"Kanske det inte är meningen att jag ska vara lycklig"

Läs också; Min sjukdom, redo att tala om skiten
 
För ett par veckor sen berättade jag att jag bestämt mig för att börja öppna upp lite mer om hur det är att leva med en kronisk sjukdom, och idag tänkte jag inleda med att skriva lite om första tiden efter att jag insjuknat - för ett tag sen gick jag nämligen igenom lite gamla dagbokstexter, och fastnade speciellt för texterna jag skrev under mitt första sjukdomsår.
 
Minns den där sommaren så väl. Det var sommaren 2010, sommaren då flera av mina dåvarande bästa vänner fyllde 18 och var ute och firade. Jag satt inne för mig själv nästan hela den sommaren. Mina symptom hade nyss börjat, och jag var så förvirrad, rädd, uppgiven, skamsen, trött och ledsen, att jag isolerade mig nästan helt. Tyckte också det var så skämmigt att prata om, att det kändes som ett bättre alternativ att vara för mig själv, istället för att vistas kring folk och bli tvungen att svara på frågor om vad jag hade för fel.
 
En vän pratade jag dock öppet med, och hon var verkligen guld för mig den sommaren. Hon cyklade hem till mig nästan varje dag då jag inte vågade gå utanför hemmets dörrar, erbjöd sig ofta att följa med till sjukhuset och var den första som lyckades locka ut mig en kväll när vårt kompisgäng skulle ut på stan. "Tänk om jag inte hinner till wc utan måste dra ner byxorna och sätta mig ner mitt på gatan framför alla?", frågade jag henne oroligt när vi var påväg. "Då drar jag också ner mina byxor och sätter mig bredvid dig", svarade hon, och samtidigt som det är en av de knäppaste meningarna någon sagt till mig, var det bland det absolut bästa jag kunde få höra där och då. Hon behövde aldrig dra ner byxorna och sätta sig bredvid mig, varken den kvällen eller någon annan, men jag kommer ändå vara evigt tacksam för allt hon gjorde för mig den sommaren.
 
 
Om sommaren var tuff blev hösten ännu tuffare, för då började skolan, och det var inte längre så där bara att isolera sig. Även om mina frånvarotimmar var nästan lika många som närvarotimmarna spenderade jag ju ändå väldigt mycket tid i skolan, och jag minns hur jävliga lektionerna var. Jag tyckte det var så ofantligt pinsamt att bli tvungen att gå på wc mitt i lektionen, bara för att just och just hinna tillbaka in i klassrummet, före jag blev tvungen att gå igen. Proven var värst av alla, för då fick man ju egentligen inte lämna klassrummet, utan blev tvungen att sitta och skriva tills man var klar. Även om jag hade "speciallov" och lärarna visste att jag var tvungen att gå om jag måste, var det så himla jobbigt att faktiskt stiga upp och gå ut mitt i medan alla andra satt och skrev. Ingen kommenterade det högt, man får ju inte prata under prov, men jag kunde nästan höra vad folk tänkte - varför får HON gå mitt i, men inte vi?
 
Den största lättnaden under det första året, det blev faktiskt mitt körkort - en helt ny sorts frihet, en helt ny möjlighet för mig att smidigt förflytta mig själv från ställe till ställe och ett utmärkt sätt för mig att få vara ifred. Alla kvällar då de fyra väggarna i mitt rum kändes för små och ångestframkallande men jag inte vågade mig ut bland folk, då satte jag mig bakom ratten, vred upp musiken, körde tills motorvägen tog slut, stannade på en busshållsplats, lutade pannan mot ratten och grät tills tårarna tog slut, samtidigt som jag upprepade samma frågor om och om igen; Varför jag? Hur ska jag orka? Hur ska jag klara mig? När ska jag bli frisk igen och börja må bättre? Och, framför allt; vad ska det bli av mig och mitt liv? Vad i hela fridens namn ska det bli av mig och mitt liv, när jag inte ens klarar av att åka buss till skolan eller att sitta kvar i klassrummet och skriva ett prov till slut? 
 
