De vardagliga problemen i ett förhållande
"...plus, her relationship is goals"
...läser jag i en text på Instagram, en text som beskriver min blogg. Och där sitter jag, med öronproppar i öronen för att jag är så förbaskat trött på Fifa-ljuden jag får höra dag ut och dag in, gloendes på diskberget som växer sig större dag för dag eftersom ingen av oss vill ta tag i det. Och jag tänker att goals är ungefär lika långt borta som månen är från jorden - goals är väl ett par som typ fnittrande springer och jagar varandra runt köksbänken i ett rent hem, för att sedan lägga sig i sängen och kolla varandra djupt i ögonen. DET är goals (åtminstone enligt Instagram, #couplegoals osv), INTE Fifaspel, öronproppar och diskberg.
Det finns mycket fint i att dela vardagen tillsammans, men jag vågar påstå att det finns minst lika mycket oromantiskt, svårt och jobbigt i en gemensam vardag. Tänker tillbaka på hur LITE och sällan vi tjafsade och bråkade under den tiden vi hade distansförhållande, i och med att fokus när vi väl sågs aldrig låg på det tråkiga och jobbiga vardagliga, utan man ville ta ut ALLT av den korta tiden man hade tillsammans, och således mestadels gjorde roliga och skojiga grejer. Folk brukar tycka att utmaningarna i distansförhållanden är stora, men jag skulle säga att utmaningarna nästan blir fler när man väl bor ihop, eftersom det är då de vardagliga problemen dyker upp. Jag menar, släng nu in en pedant perfektionist och en slarvig stökare med helt olika dygnsrytmer och arbetstider på 45 kvadratmeter, och låt dem försöka få vardagen att gå runt samtidigt som de ännu ska hållas kära och lyckliga och vilja vara tillsammans resten av livet? Herregud, ibland hade studentprovet i långmatte känts som en lättare uppgift.
När man bor tillsammans och delar vardagen på riktigt, då GÅR det inte längre att bara springa runt köksbänken och fnittrande ligga i sängen och kolla varandra i ögonen i timmar, samtidigt som man ser till att alltid vara sitt snyggaste, bästa, piggaste och gladaste jag framför varandra. När man är sambos kommer verkligheten emot på ett annat sätt med allt vad det innebär - hemsysslor, räkningar, spysjukor, trötthet efter jobbdagar, rutiner som krockar, olika syn på hur saker och ting ska vara och så vidare. Sånt GÅR inte att sopa under mattan när man bor tillsammans - när vi var i ett distansförhållande och endast sågs på helgerna orkade jag liksom inte göra de illaluktande fotbollskläderna på golvet till en grej, men när man dag ut och dag in möts av den där lukten då man kommer hem från jobbet, då blir de där fotbollskläderna banne mig ett problem till slut.
Jag undrar ofta hur barnfamiljer får ihop det, när det ibland är svårt för oss som är bara två stycken. Jag jobbar ungefär klockan 7-15, Niko jobbar mellan 9 och 18, jag tränar på eftermiddagarna, Niko har träningar på kvällarna, jag behöver gå och sova tidigt eftersom jag stiger upp före kl 6 på morgnarna, Niko går och sova sent eftersom han får sova längre och är kvällsmänniska. Och vid sidan av det här borde man se till att båda får i sig mat, att alla hemsysslor sköts och att räkningarna blir betalda, SAMTIDIGT som man vill ha sin egentid (serier, böcker och bloggen mig, Fifa, power naps och fotbollsmatcher för Niko), SAMTIDIGT som båda ska trivas i hemmet (ordning och reda viktigt för mig, chill och rådd det bästa enligt Niko), SAMTIDIGT som man också ska ha tid för att se varandra, prata med varandra och spendera tid med varandra? Som sagt, ibland hade studentskrivningarna i matte känts som en lättare uppgift.
Ändå skulle jag inte byta ut det här, och jag är imponerad över att vi fortfarande efter alla dessa år faktiskt vill leva tillsammans. De gångerna jag vill bränna upp de där s*tans fotbollskläderna och samtidigt gärna slänga in Fifa-spelet i samma brasa, brukar jag tänka tillbaka på tiderna då jag bodde ensam, och påminna mig själv om att jag faktiskt trivs mycket bättre och är mycket lyckligare så här. Det kanske var lättare att bo ensam, men det var definitivt inte bättre - känslan av att bygga upp ett liv tillsammans med någon man älskar i ett gemensamt hem är ganska oslagbar. Och de gångerna jag somnar före Niko kommer hem från träningarna, tyst smyger upp på morgonen och klär på mig i mörker för att lamporna inte ska väcka honom, och sedan möts av vattenkokaren på toaletten och inser att Niko efter träningarna kokat vatten på toaletten istället för köket för att jag inte skulle vakna av ljudet, tänker jag att vi på vårt eget lilla konstiga, invecklade sätt, kanske är lite goals ändå.
Erica
Gud va skönt inlägg att läs då man själv går å har lejdon över att vardan e väldigt myki vardag å timmarna på dygne int räcker. Man får så lätt en bild sv att man e ensam om att känn så å att "alla andra" har det så bra å hinner så myki, skönt att påminnas om att int man e ensam 😊😅 måst flik in nu på samma gång då ja annars sällan kommentarerar att ja verkligen tycker om din blogg. Bli lika glad varje gång de ha komi ett nytt inlägg 😊
Svar:
Daniela Skoglund
Vilket härligt ärligt inlägg. Tummen upp för att visa the real deal :)!!
