Bloggenkät vol. 2

Hej! Som jag nämnde igår, så skulle jag presentera en liten påskuppgift åt er, ifall nätet ville samarbeta med mig under tågresan. Och, hör och häpna, för en gångs skull började nätet bråka först i slutet av resan, så hann skriva klart uppgiften före det! Som rubriken avslöjar handlar det alltså om en bloggenkät, och bloggenkät vol 2, dessutom. För ganska exakt ett år sedan publicerade jag ju min första bloggenkät som jag fick en massa bra feedback via, och nu när jag under ett års tid hunnit utveckla bloggen, vill jag mest checka läget på nytt, för att kolla upp eventuella förändningar i läsarskaran/attityderna mot bloggen, samt ta reda på vad jag kunde utveckla ytterligare.
 
 
Så, min påskuppgift till er; SVARA PÅ MIN NYA BLOGGENKÄT > HÄÄÄÄÄÄÄÄÄR <
 
Ni kan bra svara på den även om ni inte svarat på den förra enkäten, det räcker endast några minuter, ni behöver inte svara på allt om ni inte vill (bara att scrolla förbi om ni känner för att skippa någon fråga) och ni är anonyma. 
 
Målbild: Under tågresan hem öppnar jag datorn för första gången på hela påsklovet, loggar in på SurveyMonkey, chockeras över att antalet personer som svarat på enkäten fördubblats sedan förra gången, och börjar sedan nervöst läsa igenom svaren, bara för att bli påmind om att det inte finns något att vara nervös över - har ju, liksom det tidigare också framkommit, smarta, stöttande, sakliga och snälla läsare. Sedan varvar jag tankfullt nickande med att le upp till öronen efter alla aha-upplevelser och all vettig feedback, och ägnar resten av tågresan åt att planera och producera en massa bra blogg-grejer för att jag är så peppad på att utveckla bloggen ännu mer (och omvända de skeptiker eventuellt dykt upp bland svaren :D). Ni har fyra dagar på er - don't you dare to disappoint me.
 
P.s. Chevvan, ifall du tänker svara på enkäten, märk snälla ut någonstans att det är du som skriver, så jag inte blir helt förfärad :D :D :D Med tanke på hur du brukar svara på mina Instastories, vill jag inte ens tänka på hurudana svar som kan dyka upp då ett sånt här tillfälle ges dig...




Påskplaner

Påsklov och jag har alltid kommit bra överens. En stor del av det har säkert att göra med all choklad (när jag var liten var det LÄTT årets bästa dag då man fick klä ut sig till påskhäxa, knacka dörr och samla på sig enorma mängder choko), men så har jag också, av någon märklig anledning, alltid haft superlyckade påsklov. Under de senaste åren har det också varit helt förbaskat skönt med en garanti om att faktiskt ha ett LOV, liksom sommarlov och jullov vet jag knappt vad de är längre eftersom de knappt existerat i mitt liv nu på äldre dar, men på påsken. DÅ vet man att man har LOV, och det är guldEller brunt? Med tanke på all choko, menar jag. Men, det låter liiiite suspekt att kalla påsken brun, så vi säger guldbrun istället (som om det skulle vara bättre, haha)!
 
När Niko överraskade mig med äggjakt för ett par år sedan :D
 
Ibland har jag tagit tillfället i akt och åkt på resa över påsken (t.ex 2016 var jag till Island och ifjol var jag till Amsterdam), men i år är det bara Helsingfors som gäller, vilket egentligen inte alls är så bara. Finns faktiskt inget ställe där jag hellre skulle spendera det här påsklovet. Har helt jättejättejättetrevliga och passliga (= tillräckligt med tid för vila) påskplaner, och jag tänker njuta av varje sekund. Och vet ni, jag tänkte faktiskt ta bloggpaus över påsken också. Inte för att jag skulle ha brist på idéer eller material och inte för att jag inte skulle njuta av att blogga, utan för att jag på riktigt bara vill ta den här tiden åt att vila och umgås nu. Brukar ju vanligtvis inte blogga på lördagar för att sedan återkomma med veckoslutssammanfattningen på söndag, men nu tror jag faktiskt det får bli paus fredag, lördag, söndag, så kör vi en riktigt redig påskveckoslutssammanfattning på måndag sen! And, with that said, vill jag önska både er och mig själv en förbaskat glad påsk! Så, GLAD PÅSK ALLIHOPA OCH JAG SJÄLV! Ha det bäst, njut så tusans och ät choko tills det kommer ut ur öronen.
 
