Tankar kring Friends Reunion
The Reunion & Shelly cat (hehe)
"Vill jag verkligen se det här?", frågade jag mig själv när kulisserna från Monicas och Rachels hem dök upp i rutan. Vill jag verkligen se att deras varma, hemtrevliga, välbekanta lägenhet egentligen bara är en liten stagead del av en stor hall flera filmproduktioner använder sig av? Vill jag verkligen bli tvungen att acceptera att Central Perk inte alls är ett riktigt café? Vill jag verkligen byta ut min bild av snygg-Joey mot 53-åriga Matt LeBlanc? Vill jag verkligen veta vad som hänt de senaste sjutton åren efter att Friends slutade filmas? Nå, nu efteråt med facit i hand, kan jag säga att:
Ja, det ville jag.
Jag har svårt att tro att det skulle finnas någon annan serie som gjort ett lika djupt intryck på lika många människor som Friends gjort. Att det skulle finnas någon annan serie som folk orkat och orkar se om lika många gånger. Att det skulle finnas någon annan serie vars inside jokes folk kan utan till på samma sätt. Friends är en serie som engagerar, helt enkelt - jag menar, vilken annan serie skulle få en att börja diskutera favoritkaraktärer, favoritcitat och favoritscener i samma grad som Friends? För att inte ens prata om hur många minnen man har som är relaterade till serien på ett eller annat sätt - minns det som igår när jag och en vän båda gick igenom hjärtesorg för tio år sedan och sågs för att käka pizza och glass framför Friends.
På tal om favoritkaraktärer (Joey, Ross och Phoebe - i den ordningen), favoritcitat ("Joey doesn't share food!) och favoritscener (den var Ross spraytanar sig, såklart), måste jag säga att jag inte alls blev avskräckt av 53-åriga Matt LeBlanc. Han var ju lika charmig och symppis som förr, och jag bondade med honom nästan ännu mer nu när jag fick se honom få sin axel ur led - bara vi som upplevt det, vet hur det känns. Och även om alla sex i gänget tydligt åldrats och förändrats, var det ändå väldigt skönt att fortfarande känna igen Joey, Ross och Phoebe i Matt, David och Lisa.
The Reunion bjussade inte bara på nostalgi och goda minnen, utan också en massa roliga faktan om allt från inspelningarna till vad som pågick utanför inspelningarna. Älskade att få höra om castingprocessen, att de haft som rutin att gruppkramas före varje inspelning, att David och Jennifer i ett skede var lika förtjusta i varandra som Ross och Rachel var, att Marcel the monkey var en riktigt krånglig en och att det egentligen inte var meningen att Monica och Chandler skulle bli ett par i serien, men att publikens reaktioner var så starka att handlingen skrevs om.
Det allra bästa? Att få det bekräftat att vännerna faktiskt var vänner på riktigt också ♥
104 minuter gick snabbt, alldeles för snabbt, och när man såg dem dansa i springbrunnen i slutet och "I'll be there for you" började spelas medan sluttexterna rullade in, kände jag den mycket välbekanta känslan som alltid dyker upp nu som då: Att jag måste se om Friends från början. Igen.
