Trött på allt det perfekta

Klockan är 06.45, det är torsdag morgon och jag sitter vid frukostbordet och läser bloggar och kollar igenom Instagram medan jag äter morgonmål. Och plötsligt känner jag mig bara så himla, himla trött - inte på grund av att klockan är före sju på morgonen, utan för att det enda jag möts av är perfekt fixade naglar och spray tans, perfekt uppradade avokadomackor och smoothie bowls vid marmormönstrade frukostbord, perfekta färska blommor och brinnande ljus i alla perfekt inredda hem, perfekta resebilder från kritvita sandstränder där vattnet är trukost och någon sitter vid strandkanten och poserar i en perfekt bikini, perfekta outfits och sminkningar där varendaste en liten perfekt detalj är noga utfunderad och texter där man får läsa om exakt hur perfekta allt detta perfekta är. Och där sitter jag. På en gammal stol vid ett ännu äldre köksbord med en halväten ost- och gurksmörgås samt en banan framför mig, med håret i en slarvig fläta jag fixade på 15 sekunder, lite mascara och ett ojämnt kajalstreck ovanför fransarna, världens kortaste naglar, klädd i träningstights och en stor munkjacka och ett ansikte blekare än allas perfekt blekta tänder, och jag vill bara blunda, dra huvan på mig och gå och lägga mig igen.
 
En bild från ett annat sammanhang, som råkar beskriva mina känslor den morgonen rätt bra (fotograf: Jennifer Sandström)
 
Efter den där morgonen som ägde rum för några veckor sen har jag funderat rätt mycket på allt det där perfekta, och jag konstaterade något som gjorde att jag fick riktigt illa att vara. Jag har nämligen länge funderat hur i hela fridens namn det är möjligt att jag under högstadiet och gymnasiet, som brukar vara den mest "kritiska" tiden för många när man ska hitta sig själv och så vidare, aldrig  hade problem med att jag skulle ha gått omkring och känt mig ful eller missnöjd med mig själv. Inte ens då jag färgade håret kolsvart och mitt hår blev ojämnt, torrt och risigt och jag i samma veva i misstag råkade plocka bort mina ögonbryn, inte ens då gick jag omkring och tänkte negativa tankar om mitt utseende eller vara orolig över att någon skulle tycka att jag var ful. Men, ju äldre jag blev, desto mer missnöjd började jag känna mig över mig själv och hur jag såg ut, och desto oftare började jag tänka elaka tankar om mitt utseende. SOM jag har funderat vad som hände mellan att jag gick från en väldigt nöjd och självsäker ögonbrynslös 15-åring, till en 25-åring som känner sig ful och missnöjd med sig själv mest hela tiden, men efter den där morgonen trillade poletten plötsligt ner, och jag konstaterade att det som hände var sociala medier. Sociala medier hände.
 
Att konstatera det kändes rätt kontroversiellt, delvis för att jag själv lägger ner timtals varje vecka på att blogga och läsa andras bloggar, delvis för att jag ser upp till så många influencers som lever det där "perfekta" livet eftersom jag tycker det är grymt att de lyckats bli så framgångsrika. Att jag, samtidigt som jag sitter här och hoppas på att jag ska lyckas bygga upp en stor blogg, sitter här och konstaterar att det är tack vare pressen jag känner från bloggar (och andra sociala medier) som jag mår dåligt över hur jag ser ut. Att jag, som alltid tyckt att bloggare måste få publicera vad de vill, plötsligt nästan blir provocerad av alla avokadomackor och spray tans. Att jag, som alltid tyckt att läsaren har ett eget ansvar att inte läsa sådant som hen inte mår bra av att läsa, har gjort det själv.
 
Direkt då jag insåg detta satte jag på mig mina allra mest kritiska glasögon och klickade in mig på min egen blogg, eftersom jag blev rädd för att jag omedvetet bidragit till den här perfektionspressen på något sätt. Läste och läste och läste, och ja, alltså jag vet inte? Absolut att jag håller jobbiga privata händelser och liknande utanför bloggen och att jag kanske inte visar upp mig när jag känner mig som allra fulast, men tycker ändå inte att jag upprätthåller någon rosaskimrande fasad (som Sofie så bra uttryckte det i det här inlägget) om mitt liv här. Hoppas ni inte heller upplevt det så?  Och vad vet jag, för vissa kanske perfekta avokadomackor, perfekta outfits och perfekt inredda och städade hem inte är någon förskönad fasad utan en verklighet, men skulle jag  ge ett sken av att mitt liv skulle se ut så, skulle det inte vara min verkliga verklighet, utan något jag i princip endast gjorde för att det skulle se bra ut på bild i mina sociala medier, och det skulle ju kännas rätt falskt i så fall.
 
