Då jag tog farväl av pampasveckan

Här är jag - som utlovat! Det är söndag och det är dags för veckoslutssammanfattningen - veckoslutssammanfattningen som kommer handla om då en 25-åring som blev utexaminerad år 2015 och en evighetsstuderande 26-åring tappert skulle fira pampasveckan hela veckoslutet. Hur det gick? Det ska ni få veta ettttt tvåååå treeeee NUUUU:
 
 
På fredag efter jobbet var jag så trött, att jag egentligen helst av allt bara hade åkt hem och sovit. Men, istället var det bara att åka hem, göra världsrekord i att duscha snabbt, göra världsrekord i att äta snabbt och göra världsrekord i att sminka sig snabbt, sen dra på sig halaren och åka iväg in till stan. Jag som länge funderat på hur det skulle kännas att dra på sig halaren igen efter en så lång paus hann inte reflektera över det ens en sekund, men väl framme hos Karro hade jag tid att spegla mig lite samt analysera bilden hon snabbt knäppt utanför. Konstaterade att det kändes förvånansvärt bra, typ som när man träffar en gammal vän man inte sett på länge, men allt ändå känns helt som förr. Blev i samma veva lite taggad. Kanske skulle detta bli både min första och sista nationaldag då jag faktiskt skulle ha riktigt roligt hela kvällen? Det återstod att se. 
 
 
Några vinglas (öl för Karros del) senare for vi iväg på ett par förfester. Där och då insåg jag att jag inte ser charmen i det längre - att hänga i en överfull lägenhet med överfulla människor och bli tvungen att överanstränga både rösten och öronen för att höra vad man själv säger och för att höra vad personen man pratar med svarar åt en. Förr var sånt kul, men nu kändes det mest... ja, som att man var för gammal, helt enkelt. Men, vi hängde kvar en stund på förfest ett, och efter förfest två var det dags för det "roligaste" momentet; Att ställa sig i kön till kvällsfesten. Vi var ute i väldigt god tid, och ändå var kön helt brutal. Egentligen borde jag ju, efter x antal upplevda pampasveckor, inte längre bli förvånad, men man tycks nog efter varje gång förtränga hur illa det verkligen är. Turen i oturen var ändå att vi råkade hamna bredvid typ jordens roligaste människor i kön, utan dem är det nog ingen omöjlighet att vi hade gett upp och gått iväg. Men, tack vare ständig underhållning höll vi ut i den där evigheten tills vi var inne i Rewell Center, och hade dessutom fiilisen åtminstone någorlunda i behåll när vi äntligen kom in. Det ni.
 
 
En ytterst skarp och fin "dagens outfit" bild =) Med tanke på att folket i Rewell högst antagligen hade festat hela veckan såg de flesta förvånansvärt fräscha ut, med snyggt smink, lockat hår och någon fin topp eller blus. Jag och Karro körde mössa och varsin t-shirt från Karros pojkväns garderob. Funkade också fint. 
 
 
Själva kvällsfesten, då. Mindre trängsel än väntat, bättre fiilis än väntat. Så ja, jag hade faktiskt riktigt roligt på kvällsfesten för första (och antagligen sista) gången i år! Jag hade bästa möjliga sällskap, Bastupojkarna ägde och jag fick dessutom bloggberöm några gånger under kvällens lopp! Så kiva och trevligt och roligt och alltinggggg. Dock stack vi före Albin kom, för att vara på en konsert där man känner till bara en av artistens låtar, hör ju inte direkt till de mest roliga upplevelserna man kan vara med om. Hela grejen med konserter är ju liksom att sjunga med och se fram emot att få höra låtarna man lyssnat sönder hemma, live. Så, kort efter att Bastupojkarna slutat spela for vi bort från Rewell, och fortsatte till....
 
 
...Roska. Och jag måste bara säga, att även om kvällsfesten i Rewell överraskade positivt i år, så var den där känslan då man kom in till Roska heeeeeelt fantastisk. Ingen kö till vessorna. Ingen kö till bardisken. Ingen trängsel. Ingen som spillde dricka på en. Och gott om utrymme på dansgolvet. Så, vi, våra halare, mössor och blomhalsband ägde sönder dansgolvet till en massa hiphopmusik, innan det var dags att åka hem via Hese. En kväll som hade några ups and downs, men huvudsakligen var bra! Somnade nöjd och trött. 
 