P.s. Om nätet samarbetar med mig i tåget idag, så kan det hända att en liten uppgift åt er (ja, er), kommer dyka upp i bloggen, så helt tomt över påsken blir det kanske inte. Så, glöm inte att kika in, in case I need your helppp.
 
P.p.s TACK för all fin respons på gårdagens inlägg! Det kändes jättejättebra att få veta att ni uppskattade inlägget så mycket. 
 
P.p.p.s. Niko, ifall du råkar hinna ta paus i städningen jag antar pågår just nu, och läser det här inlägget, så var det helt kiva med den där äggjakten du ordnade då en gång i tiden. Bara ett litet tipz =)




Låt oss prata om alkohol

Jag har länge tänkt blogga om alkohol, eftersom jag tycker det skulle vara viktigt att diskutera (speciellt ungas) alkoholkonsumtion mera. Dessutom tror jag att min syn på alkohol och min alkoholkonsumtion kan skilja sig ganska mycket från många andras, och jag har således hoppats att eventuellt kunna ge lite nya perspektiv på saken. Eftersom det ändå har känts som ett ganska stort och kanske lite tungt ämne att skriva om, har jag alltid skjutit upp saken och tänkt "en annan gång", tills "en annan gång" plötsligt hade blivit ungefär hundra gånger, utan att något blogginlägg blivit av. Men, så kom den där pampasveckan, då jag var omringad av alkohol och fulla människor mer eller mindre hela veckoslutet, vilket faktiskt fick mig att sist och slutligen sitta ner och påbörja skrivandet. Och nu är inlägget klart.  Låt oss prata om alkohol;
 
 
Ni som läser min blogg regelbundet, vet nog vid det här laget att jag gärna går ut och tar några glas vin med mina vänner. Ni vet att jag ibland är sent ute, och ni vet att jag gärna går ut och dansar, gärna med en lonkero i handen. Ni vet säkert också att jag gärna tar en cider framför tv:n på fredagkvällarna, och gärna dricker drinkar då jag är utomlands. Det vet ni. Men, det ni kanske inte vet, är att jag aldrig varit riktigt, riktigt full. Att jag tycker det kan vara obehagligt att vara omgiven av människor som inte har någon som helst kontroll över sitt alkoholintag. Att tanken på att bli riktigt redlöst full skrämmer mig. Att alkohol varit en av orsakerna till att det som en gång i tiden var en av mina allra närmaste relationer, inte längre är det.
 
Jag vet inte om det berodde på att jag alltid varit så social och framåt av mig annars, om det var de vettiga diskussionerna jag hade med mina föräldrar här hemma, eller om det var rädslan för tappa kontrollen och bli utsatt för något hemskt, som gjorde att jag aldrig kände behovet av att pusha mina alkoholgränser som tonåring. Visst kunde jag dricka någon cider och så, men aldrig så att jag inte skulle ha klarat av att cykla hem. Aldrig så att jag skulle ha haft minnesluckor dagen efter. Aldrig så att jag skulle ha slocknat. Aldrig så att en kompis skulle ha behövt hjälpa mig. Aldrig så att jag skulle ha behövt ha grov ångest nästa dag. Och i takt med att jag såg andra ungdomar i min omgivning slockna i buskar i Hoviska, bli förda med ambulans till sjukhuset, åka hem i polisbilar, bli ritade i ansiktet på någon hemmafest, hamna i slagsmål och dagen efter få fara till apoteket efter akut p-piller då de i fyllan gjort misstag i skogen i Åminne, så var det inte direkt som att mitt intresse av att dricka mig själv i samma skick skulle växa. För varför skulle jag? 
 
