Danielas Dagbok

11 oktober 2018, kl. 09:12

Det dåliga samvetet

Förra veckan var jag hemma från jobbet ett par dagar på grund av kaktus i halsen, vattenfallsnäsa och stegring. Trots att jag har ett sådant jobb att det hade kunnat vara rentav farligt för både mig själv och människorna jag jobbar med ifall jag hade farit på jobb med de symptomen, klarade jag inte av att vara hemma och vila med gott samvete - istället låg jag där under täcket, kollade på klockan och tänkte "nu borde jag vara i bassängen", "nu borde jag vara på gymmet" och "nu borde jag vara på det där viktiga mötet".

När jag förrförra natten vaknade upp med magkramper som ledde till att jag ett par timmar senare befann mig på toaletten där jag var fast resten av natten, antingen på toaletten eller på golvet framför toaletten, var min första tanke inte "f*n, jag har drabbats av magsjuka och det är för jävligt", utan istället var det enda jag kunde tänka "f*n, nu måste jag sjukanmäla mig igen och det är för jävligt".

Jag hade omöjligt kunnat åka på jobb igår, men ändå mådde jag lika dåligt psykiskt över att jag var tvungen att stanna hemma, som jag mådde dåligt fysiskt över alla symptom som en magsjuka för med sig. Jag var så slut efter att ha sprungit av och an till toaletten i ett dygn att jag till slut bara kunde ligga och glo in i väggen, och ändå tänkte jag inte "snälla låt det gå över snabbt så jag får må bättre", utan jag tänkte "snälla låt det gå över snabbt så jag kan fara tillbaka på jobb igen".

Inget av det här har att göra med att någon skulle ha försökt tvinga mig på jobb eller ge mig dåligt samvete för att jag stannade hemma (tvärtom messade min närmaste kollega raka motsatsen, att de klarar sig och att jag ska släppa jobbtankarna nu och kolla Netflix istället), men det har desto mera att göra med hurudan syn samhället har på det här med jobb idag.

Beundransvärd är den som jobbar övertid, alltid presterar och alltid är sitt allra bästa jag. Beundrasvärd är den som är stresstålig, som inte klagar och som har en ork som aldrig tar slut. Beundransvärd är den som inte längtar efter semester eller kanske inte ens behöver semester, för att inte tala om att inte behöva sjukledighet. Beundransvärd är den som krigar sig till jobbet trots att den är sjuk, beundransvärd är den som dyker upp med halsduk runt halsen och äter så många buranan som krävs för att man ska orka dagen till slut. Beundransvärd är den som lever för sitt jobb, beundransvärd är den som aldrig är riktigt ledig.

Jag kunde inte hålla med mindre.

Jag tycker alla ni som med gott samvete stannar hemma då ni är sjuka är beundransvärda. Jag tycker alla ni som går hem då arbetstiden är slut är beundransvärda. Jag tycker alla ni som inte öppnar er jobbmejl hemma är beundransvärda. Jag tycker alla ni som tydligt skiljer på jobb och fritid är beundransvärda. Jag tycker alla ni som vet era gränser och inte jobbar tills ni går in i väggen är beundransvärda. Jag tycker alla ni som prioriterar att leva och inte bara jobba är beundransvärda.

Ganska ofta klarar jag av att vara en av er, men inte alltid. Den här gången har jag misslyckats, trots att jag ett flertal gånger försökt påminna mig själv om att jag är en människa och ingen maskin. Jag VET att jag inte har någon knapp jag kan trycka på som gör att jag plötsligt får maten att hållas i mig, jag VET att jag inte skulle klara av att jobba åtta timmar när jag knappt orkar ta mig till och från toaletten och jag VET att jag inte själv bestämmer över om jag smittar eller inte, men ändå. Ändå har jag dåligt samvete, och det suger. Men, jag stannar hemma åtminstone ännu idag, och ska försöka göra det med så gott samvete som möjligt i väntan på att jag ska återhämta mig. Som sagt - är faktiskt inte mer än människa.

Hur känner du inför att sjukanmäla dig och har du några tips på hur man lär sig att stanna hemma med gott samvete? Berätta gärna!

6 kommentarer

· Allmänt · Fysioterapi · Text & Åsikter ·

anneli

http://littlesleeper.blogg.se/

Jag håller verkligen med dig i det du skriver.
Jag får panikångest att sjukanmäla mig, man står nästan hellre döende på jobbet än ringa. Dock har jag också haft riktigt dåliga chefer som bemött en dåligt, så man fått den ångesten.

