Konstruktiv kritik och självutveckling i all ära, men...
Förra helgen när jag var ute med mina vänner spelade vi Icebreaker, och en av frågorna jag fick var "Vilken feedback har varit mest värdefull för dig?". Funderade på den ett bra tag före jag svarade och först började jag tänka på en massa kritik som fått mig att försöka utveckla vissa saker hos mig själv, men sen konstaterade jag att det är nog inte vad som varit mest värdefullt för mig. Den feedbacken som varit mest värdefull för mig är den feedbacken då någon sagt något fint om hurudan jag är och vad jag är bra på - inte något jag kunde göra bättre, inte något snällt om hur jag ser ut eller vad jag har, utan vem jag är som person och vilka styrkor jag har.
Jag minns speciellt en gång, då jag gick på en fest där jag knappt kände någon. Jag trivs ju bra i sådana situationer och pratade glatt med alla, och lite senare in på kvällen kom en person från festen fram till mig och sa "jag måste bara säga att jag fick så jättegott intryck av dig direkt du kom in och att det har varit supertrevligt att hänga med dig ikväll, du har liksom sån ENERGI runtomkring dig". Och söta öde vad glad jag blev av att höra det - det är ju liksom sådan feedback man verkligen tar åt sig av och bär med sig, medan kommentarer som "snyggt hår" glöms bort efter några dagar och kommentarer som "det här kunde du göra bättre" är sådana som kanske lämnar och spökar i ens hjärna på ett dåligt sätt. Den där kommentaren från festen tänker jag liksom tillbaka på flera gånger i veckan, och det om något känns väl värdefullt, att jag under dåliga dagar när jag känner mig skit kan tänka tillbaka på den där gången när en helt okänd människa fick ett gott första intryck av mig och berömde min energi.
En annan sak jag ofta tänker tillbaka på är en kväll när jag var och firade en vän, och således fick träffa flera av hennes vänner för första gången. Dagen efter ringde hon mig plötsligt och sa att hon bara ville tacka för hur lätt det är att vara med mig och berätta hur gott alla talade om mig efter att jag for hem, och jag uppskattade det där samtalet så jättejättejättemycket. Det var också en värdefull påminnelse om hur lätt det egentligen är att ge värdefull feedback åt andra, och hur stor betydelse lite bekräftelse kan ha - liksom, egentligen vet jag ju att jag inte är världens stelaste människa att hänga med, men ändå är det en helt annan sak när någon annan faktiskt säger det högt åt en. Att man faktiskt är bra på det man själv trott man är bra på. Kanske till och med ännu bättre.
Konstruktiv kritik och självutveckling i all ära, men ibland önskar jag att man inte behövde fokusera på att utveckla sig själv och sina svagheter så himla mycket, utan istället kunde fokusera på det man faktiskt är bra på och stärka de färdigheterna och tankarna om sig själv istället. Att istället för att tänka att man är dålig på att räkna och således måste öva för att bli bättre, kunna tänka på hur bra man är på att skriva istället. Och att de gångerna man inte riktigt når dit själv, bli påmind om det av någon annan istället - "dina texter är jättefina".
Vilket bra sätt att utveckla sig själv på, precis så ska man göra, via positiv feedback. Det är just det självutveckling oftast handlar om, att förstärka och uppskatta sina positiva sidor. :) Sen är det klart att en del fokus också ligger kring att förbättra sina mindre bra sidor men oftast vill man lyfta upp de positiva sidorna!
Svar:
Daniela Skoglund
http://corinnegronholm.com