 
Visst, jag har varit full många gånger. Full i den grad att jag pratat högre, skrattat högre, orkat stanna vaken längre på natten, stavat fel på Whatsapp, inte gått i rak linje, tyckt att allt är lite roligare än vanligt, öst kärleksförklaringar över mina vänner och haft huvudvärk och mått illa dagen efter. Absolut. Men jag har inga historier om att ha spytt ner en taxi och fått betala 150 euro i böter. Om att ha fått utegångsförbud i en månad då jag kommit hem för full. Om att ha blivit magpumpad på sjukhuset. Om att ha blivit utslängd från krogen. Om att ha vaknat upp på fel ställe på morgonen och inte haft någon aning om var jag är. Om att ha tappat bort min telefon, min plånbok, mina nycklar och till råga på allt dagen efter ännu till märkt att jag visst spenderade 200 euro på krogen. De finns helt enkelt inte. Att "det är sånt som hör till" och "sånt som alla gör" har liksom aldrig motiverat mig tillräckligt för att gå så långt. Klarar mig riktigt fint utan att veta hur det känns att bli magpumpad, och klarar mig också riktigt fint utan en massa annat som "alla andra" också gör. 
 
"Är det roligt nu?", tänkte jag, när jag under pampasveckoslutet såg någon stå ute i minusgrader klädd i t-shirt lutandes med huvudet mot väggen. När någon sprang omkring blodig i ansiktet, totalt oförmögen att göra något åt saken. När någon slocknat på en madrass på golvet på en hemmafest. När någon försökte säga något åt sin kompis, men allt som kom ut ur munnen var "ask-wndjln-lnablösslldöwsööö". Ur deras perspektiv som blir tvungna att ta hand om alla dem som inte kan kontrollera sitt alkoholintag, så kan jag åtminstone svara att nej, det är inte roligt.  Det är inte roligt att se någon man vet är upptagen stå och slicka på någon annan. Det är inte roligt att ägna hela sin kväll åt att ta hand om någon som ligger och spyr. Det är inte roligt gå emellan när någon ska börja slåss. Det är inte roligt att försöka hjälpa någon att hitta sin plånbok. Det är inte roligt när någon stupfull äcklig man kommer och klänger på en. Det är inte roligt. Inte det minsta. 
 
 
Nu är jag 25 år, och jag funderar fortfarande; Varför skulle jag?  Det finns andra orsaker också som gör att jag sällan dricker t.ex. starksprit eller alkohol i stora mängder, men den största orsaken är ändå fortfarande, att jag inte kan komma på en enda vettig orsak till varför jag skulle. Jag dömer inte folk som regelbundet drar huvudet fullt, men jag kan inte låta bli att undra varför (och bli irriterad på dem som alltid på grund av för stort alkoholintag tycks förstöra för andra, på ett eller annat sätt), och inte kan jag heller låta bli att tänka på hur stor skillnaden kunde vara, om fler kunde tänka på konsekvenserna av att hålla på så. Hur många drunkningsolyckor som kunde undvikas. Hur många trafikolyckor som kunde undvikas. Hur många otroheter som kunde undvikas. Hur många oönskade gravidideter och könssjukdomar som kunde undvikas. Hur många slagsmål som kunde undvikas. Hur många onödiga gräl som kunde undvikas. Hur många sjukdomar som kunde undvikas. Hur många onödiga dödsfall som kunde undvikas. 
 
En annan sak mitt 25-åriga jag också funderar på, är hur folk försöker berättiga aggressivt/sliskligt/svinigt beteende genom alkoholen. En axelryckning, följt av ett "jag blir sån när jag blir full". "Jag vet att jag betedde mig dåligt igår, men jag blir sån när jag är full". "Sorry att jag tafsade, jag blir sån när jag är full". "Är du okej? Jag ville egentligen inte mucka gräl, men jag blir sån när jag är full". "Det var inte meningen att säga fult, jag blir sån när jag är full". "Jag skulle ju inte berätta vidare det du berättade åt mig i förtroende, men jag blir sån när jag är full". "Älskling, var inte ledsen över att jag råkade kyssa någon annan, det var inte meningen, du vet hur jag kan bli då jag är full". EEEEEEH, så för att du frivilligt hällde i dig 15 öl före, så är du faktiskt ingen skitstövel, oooookej! Och btw, sorry att jag var otrogen med en kollega igår, tafsade på din kusin, råkade kalla dig äcklig och fet, slog en främling på gatan och berättade dina djupaste hemligheter åt min bästis, serru jag blir sån när jag kollar serier för sent på kvällarna och är trött dagen efter - can't help it! Och du, när jag stannar uppe för sent nästa gång och gör likadant, kom ihåg - jag bara blir sån när jag är trött! Jo nä, det funkar inte riktigt så. Liksom, fattar om man en gång går över gränsen och märker att man tydligen blir en ytterst otrevlig typ då man dricker för mycket, lär sig av misstaget och undviker att passera den gränsen i fortsättningen, men att gång på gång bli för full och tro att man kan komma undan med sitt beteende för att "man nu bara blir sån"? Logiken i det, någon?
 