 
På lördag morgon vaknade jag klockan tio då väckarklockan började tjuta, och det första jag konstaterade var att jag sovit på en franskis. #Fresh #Mys #Donttrythisathome. Nåjo, pallrade mig upp och skickade åt Karro och kollade om hon var vaken, och mot alla odds såg det faktiskt ut som att vi skulle orka till sillizen. Wow. Riktigt berömde varandra för hurudana kämpar vi var på vägen till Smedsby Uf, bara för att komma fram och konstatera att vi skulle bli tvugna att stå så länge i kö att vi antagligen aldrig skulle slippa in, och helt garanterat missa Sås & Kopp. Svor en stund över att vi bra bara kunnat sova vidare, men sen tog vi oss samman och tog veckoslutets bästa beslut: Att skita i sillizen och åka till Ollis.
 
 
Karro hade aldrig tidigare varit till Ollis på pampaslördagen, medan det har varit det som jag alltid tyckt varit överlägset roligast under pampasveckan. Dock har också den kön alltid varit överlägset jävligast, så på vägen till Ollis satt vi och upprepade "Låt det vara kort kö, låt oss slippa in snabbt, låt det vara kort kö, låt oss slippa in snabbt", och vet ni, det visade sig att vi anlände i EXAKT rätt tid, för vi köade seriöst i max tio minuter före vi var inne. Ett freaking mirakel med tanke på hur många timmar (ja, timmar) jag blivit tvungen att köa tidigare år. Kändes typ mer lyxigt än att, inte vet jag, åka på lyxresa, att slippa in till Ollis på tio minuter istället för att bli tvungen att köa i tre timmar.
 
 
Så, där var vi då, i ett smockfullt Ollis mitt på dagen. Och det var precis lika roligt och bäst som jag kom ihåg.  Det känns ju nog lite som att man befinner sig mitt i en knäpp dröm när man står där, inklämd på dansgolvet med en cider i handen mitt på dagen, och hoppar i takt till musiken tillsammans med resten av svenskfinland, helt som om det inte fanns någon morgondag. Alla vet att veckan lider mot sitt slut, och alla ÄR helt slut, men ändå orkar man på något sätt ha så himla bra fiilis den där sista dagen. Helt jäkla otroligt alltså. En kort, kort stund hann jag sörja över att det här ändå är en tid i mitt liv som är över och antagligen aldrig kommer igen, samtidigt som jag avundsjukt kollade på alla gulisar som ännu kommer ha detta framför sig i många år, men sen struntade jag i det och fortsatte ha roligt. Beundrade Karros Party Hard brillor hon snott av någon. Skrattade åt att jag vanligen var på gymmet den tiden på lördagar. Och vrålade med till High School Musicals "Breaking Free". 
 
 
Några timmar senare valde jag att göra det smarta beslutet, att avrunda då allt var som bäst och roligast (tips från 25-åringen; det lämnar alltid bäst fiilis efteråt då man gör så), och åka hem med en pizza under armen. Och den stunden, den stunden vet ni, då jag efter två dagars fest fick ligga ner i sängen med en pizza och en Suffeli Puffi påse, ai ettttttttttä. Låg så resten av dagen/kvällen, och idag kickade jag sedan igång dagen med att vända upp och ner på Instagram genom att i min Instastory skriva det chockerande meddelandet att det faktiskt heter Suffeli Puffi och inte Suffeli Puffeli. En upptäckt jag själv gjorde för några år sedan, och nu valde att dela med mig av till resten av omvärlden. Folk blev på riktigt upprörda (:DDDDDDDD) och jag fick flera meddelande efter meddelande av chockerade människor som undrade om jag var säker på att namnet inte nyss ändrat :DDDDDD Fint ändå att choko kan väcka så starka känslor hos andra än mig också!
 
 
 På tal om saker som väcker starka känslor... Inatt vreds klock-jäveln fram en timme, och det här måste ju nog vara ett av de dummaste och onödigaste påhitten jag vet. För det första förlorade jag en timmes nattssömn vilket är helt tillräckligt irriterande som det är, men att ännu sen bli tvungen att stiga upp och börja ändra om alla jävla klock-jävlar... Nej huhhu alltså. Så mycket onödigt besvär. Undrar just vem som kommit på den här fenomenala klockändraridén...
 
