Danielas Dagbok

25 oktober 2020, kl. 14:26

Mammas födelsedag, norrsken och Kauhalammi

V e c k o s l u t s s a m m a n f a t t n i n g

I fredags fyllde mamma år. Hade egentligen tänkt överraska henne genom att föra henne till Kvarken Brewery för att smaka några olika ölsorter och äta pizza, men fick tänka om och bestämde oss för att ordna allt hemma hos oss istället. Så, köpte några olika Kvarken Brewery-öl, improviserade fram bedömningsblanketten ovan och körde en egen ölprovning runt vårt köksbord med mamma, pappa och Niko. Watchman Pilsner blev kvällens vinnare enligt sällskapet, ifall någon undrade.

Världsbästa mamma

Till ölprovningen åt vi också tre-rätters middag. Förrätten bestod av batong med olika småplock och röror, huvudrätten hämtade vi från Loftet (mör nötstek med klyftpotatis och kantarellsås, mmmm) och till efterrätt blev det mammas favorit, syltgrisar från Aroma. Allt var väldigt gott och mamma var väldigt nöjd - lite presenter och Idol på det och hon hade till min glädje nog inte kunnat se mycket gladare ut ♥ Känner verkligen att det är hennes tur att få tillbaka nu för alla tusen kalas hon ordnat, tårtor hon bakat, sånger hon sjungit och paket hon paketerat genom åren.

När vi hade fört hem födelsedagsbarnet och pappa åkte vi ännu på norrskensjakt för typ tionde gången den här hösten. Även om himlen var stjärnklar och Aurora-appen visade högt KP-index hade jag inte hemskt höga förväntningar, dels för att saker brukar hända när man minst anar det och vi ändå medvetet åkte på norrskensjakt, dels för att vi som sagt spenderat flera sena kvällar i bilen nu i höst utan att se det minsta lilla gröna ljus. Efter en sväng till Replot tog vi vägen hem via Singsby, och just när Niko sa "jag börjar tro att hela den här norrskensgrejen är humbug" såg jag något mystiskt på himlen, stannade bilen och klev ut. Och, mycket riktigt - där dansade norrskenet på himlen och blev bara starkare för varje minut som gick. Kunde knappt tro det var sant, var liksom samma overkliga känsla som när delfinerna uppenbarade sig vid båten på Gran Canaria. ÄNTLIGEN har även jag fått uppleva detta märkliga och otroligt vackra naturfenomen - det var verkligen på tiden!

Igår åkte jag och Niko på dagsutflykt till Kauhaneva-Pohjankangas - jag var ju dit för några veckor sen med Josefina, och blev så förälskad i stället att jag ville visa det åt Niko också. Vi gick den några kilometer långa rutten Kauhalammin Kierros, och Niko blev lika imponerad som jag - så otroligt vacker natur att det knappt går att beskriva, ens. Ifall ni gillar att spendera tid i naturen och gå olika vandringsleder är det nästan ett måste att ni tar er hit - det räcker ca en timme och 45 minuter att köra till nationalparken från Vasa, men det är värt det. Jag lovar. Mata in Kyrönkankaantie i navigatorn och följ skyltarna när ni närmar er, så borde ni hitta fram!

& Idag har jag lunchat hemma hos oss med Josefina. Mängden kompishäng har varit så gott som obefintlig för min del sen coronaläget eskalerade i Vasa för några veckor sen, så detta var verkligen efterlängtat. Efterlängtat och välbehövligt (speciellt efter denna vecka då jag bara suttit hemma och ugglat och knaprat antibiotika dag efter dag). Idag är kurens sista dag, så hoppas verkligen att kvällens tablett blir den sista på riktigt denna gång - ni kan ju hålla tummarna för mig, än en gång.

2 kommentarer