Danielas Dagbok

30 oktober 2018, kl. 09:56

This girl is on fire

I mitt och Nikos förhållande skulle jag säga att jag uppmuntrar honom oftare än tvärtom. Jag känner liksom inte att jag behöver pepp så ofta, utan tar tag i det som behöver tas tag i, kommer mig iväg när det är dags att fara nånstans och har en vilja av stål när det gäller att göra sådant jag vill göra, samtidigt som Niko är den som lite oftare behöver en spark i baken för att saker och ting faktiskt ska bli gjorda. Men, för några veckor sen när jag blev medfrågad att joina ett hobbyinnebandylag, då var det minsann ombytta roller, och det kändes som att Niko höll pepptalk åt mig dygnet runt i flera dagar för att jag skulle våga fara.

När det sedan blev måndag och träningarna ägde rum på kvällen ville jag backa ur lika mycket som tjuren Ferdinand vill sitta och lukta på blommorna ifred, men Niko räckte mig bestämt mailan, slängde träningsväskan på min axel och sa "nu far du". Och jag for. Visserligen med föreställningen om att jag antagligen skulle bli utskrattad för att jag skulle vara så dålig att jag knappast ens skulle träffa bollen, men jag for.

Person som i den stunden kände att hon kunde erövra världen

Efteråt svävade jag på rosa moln samtidigt som jag släpade mig till bilen, och ringde Niko och berättade exalterat om timmen. "Jag gjorde FEM mål!", "dom ville att jag kommer pånytt nästa vecka!", "jag orkade springa hela timmen!", "tänk om jag INT sku ha fari!!", och var bara så glad, så glad. Ännu bättre blev det när jag kom hem, och Niko i samma sekund som jag öppnade dörren började spela "This girl is on fire" på högsta volym (:DDDDDDD) och kom fram med världens största leende och gav mig världens hårdaste high five. När det sen var dags för nästa träning var jag inte ett dugg nervös längre - endast förväntansfull.

Samma sak var det förra veckan då jag ville fara på konditionsboxning men inte riktigt vågade på grund av rädslan att jag inte skulle klara av det (= inte hänga med/inte orka). Niko peppade massor och mutade mig med att jag skulle få massage när jag kom hem ifall jag vågade fara, så till slut for jag - väldigt motvilligt nog, men ändå. Nå, gissa vem som idag är påväg på konditionsboxning igen, och dessutom har sett fram emot det i flera dagar? Känner liksom att Ferdinand kan sitta och lukta på blommorna bäst han vill - här ska det boxas!

Tänk vad mycket vi går miste om, smått som stort, bara för att vi inte vågar. Ska försöka göra ordspråket "friskt vågat, hälften vunnet", till mitt nya motto, för visst, det kan skita sig när man gör något man är jätterädd för, men oftast är det ju värt risken. Känslan som uppstår de gånger man möter en rädsla och lyckas, den känslan är fasen en av de bästa känslorna jag vet. I väntan på nästa gång jag vågar göra något jag egentligen inte vågar göra.

3 kommentarer