 
Nåjo, när irritationen gått över, kände jag mest stolthet och tacksamhet. Stolthet för att jag klarat #pampas18, tacksamhet över att det var över och att jag nu skulle få återgå till mitt vanliga liv. Packade gymväskan, åkte genom en spökstad (det var INGA människor ute, så knäppt att tänka på att det måste bero på att typ hela Vasa ligger hemma i krabbis), anlände till ett folktomt gym (eller ja, en kille som luktade sprit på flera meters radie var faktiskt också där. Tapper krigare minsann!), skickade ett meddelande åt min saknade gym-buddy (som faktiskt inte var borta pga krabbis utan pga resa) och körde ett pass bodypump. Och nu sitter jag här och bloggar och planerar den kommande veckan, och känner mig faktiskt ganska glad över att vara en utexaminerad 25-åring istället för en studerande 20-åring. Halaren är längst in i skåpet igen, precis där den hör hemma nu för tiden, och jag ska befinna mig på jobb imorgon, precis där jag hör hemma nu för tiden. Som mamma brukar säga, allt har sin tid.
 
& Det var historien om veckoslutet då jag tog farväl av pampasveckan. Vem vet om vi återförenas någon vacker dag ännu, pampasveckan och jag, men just nu känns det faktiskt som att det får räcka nu. Har ägnat så många timmar av mitt liv åt att stå och köa med hundratals andra halarklädda människor, att jag tror det är dags att använda de timmarna till annat nu i framtiden - till exempel till att blogga om alkoholanvändning. Har länge tänkt göra det, och har onekligen extra mycket inspiration till det efter det här veckoslutet. Jepp, så får det bli. Stay tuned. 



Bossin


Hej Danne, kul du hade en bra helg! Visste du annars att sullizartisten alltid spelar 2 set och inför det andra settet väntar att alla sluppit in så att ingen skall missa det? 😉

//Bossin

Svar: Nejjjjjjj de visste jag int 😱
Daniela Skoglund

Wow, jag är grymt imponerad att du orkade! :D Jag konstaterade redan för två år sedan att jag är för gammal för Pampas. I lördags var jag på torget och gräddade våfflor med Röda Korset, och varje gång någon sliten halarmänniska kikade förbi kände jag en liten glädje över att den tiden i mitt liv är förbi. Det var kul så länge det varade, men jag håller med din mamma; allt har sin tid.

Svar: Haha, det är jag också!! 😀😀 och ja, mamma är en klok kvinna!
Daniela Skoglund

Daniela R


Jag följer dig på insta och såg din story och när jag idag var på jobb och plockade upp kex i kexhyllorna reagerade jag på att Fanipala har bytt namn till FASU PALA och verkligen kunde relatea till din instastory😂😂 blev verkligen upprörd, varför ändra namnet på ett hållbart koncept😌😌😁 #ensomboriVöråmenintevaritpåpampas

Svar: Men omg, fasupala?!?! VARFÖR????!!!
Daniela Skoglund





Namn:

E-mail (publiceras ej):

Blogg:













Nominerad till Årets blogg & Årets personliga blogg på Galan -16. Framröstad till Årets blivande stjärnskott hos blogg.se -17. Skrivs av en 25-årig färgstark finlandssvensk Helsingfors- och Vasabo, som kännetecknas av långt blondt hår och ett högt skratt. Varmt välkommen till Danielas Dagbok, i denna blogg finns det inte brist på någonting!

Kontakt: daniela.skoglund@gmail.com


Senaste inläggen

Ett veckoslut i mitten av juni
En blogg, en podd och en Instagramprofil
Onsdagspadel
När ledighet känns främmande
Ny, fräsch, somrig header på plats!



Kategorier

Allmänt · Bloggrelaterat · Fest · Filmer & serier · Foton · Frågor & listor · Kärlek . Mat · Musik · Outfits · Resor · Samarbeten & tips · Shopping · Skola & jobb · Text & åsikter · Träning . Veckoslut



Arkiv

2018
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2017
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2016
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2015
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2014
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2013
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2012
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2011
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2010
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2009
06 · 07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12