Ris och ros åt debutromanen "Bara lite till"

- Boken är ett recensionsexemplar från Förlaget & inlägget innehåller en reklamlänk - 
 
För ett tag sen fick jag hem ett paket på posten som visade sig innehålla Heidi Hakalas debutroman "Bara lite till". Som den bokmal jag är blev jag glad över att ha en ny bok att läsa, och som den bokmal jag är har jag nu också läst den. Idag tänkte jag komma med både lite ris och ros, och det är möjligt några små spoilers också dyker upp. Så, heads-up åt er som inte ännu läst boken!
 
 
Bara lite till. Om vi börjar med bokens titel, så gillar jag den starkt - ger kort och koncist en bild av vad boken kommer att handla om, utan att avslöja för mycket. Omslaget är också riktigt snyggt, känns liksom som en bok som jag skulle lägga märkt till i bibban eller i bokhandeln (om jag inte hade fått hem den på posten, det vill säga).
 
"Hur skapar man egentligen en hållbar tillvaro i ett prestationssamhälle?" lyder frågan man kan läsa på bokens baksida, och det genomgående temar för boken är just det, vad prestationssamhället vi lever i kan leda till. Känns som ett viktigt och aktuellt ämne att skriva om, men ändå fastnar jag inte när jag börjar läsa - kommer inte riktigt överens med sättet Hakala skriver på, irriterar mig på att två av bokens huvudpersoner har så liknande namn (liksom, Simon och Johan - hur fasen är det meningen man ska komma ihåg skillnaden på dem?), tycker Sandra känns lite ointressant och får känslan av att boken inte kommer lära mig något nytt. Märker också att jag har en hatkärlek till att bokens handling utspelar sig i Helsingfors - samtidigt som jag tycker det är lite roligt att känna igen olika platser som nämns i boken, tar det bort lite av den fiilisen jag vill böcker ska ge mig. När jag läser om ställen som Helsingegatan, Borgbacken, Tölöviken och Siltanen finns det liksom inte utrymme för fantasin, och det går inte att försvinna i bokens värld på samma sätt som när man endast kan föreställa sig miljöerna utgående ifrån bokens beskrivningar. 
 
Hur som helst, ju längre jag läser, desto mer börjar jag gilla boken - Sandra börjar kännas mer intressant, jag är genuint intresserad av hur det ska gå för Sandra och Johan och när jag lärt mig skilja på Johan och Simon tycker jag också att det är fantastiskt fint att Sandras bästa vän är en man. Att heterosexuella personer av olika kön för ens gångs skull bara_är_vänner  känns ovanligt i både filmer och böcker, och jag som själv alltid tyckt om att hänga med killar brukar störa mig på att det ALLTID i filmer och böcker slutar med att killen och tjejen som "bara är vänner" blir mer än bara vänner eftersom någon är hemligt kär i någon och blaaah. Så, Sandras och Simons vänskapsförhållande känns faktiskt som en riktigt frisk fläkt, åtminstone ända tills deras respektive partners börjar bli svartsjuka på deras vänskap och Simon och Sandra bekräftar deras onda aningar genom att ligga med varandra =)
 
Som motvikt till den lilla detaljen mellan Sandra och Simon bjuder ändå "Bara lite till" på mycket bra också. Boken innehåller flera scener på riktigt berör (t.ex. Sandras panikattack), visdomar och lärdomar i annan form än typiska klyschor (t.ex. textsnutten "När man fått det där drömjobbet, det där barnet eller den där fantastiska partnern och two become one, först då kan man berätta om hur utbränd, olycklig, ensam och förtvivlad man var på vägen dit" ), samt realistiska händelseförlopp istället för quick fixes (t.ex. hur "vägen tillbaka" efter depression och utbrändhet beskrivs). När boken ännu till bjuder på ett slut som inte är lyckligt, åtminstone inte på det där typiska sättet, känner jag att jag förstår vad Hakala är ute efter i boken, och jag uppskattar verkligen att hon inte "förminskar" depressionen och utbrändheten i boken genom att låta några diskussioner med pojkvännen eller ett utvecklingssamtal på jobbet fixa Sandras känsla av osäkerhet, otrillräcklighet och trötthet. Det här är ingen lättsam chic lit där utbrändhet beskrivs vid sidan om problem med pojkvännen och livet i mediebranschen, utan det här är en bok där problem med pojkvännen och livet i mediebranschen beskrivs vid sidan om utbrändhet - och bra så.
 
Bara lite till - varken en bok jag inte orkade läsa till slut eller en bok jag inte kunde lägga ifrån mig, utan något där emellan. Vill du också läsa den, hittar du den här



Hahaha, älskar att du tycker att Johan och Simon är lika namn?!!

Men fin recension! :)

Svar: Ja men liksom lika på det sättet att båda är så vanliga :D T.ex. Anna och Emma. Men tack!
Daniela Skoglund





Namn:

E-mail (publiceras ej):

Blogg:













Nominerad till Årets blogg & Årets personliga blogg på Galan -16. Framröstad till Årets blivande stjärnskott hos blogg.se -17. Skrivs av en 25-årig färgstark finlandssvensk Helsingfors- och Vasabo, som kännetecknas av långt blondt hår och ett högt skratt. Varmt välkommen till Danielas Dagbok, i denna blogg finns det inte brist på någonting!

Kontakt: daniela.skoglund@gmail.com


Senaste inläggen

Födelsedagsveckoslutet
Mina födelsedagsfiranden genom åren
Fem minidrömmar på min bucket list
Recenserar (och tävlar ut) värmeverktyg från Lyko
Hur träffar man nya människor och var hittar man nya vänner?



Kategorier

Allmänt · Bloggrelaterat · Fest · Filmer & serier · Foton · Frågor & listor · Kärlek . Mat · Musik · Outfits · Resor · Samarbeten & tips · Shopping · Skola & jobb · Text & åsikter · Träning . Veckoslut



Arkiv

2018
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2017
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2016
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2015
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2014
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2013
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2012
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2011
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2010
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2009
06 · 07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12