Till vänster: Daniela 17 år, nyss insjuknat. Till höger: Daniela 26 år, snart levt med sjukdomen i tio år
 
I många år levde jag i tron om att jag aldrig mer skulle bli glad, och jag skrev ordagrannt i min dagbok "kanske det inte är meningen att jag ska vara lycklig, kanske jag bara inte är en sån som ska få vara glad". Trodde sjukdomen automatiskt raderade alla mina chanser till genuin lycka, och jag hade liksom på något sätt accepterat att mitt liv aldrig skulle bli ett bra liv ifall jag inte blev frisk. Länge, länge trodde jag att det alltid skulle kännas så - att mitt liv skulle gå ut på att jag ständigt skulle vara besviken på mig själv för allt jag inte vågade, ständigt skulle vara avundsjuk på alla andra människor som var glada och mådde bra, ständigt skulle vara sorgsen över allt jag ville göra men inte kunde, ständigt skulle vara nervös och inte kunna njuta av något och att allt ständigt skulle kännas lika hopplöst, svårt och tungt. Det var faktiskt i den grad, att jag oftast tänkte så själviskt, att om jag fick en enda önskan som skulle bli uppfylld, skulle jag inte önska fred på jorden eller något sånt - jag skulle önska att jag blev frisk. 
 
Nästa vår har vi levt ihop i tio år, sjukdomen och jag, och samtidigt som jag inte kan säga att sagan har slutat lyckligt genom att jag fått bli frisk och börjat må bättre fysiskt, har sagan ändå på ett sätt fått ett lyckligt slut i och med att allt ändå, med tanke på omständigheterna, blev bättre än jag någonsin vågat hoppas. Jag sörjer fortfarande en massa saker jag vill göra men inte kan, jag är fortfarande ofta avundsjuk på alla som får vara friska och mycket känns fortfarande svårt och tungt, men bilfärderna som slutar med pannan mot ratten har blivit betydligt färre, jag har slutat isolera mig i väntan på att en dag kanske bli frisk och om jag nu fick en enda önskan skulle jag önska mig något betydligt större än en normalt fungerande mage, för jag vet att jag fixar det här. 
 
Så, för att svara på 18-åriga Danielas frågor;
Du kommer att orka, du kommer att klara dig och du kommer till och med att bli ganska nöjd - både med vad det blir av dig och ditt liv. 



Vad berörande att läsa om dina känslor då och nu. Fint skrivet Daniela! <3

Svar: Tack!
Daniela Skoglund

Karolinas kaos

http://karolinaskaos.com


Jaha nu bölar jag <3

Svar: Men <33
Daniela Skoglund

MADDISENJ.SE - mode och föräldraskap

http://maddisenj.se


Otroligt stark text av dig. Måste vara otroligt tufft att bli sjuk sådär när man är så pass ung också <3

Svar: Tack! <3 Och ja, lätt var det inte.
Daniela Skoglund

Kan inte ens föreställa mig hur det varit för dig, men som tonåring känns allt ju extra jobbigt så jag förstår verkligen att det var tungt. Och tänk ändå hur bra mycket blivit, med det sagt önskar jag verkligen att du skulle få en fungerande mage. Jättefint skrivet Daniela, tack för att du delar med dig! <3

Svar: Tack själv för din kommentar! ❤️
Daniela Skoglund

Åh jag blev både beröd och ledsen av att läsa detta, men framför allt insåg jag hur otroligt stark du är!! Önskar av hela mitt hjärta att du skulle slippa dessa besvär <3 kram!

Svar: Kram ❤️❤️
Daniela Skoglund

Så fint skrivet! Låter så tungt, men fint att du har hittat en sätt att förhålla dig till saken. Hoppas ändå innerligt att du får må riktigt bra och bli frisk!

Svar: Tack snälla vad snällt sagt! ❤️
Daniela Skoglund





Namn:

E-mail (publiceras ej):

Blogg:













HEJ! Du har hittat till Danielas Dagbok - en finlandssvensk blogg som enligt läsarna kan beskrivas som äkta, ärlig, personlig, rolig, sprudlande, omväxlande, kamratlig, väluppdaterad, mångsidig, jordnära och bäst. Du är varmt välkommen att läsa vidare för att se om du håller med - hoppas du kommer trivas!

Kontakt: daniela.skoglund@gmail.com


Senaste inläggen

5362 inlägg senare
2023 - de traditionella frågorna
Månadens bok, 12/23 - Eld, snö och stjärnor
Positiva minnen från gravidledigheten
Åtta serier jag sett på sistone



Kategorier

Allmänt · Bloggrelaterat & podden · Bröllop · Böcker . Filmer & serier · Frågor & listor · Fysioterapi · Kärlek · Mat . Musik · Randoms · Resor · Samarbeten & tips · Sheldon · Sjukdom · Text & åsikter · Träning . Veckoslut



Arkiv

2023
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2022
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2021
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2020
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2019
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2018
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2017
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2016
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2015
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2014
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2013
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2012
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2011
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2010
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2009
06 · 07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12