Danielas Dagbok

21 augusti 2020, kl. 07:44

Ett inlägg om min stora näsa (typ)

Bild från en annan (och gladare) dag, men supernäsan är den samma

Ända sedan den här sjukhusvistelsen, har 20.8 varit inringat i kalendern med rött. "SKOPI", har det stått där. En undersökning jag hunnit fasa för dagligen i två månaders tid.

"Det går nog bra", har jag fått höra många gånger de senaste dagarna. Jag vet att det har varit menat som en tröst, men för mig handlade det aldrig om huruvida det skulle gå bra eller inte, utan om det skulle gå överhuvudtaget.

Det är mycket begärt av någon som knappt klarar av ett svalgprov, att klara av att få en slang nertryckt från svalget till magen i tio minuters tid. Och det är mycket begärt av en läkare med (högst antagligen) pressad tidtabell, att hen tålmodigt ska orka svara på en miljon "tänk om"-frågor och sedan behålla tålamodet, när patienten ännu till börjar lipa före undersökningen ens börjat.

Men, vet ni, när man kombinerar en envis patient och en lugn läkare, då kan mirakel tydligen hända, för en kvart senare satt jag och torkade näsblod från trynet, medan läkaren klappade mig på axeln och sa "nu var du nog jätteduktig". "Du också" kraxade jag fram, och orkade till och med le lite.

Vanligtvis genomförs den här sortens skopier genom munnen, men har man väldigt starka kräkreflexer (🙋🏼‍♀️), kan de även i vissa fall genomföras genom näsan, förutsatt att slangen ryms in där. Jag har mer eller mindre i hela mitt liv önskat att jag skulle ha en mindre näsa, fram tills igår, då min stora näsa var min stora räddning. Kan inte på något sätt påstå att undersökningen skulle ha varit behaglig i ens en sekunds tid, men jag klarade det, och det var allt som betydde något.

& Med de orden, önskar jag och mina gigantiska (men fantastiska) näsborrar er alla ett riktigt trevligt veckoslut. Jag är fortfarande rätt öm i svalget, så själv tänkte jag mest ägna dagen åt att fira den avklarade undersökningen genom att äta isglass. Over and out.

2 kommentarer