För dem som verkligen vill  fixa de där avokadomackorna för att de tycker det är kul/gott/inspirerande/övrigtpositivtord och sedan lägger upp en bild på det är det ju kanske en lite annan sak, men det förändrar ändå inte det faktum hur misslyckad jag som läsare sedan känner mig, när jag ser bilden medan jag sitter där med min tråkiga, fula gurksmörgås. För även om jag förstår (antar?) att de bloggarna som lägger upp sådana bilder inte äter sådan frukost varje dag utan endast lägger ut bilder de dagarna frukosten är så där extra Instagramvänlig, så blir det ju ändå lite som att de där perfekta frukostarna blir det "normala" och eftersträvansvärda, när det är endast sådana bilder man alltid får se. Förstår ni hur jag menar?
 
Senast jag pratade med Sara sa hon på ett väldigt uppmuntrande sätt att hon tycker jag skriver på ett sådant sätt att man direkt känner igen att "det här har Daniela skrivit" när man börjar läsa (och då hoppeligen inte för att texten är dålig :D), och det är så mycket viktigare för mig än felfria bilder på felfria saker och felfria texter om hur felfritt allting är. För, oavsett hur många som inspireras av de där perfekta bilderna på avokadomackor, spray tans, outfits och smink, så vill jag för deras skull som känner som jag, att sådant mer börjar kännas som en press än inspirerande, aldrig bli en del av det. Istället vill och hoppas jag att ni kikar in här för att ni gillar mina texter och tycker bloggen är underhållande, och för att ni tycker det är roligt att följa med en ganska vanlig (eller ovanlig?) typs liv och funderingar. För den dagen någon kikar in här och känner press för att hen får bilden av att mitt liv är perfekt, den dagen har jag misslyckats
 
Jag hur jag brukar se ut då jag läst Egoinas blogg (fotograf: Jennifer Sandström)
 
Här på Danielas Dagbok finns det varken perfekta avokadomackor eller perfekta smoothie bowls, utan istället finns det en massa icke-perfekta bilder som allt för ofta är tagna med mobilen, långa texter om ämnen jag tycker är viktiga (t.ex. detta) och inlägg om hur jag gör bort mig (t.ex. detta), och det är så jag vill det ska vara. Dessvärre tycks det ju vara allt det perfekta som säljer och lockar mest följare och läsare, med tanke på att de flesta influencers som blivit mest framgångsrika är just de influencers som har de mest perfekta bilderna och de mest perfekta Instagramflödena, men så finns det, som tur, influencers som Egoina, som ger hopp om att man kan lyckas med sin blogg utan allt det där såkallade perfekta, också. Hoppas att jag en dag kan uppnå samma sak.
 
Så, ifall någon ännu läser min blogg i hopp om att en vacker dag få se en flawless bild på mitt designerfrukostbord där min hand med de långa, nyfixade gelnaglarna vilar bredvid min keramik-kopp fylld av rykande hett kaffe och avokadomackan samtidigt som ljuser brinner i svenskt tenn ljusstakarna i bakgrunden, kan jag bara säg att he e dags att byta blogg nu. Behöver ha korta naglar på jobbet (och dessutom fattar jag inte ens hur man kan gå på wc med långa gelnaglar? Måste vara sjukt obehagligt varje gång man ska torka sig), skulle bara vara rädd för att glömma släcka ljusen före jag far på jobb ifall jag tände dem varje morgon och gillar mina gurksmörgåsar way too much för att byta ut dem mot avokadomackor (vet för övrigt inte ens hur man skär upp avokado snyggt, brukar liksom bara gräva ut innehållet med en gaffel de få gångerna jag äter avokado). Så, här kommer jag fortsätta dela med mig av min verklighet på ett personligt men ickeprivat sätt, och hädan efter göra mitt bästa för att undvika alla perfekta bloggar och Instagramkonton jag uppenbarligen inte mår bra av att följa. För, oavsett om det handlar om fasader eller verkligheter, så är jag fruktansvärt trött på allt det perfekta. 
 
