Ganska nöjd
Vet ni vad jag tänker på rätt ofta nu för tiden?
Att jag är ganska nöjd.
Har haft ett par större dippar i år, men annars har jag känt mig riktigt tillfreds med livet nästan under hela året. Och det är ovanligt för att vara jag - för en stressig och orolig själ som mig som vill så mycket men inte orkar/hinner/klarar allt jag skulle vilja, har jag ofta känt mig missnöjd. Missnöjd och lite misslyckad. Kanske lite vilsen också.
Men, så blev det 2019, och jag hittade hem på något sätt. Från stressad och missnöjd till ganska lugn och nöjd mest hela tiden. Har till och med sagt det åt Niko flera gånger, att ”snart händer något, för så här bra kan inte allt vara”.
Jag tror mycket har att göra med att jag i slutet av förra året berättade om min mag- och tarmsjukdom på mina sociala medier - den stenen som föll från mina axlar i samma sekund som jag tryckte på ”publicera” var nog större än Lostenet i Pedersöre. Så hade vi ju den lyckade flytten i januari, och inte skadade det heller att jag började på ett nytt jobb som passar mig betydligt bättre än det förra. Förutom de tre ”större sakerna” upplever jag också att alla av de människorna jag nu för tiden umgås med är sådana jag 100% genuint trivs med, och så är jag såklart glad över att det gått bra för både blogg och podd. Att jag haft träningsflyt nästan hela året. Att mina nära och kära mår bra.
Jag har nog aldrig sett mig själv som en stor livsnjutare, men i år känner jag att jag verkligen njutit av livet och varit extra tacksam för mycket. Haft bra balans och sett till att leva så som jag vill leva och göra sånt som jag vill göra. Visst har jag fortfarande typ en gång i månaden (läs: oftast när jag har pms) en mindre livskris då jag sitter och funderar varför jag inte säljer allt jag äger och drar som au pair till USA, färgar håret svart och byter ut hela min garderob, säger upp mig och sticker till Australien för att surfa, vinkar ajöss åt Niko och söker med som nästa bachelorette (obs, sker endast under dagar då han är riktigt jobbig), gör ett totalt branschombyte och börjar jobba på kontor istället eller bara allmänt ifrågasätter alla val jag gjort och tycker det mesta är fel. Men, så försvinner tankarna lika snabbt som de dök upp, och jag kommer ihåg varför jag lever så här, valde den här branschen och helst bor med Niko (och att jag faktiskt är riktigt rädd för hajar).
Få saker i mitt liv är perfekt och mycket skulle jag ändra om jag bara kunde, men upplever faktiskt att jag utgående ifrån mina förutsättningar just nu skapat en riktigt bra livssituation åt mig. Ser fram emot mina jobbdagar, ser fram emot att komma hem efter jobbdagarna, ser fram emot mina besök till gymmet på kvällarna, ser fram emot allt roligt som står planerat i kalendern till veckosluten och bara helt små vardagliga saker. Det räckte mig 26 (nästan 27 för att vara korrekt, men det ska vi inte prata om nu för då får jag livskris igen) att komma hit, men nu har jag äntligen, trots kronisk sjukdom, många uppförsbackar, en typisk vårdbranschlön och svajande självkänsla kommit till en punkt där jag mestadels är ganska nöjd, och det, mina damer och herrar, är faktiskt ganska förbaskat skönt.
Nu ska jag, i väntan på allt roligt program i helgen, fortsätta njuta av att vara så här nöjd så länge det bara går - det känns (obviously) som att något kommer skita sig riktigt ordentligt riktigt snart, nu när jag vågat tuta ut hur bra allt känns. Treeevligt veckoslut på er!