Svar: Usch, kan tänka mig det blir ÄNNU värre om man dessutom skulle ha en chef som skuldbelägger och inte är förstående!!

Daniela Skoglund

Anonym

Känner så väl igen den känslan! Men kort och gott: Hälsan går alltid först!

Svar: Ja, den borde ju göra det!

Daniela Skoglund

Corinne Grönholm

http://corinnegronholm.com

Bra skrivet Daniela!! Viktigt ämne att ta upp! Jag brukar ibland tänka liksom som om jag vore min kollega om jag får dåligt samvete för att jag är sjuk. Så typ såhär: Om kollega X nu hade kommit på jobbet med de symptomen jag har (till exempel i ditt fall magsjuka) hur hade jag då reagerat som kollega på det. Jo troligen att jag önskade att hen skulle gå hem för att inte smitta ner oss andra. Samma sak gäller ju då mig som är sjuk hemma. Hänger du med hur jag tänker? Helt enkelt försöka motarbeta dåligt samvete genom att sätta in dig i situationen på ett annat vis <3

Svar: Joo förstår, brukar också försöka tänka så då jag är sjuk!

Daniela Skoglund

Karolinas kaos

http://karolinaskaos.com

Jag sjukanmäler mig, tillåter mig att ha dåligt samevete i typ 10 minuter, men sen sen tänker jag bara inte mer på det. Då är det Jaffa, soffan och Netflix gäller och hur pissigt jag än mår fysiskt så ser jag bara till att vila upp mig. Att stressa tillbaka till jobbet för snabbt är bara onödigt.

Men HUR man får en sån här attityd? Ptja, jag vet inte. Bra kollegor och en bra chef som inte skuldbelägger en, det är en bra början. Man KAN inget åt att man blir sjuk, så man måste sluta straffa sig själv för det. Tänk liksom: vad skulle jag göra för nytta på jobbet i det här skicket? Om svaret är "inget" (eller rentav att man kan utgöra fara för patienter/kunder/kollegor/whatevz), ja då är det bara att släppa det dåliga samvetet.

Svar: En gräns för hur länge man tillåter sig ha dåligt samvete va ju en skitbra idé! De ska jag köra på nästa gång jag måst sjukanmäla mig.

Daniela Skoglund

Emmi Svenlin

http://sevendays.fi/emelie

Så fruktansvärt hög igenkänningsfaktor, helt sjukt (haha bokstavligen). Har verkligen liknande tankar, och trots att man ju vet att man inte rår för att man blir sjuk så straffar man ändå sig själv för det varenda eviga gång. Vet inte hur man gör för att slippa det dåliga samvetet dessa gånger, men jag antar som andra i kommentarsfältet också påpekat att det bara måste släppas, på ett eller annat sätt? Bra skrivet av dig, och viktigt ämne att ta upp också!! Hoppas du känner dig friskare inom kort, kryisar! <3

Svar: Skönt att höra att man int e ensam om dom här tankarna, samtidigt som det är skit att du mår lika dåligt över det som jag gör. Tack ❤️

Daniela Skoglund

Pernilla

http://www.lunganistormen.com

Det är nog allt annat än beundransvärt att inte sätta hälsan i första rum. Säger en som pressade sig till att studera och leva ett normalt liv trots hemska symptom, och fick ena lungan förstörd och kan inte göra något annat än att vila hemma och hosta blod och försöka andas. Vet inte hur jag fick min galna sjukdom och det vet ingen läkare heller, men jag vet att det började när jag fick en vanlig flunssa med feber.

Svar: Jag vet, jag vet, jag vet, men ändå är det så SVÅRT. Men det kan ju faktiskt sluta riktigt illa om man inte gör det, en viktig påminnelse!

Daniela Skoglund

11 oktober 2018, kl. 09:12

Det dåliga samvetet

· Allmänt · Fysioterapi · Text & Åsikter ·

http://littlesleeper.blogg.se/

http://corinnegronholm.com

http://karolinaskaos.com

http://sevendays.fi/emelie

http://www.lunganistormen.com

Allmänt · Bloggrelaterat & podden · Bröllop · Böcker . Filmer & serier · Frågor & listor · Fysioterapi · Kärlek · Mat . Musik · Randoms · Resor · Samarbeten & tips · Sheldon · Sjukdom · Text & åsikter · Träning . Veckoslut