkvän (öh, okej, det där blev lite fel :'D), det vill säga Niko (som alltså är min pojkvän och inte flera pojkvänners pojkvän) och hoppeligen överraskningarnas överraskning. End of diibadaaba, hejdå och trevligt veckoslut!