Hur känner ni kring allt det här? Känner ni nångång press av alla perfekta bilder som publiceras på sociala medier, eller är det sånt som snarare inspirerar er och får er på gott humör? Väldigt nyfiken på att höra vad ni tycker!



Jessica Högberg

Ha ha, fint inlägg, verkligen!! Jag fnissar nog mest och tänker "Inte ens för en bild kan jag få det att se ut sådär" men sen "har jag glömt" det skulle inte vara jag. Självklart vill jag ha så fina bilder JAG kan men en och annan "operfekt" funkar också... Hoppas känslan av "ful och värdelös" har gått över för vi får INTE gå i "perfektfällan" <3

Svar: Tack! Och tyvärr har känslan nog inte gått över än, men jobbar på det.
Daniela Skoglund

Lars Gustafsson

Äntligen så skriver någon du om allt perfekt på så många bloggar.och tuttilull smuttilull, ja vad det nu är? Ja jag håller med dig. Sedan gillar jag positiv energi, influens. Men jag känner också väldigt mycket för en del som har det mycket jobbigt psykiskt och fysiskt. Jag känner mycket empati för många på bloggen. Själv har jag ett långt liv och det har varit tufft svårt tidvis, men också bra ofta. Jag tar inget för givet idag och känner tacksamhet att jag har en härlig familj och många vänner

Svar: Tack för en trevlig kommentar igen Lars, dina kommentarer är alltid lika uppiggande!
Daniela Skoglund

Sofie

AMEN!! fan va härligt att inte bara jag är trött på det perfekta!!!

och jag tycker verkligen man får en "riktigt" inblick i ditt liv, brukar aldrig känna att du förskönar något när jag läser dina inlägg!! <3kram

Svar: Jessss! Och tack snälla du! ❤️
Daniela Skoglund

Anonym
Heidi

Ja e faktiskt så j*vla trött på allt "perfekt" på sociala medier. Den senaste tiden ha ja sluta följ så många konton på instagram fö att ja helt enkelt it ORKAR si deras perfekta naglar, kroppar, hem. När insta va relativt nytt följd ja så många tränings o inredningskonton o fick motivation, men under dom senaste åren ha ja bara börja känn mer o mer press.

Ja tycker du jör ett himla bra jobb me din blogg, när ja kommer in på din blogg känner ja alltid att he e just du som skriver. You do you! Keep up the good work!

O nu känner ja att ja ha skrivi i evigheter o sku egentligen ha så myky ti skriv ännu. Sku va kul ti sitt ner me dej snart o diskuter. Hoppas vi kan få till en träff snart! <3

Svar: Skönt att höra att man int e ensam om att känna så här! Och tack snälla snälla du, så glad över att höra att du tycker så! Å jaa, de borde vi verkligen se till att göra ❤️
Daniela Skoglund

Julia

Jättebra inlägg! Jag slutade följa massa influencers för ett par år sedan, eftersom jag märkte hur jag bara jämförde mig och mådde dåligt av det. Men sen allt emellanåt kommer man på sig själv att sitta och välja ut den bästa bilden, det bästa filtret och skriva en så bra bildtext som möjligt till sociala medier. Det är svårt att hitta balansen tycker jag! Klart man vill visa upp saker man är stolt av och berätta om ens lyckade dag, men samtidigt uppskattar jag såna inlägg som det här när du är ärlig och bjuder på dig själv.

Svar: Jaaa jag har också avföljt en massa. Men visst är det som du säger, tycker som sagt också att det känns lite kontroversiellt. Och tack, kul att det uppskattas!
Daniela Skoglund

Åsa
Karro

Så intressant, ja skrev en krönika om EXAKT samma ämne i förra veckan haha, hur kan såna här sammanträffanden händ gång på gång? :'D Håller obviously med dig om alllltttt, bra skrivet <3

Svar: Hahaha, typ hundrade gången!! :D men tack, ska läsa din krönika också! Övertygad om att den e bra.
Daniela Skoglund

Christina

Så himla intressant ämne och vilken välskriven text Daniela! Ofta när det kommer till långa inlägg kommer jag på mig själv med att skumma genom texten rätt ofokuserat, men nu hade du med mig från rad ett.