 
Egentligen kunde jag ännu räkna upp en massa saker om vad som händer med kroppen både om man dricker i ung ålder, om man kortsiktigt dricker för mycket eller om man dricker mycket under långa perioder, men jag antar det inte spelar någon roll. Liksom, alla vet att alkohol är skadligt, men ändå dricker nästan alla. Det som jag kanske kan säga är, att det nog vore hälsosamt för var och en som brukar dricka stora mängder, att fundera på varför man gör det, om det är värt det, och om man är redo att ta konsekvenserna det kan föra med sig. Liksom, tycker du det värt det att gång på gång förstöra dina kompisars kväll genom att själv dricka för mycket så att kompisarna måste ta hand om dig hela kvällen och gå miste om allt roligt själva? Är det värt det att dricka till den grad att du blurrar ut ditt samvete, ditt omdöme och din kontroll till den grad att du plötsligt tycker det är en bra idé att sätta dig bakom ratten och i misstag kör på någon, att du nog inte behöver den där kondomen eller att du visst kan simma över sjön och plötsligt är nära att drunkna? För vad?  För att alla andra gör det? För att det nu bara hör till? För att det blir en "bra historia" att berätta ifall något allvarligt inte händer?
 
Tror allt för många drar huvudet fullt alldeles för ofta utan att reflektera kring det över huvudtaget, och det gör mig på riktigt jätteorolig. För, när det går över den där vissa gränsen, och du sedan står där lutad med huvudet mot Rewell Center i -10 grader, så kan det inte vara för att det är roligt. Så, varför? Tycker det är en mycket mer befogad fråga att ställa åt folk som alltid tycks vara i det skicket, än att fråga en nykterist varför hen inte dricker.
 
 
Avslutningsvis, några små tips bara;
 
1. Acceptera ett nej. Tackar någon nej till alkohol, börja inte beskylla personen för att vara tråkig. Börja inte tjata. Börja inte hetsa. Börja inte ifrågasätta. Bara. Låt. Saken. Vara. 
 
2. Känner du dig pressad till att dricka alkohol av t.ex. dina vänner, be vännerna sluta pressa. Är vännerna idioter och fortsätter, börja fundera på om det månne är dags att skaffa nya (och bättre) kompisar.
 
3. Om någon uttrycker en oro över ditt drickande, ta det på allvar. Tror knappast att någon tar upp ett så känsligt ämne och en så jobbig diskussion för skojs skull.
 
4. Är du en av dem som ofta drar huvudet fullt och efter att ha läst det här inlägget och faktiskt började fundera på varför du gör så och kom fram till att det är på grund av att du inte kan  sluta, sök hjälp. Borde finnas en massa bra hjälp att få gällande sådant nu för tiden.
 
5. Och sist men inte minst, bara var inte en sån som säger att du nu bara är sån. Tack. 







Nominerad till Årets blogg & Årets personliga blogg på Galan -16. Framröstad till Årets blivande stjärnskott hos blogg.se -17. Skrivs av en 25-årig färgstark finlandssvensk Helsingfors- och Vasabo, som kännetecknas av långt blondt hår och ett högt skratt. Varmt välkommen till Danielas Dagbok, i denna blogg finns det inte brist på någonting!

Kontakt: daniela.skoglund@gmail.com


Senaste inläggen

Bloggenkät vol. 2
Påskplaner
Låt oss prata om alkohol



Kategorier

Allmänt · Bloggrelaterat · Fest · Filmer & serier · Foton · Frågor & listor · Kärlek · Musik · Outfits · Resor · Samarbeten & tips · Shopping · Skola & jobb · Text & åsikter · Träning



Arkiv

2018
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2017
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2016
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2015
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2014
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2013
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2012
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2011
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2010
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2009
06 · 07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12