Recension: boken Isabella av Isabella Löwengrip
Bloggen Blondinbella var den första bloggen jag började läsa, kanske kring 2006 eller 2007. Snabbt blev hon någon jag både fascinerades av och såg upp till, och förutom att jag läst bloggen i snart 15 år, har jag även gått på hennes föreläsning, läst hennes första bok och testat flera av produkterna hon skapat. Har också för mig att jag en gång ägnade nästan en timme åt att hitta ett ställe som sålde hennes tidning i samband med att jag besökte Stockholm. Såg henne helt enkelt som någon sorts förebild.
Min syn på Isabella Löwengrip ändrades ändå under årens gång, och år 2018 skrev jag ett inlägg med rubriken Hur min syn på Isabella Löwengrip förändrats. Här följer ett utdrag från det inlägget: "Förr höll jag med om mycket av det hon skrev, nu gör jag inte det längre. Förr tyckte jag sunda värderingar lyftes fram i bloggen, nu krockar värderingarna med mina egna. Förr blev jag främst förfärad och provocerad då jag läste kommentarna i hennes blogg, nu blir jag också ofta förfärad och provocerad av inläggen. Fascinationen finns kvar, men beundran är borta."
På sistone har jag följt Isabella mer sporadiskt, men som den nyfikna person jag är, räckte det ändå inte länge före jag bänkade mig i soffan för att börja läsa boken Isabella efter att jag fick den av mamma i födelsedagspresent. Först funderade jag om jag verkligen kommer orka läsa en hel bok om någon vars blogg jag läst i typ halva mitt liv, men det visade sig snabbt att boken snarare gjorde mig nostalgisk än uttråkad. Att läsa om saker som Nils, MUF och Bellme igen. Ni som vet, vet.
Boken Isabella är en självbiografi i form av en autofiktiv roman och är skriven av Rebecka Edgren Aldèn. Boken har hyllats en del, men i och med att Isabella Löwengrip ofta hamnat i blåsväder på grund av diverse lögner, har det även spekulerats kring hur mycket av det som står i boken egentligen är sanning. Jag kan erkänna att jag funderade på samma sak medan jag läste, många händelser är nämligen så pass detaljerat beskrivna, att det känns ologiskt att man skulle komma ihåg allt från hur mattor kändes till hur exakta meningar yttrades för väldigt många år sedan. Men, samtidigt är det väl antagligen på grund av det som boken kallas autofiktiv - den verklighetsbaserade helheten utgör bokens grund, medan de detaljerade beskrivningarna kanske har lagts till för att göra boken mer läsvänlig.
Hur som helst kom jag fram till att det egentligen inte spelade någon större roll för mig om vissa saker i boken var kryddade eller rentav påhittade. Var det något som framkom tydligt i boken var det nämligen hur dåligt hon mått, hur osunt hennes beteende varit många gånger och hur ensam hon känt sig, och för mig som länge såg upp till henne, kändes det konstigt att jag själv egentligen haft det under hela tiden jag läst hennes blogg, som hon viljat ha hela livet - en trygg familj och ett tryggt hem.
Huvudsakligen kändes boken välskriven (med undantag av vissa märkligt formulerade meningar) och jag gillade hur den var upplagd. Visst är det som sagt oklart hur mycket av det som står i boken sist och slutligen är sanning, en triggervarning hade kanske varit nödvändig på baksidan med tanke på att hon skriver öppet om sin ätstörning och jag var ibland tudelad gällande huruvida det var rätt eller fel att skriva så öppet om andra människor som inte hade möjligheten ge sin syn på saken (har man läst hennes blogg kände man ju nog igen de flesta, trots pseudonym), men jag definierar ändå en bra bok som en bok jag inte vill lägga ifrån mig, och så var det med denna bok. Tänkte hela tiden "bara ett kapitel till", vilket slutade med att jag läste ut den på två dagar.
Visst var det märkligt att läsa att en människa som så länge verkade stå för sunda kroppsideal och förespråkade ett sunt synsätt på både mat och sin egen kropp egentligen led av ett ätstört beteende under tiden, men tyckte ändå det var mer sorgligt än upprörande, samtidigt som det fungerade som ännu en viktig påminnelse om att man inte känner någon bara för att man följer personen i sociala medier. Man kan aldrig aldrig dra slutsatser om hur folk mår och hur deras privatliv ser ut på basis av deras sociala medier - Blondinbella som jag såg upp till i så många år var ju knappt en riktig person, utan snarare en påhittad karaktär.
Trots att Isabella har ljugit om både dittan och dattan genom åren och Blondinbella har visat sig vara en påhittad karaktär, stängde jag ändå boken med känslan att jag önskar henne allt gott. Om jag kommer fortsätta följa hennes resa återstår att se, på något sätt kändes denna bok nämligen som ett sorts avslut, men oavsett hoppas jag hon får leva ett mer tryggt, harmoniskt, ärligt och äkta liv framöver.
Ellen
Jag har nog aldrig varit ett fan av Isabella men jag började lyssna på boken igår också, dels för att du hadd prata om den och dels för att hon är ju ett FENOMEN, även om jag också är smått skeptisk till hur hon framställer allt i boken. Tycker också det är spännande att hon pratar om sin barndom som den sku ha vari ganska fattig osv, samtidigt som mamma ”bara” använder Dior-nagellack, det reagera jag på 😀
Svar:
Daniela Skoglund