Alltså jaa.. Var ska man börja inom detta ämne. Klart att alla dessa perfekta bilder påverkar mig. Speciellt om jag ser till det inredningskonto jag försöker ha på ig också. Det känns som en omöjlighet att försöka hanka sig fram inom inredning på IG när alla "toppinredare" fotar alla bilder med systemkameran istället för mobilkameran. Men ja, jag kämpar vidare och trivs med mitt konto.

En del "perfekta" bilder ser jag som inspiration, men då är det främst natur och landskapsbilder som inspirerar mig.. Jag tror samtidigt att det beror mycket på hur din dag annars ser ut och på vilket humör du känner att du är.

Jag gillar vackra bilder och gillar att fota dem för att använda dem på bloggen och IG. Sen vill jag påminna om något som Malenami pratade om för något år sen; det är ju 10% av ens liv som finns här, man väljer ju själv om de 10% är perfektionism eller en vanlig typs vanliga dag.

Svar: Oj tack, vilken komplimang! Roligt att höra! Och jo, det där Malena sagt stämmer säkert, men önskar väl bara att lite fler kunde välja det icke-perfekta.
Daniela Skoglund

Felicia Isacsson

Väldigt viktigt inlägg i dagsläget. Jag har kommit på mig själv sitta och skrolla igenom Instagramflödet och tänkt "jag ska/vill också lägga upp sådana fina bilder" eller "jag vill också se ut sådär" och så vidare. Alla de där "jag vill också" tar så mycket onödig energi som man hade kunnat lagt på att göra sig själv glad, istället för att jämföra sig med alla andra.

Tack för ett bra blogginlägg (morgonläsning) och hoppas du får en fin dag.
Kramisar

Iz

Bra skrivet och härligt att läsa! Kommer aldrig att "bli perfekt" eller lägga upp "perfekt material". men jag börjar mer och mer bli okej med det och det är tack vare texter som denna. Tack

Iza Palm

Jag ha själv tänkt i samma banor så många gånger, HUR är det möjligt, HUR och varför? Måste allt vara kliniskt och perfekt? Ibland känns det som man är "ensam" i att ha dem där relativt vanliga vardagsbilderna på instagram exempel. Nyvakna selfies med hår överallt. Inget filter osv. Kanske svartvitt på sin höjd.
Sen finns det ju fotografer jag följer med stora konton, många likes etc, men deras bilder i sig är ju lite inspiration, och jag försöker varje gång att inte jämföra mig. Jag är inte dem. Jag är jag, och jag gör på mitt sätt. Instagram (som jag är typ halvt besatt av för övrigt), är ett vardagligt basic konto fortfarande, känner jag. Och så det officiela, där jag har systemkamerabilder, men absolut inte är lika aktiv på.
Nu har jag nog rört till denna kommentar mer än tänkt kanske, men jag håller med i väldigt mycket av det du skrev. Verkligen, tack för att det finns fler som tänker/tycker så!





Namn:

E-mail (publiceras ej):

Blogg:













Nominerad till Årets blogg & Årets personliga blogg 2016. Skrivs av en 24-årig färgstark finlandssvensk Helsingforsbo, som kännetecknas av långt blont hår och ett leende på läpparna. Varmt välkommen till Danielas Dagbok, i denna blogg finns det inte brist på någonting!

Kontakt: daniela.skoglund@gmail.com


Senaste inläggen

Trenchcoats & tack
Allt om distansförhållande
Fem typer av människor jag inte förstår mig på
Långkjolsfunderingar och långkjolstips
Veckoslutet enligt Nikos önskemål



Kategorier

Allmänt · Bloggrelaterat · Fest · Filmer & serier · Foton · Frågor & listor · Kärlek · Musik · Outfits · Resor · Samarbeten & tips · Shopping · Skola & jobb · Text & åsikter · Träning



Arkiv

2018
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2017
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2016
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2015
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2014
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2013
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2012
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2011
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2010
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2009
06 · 07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12