Månadens bok, juli - En gång om året
Det blir mycket finlandssvenskt i denna kategori nu - Röda rummet av Kaj Korkea-aho i mars, Vi ska ju bara cykla förbi av Ellen Strömberg i juni och nu En gång om året av Peppe Öhman. Men, jag klagar inte, och förhoppningsvis inte ni heller - kul att det dykt upp många intressanta böcker i svenskfinland på sistone!
Spoiler alert: speciellt sista stycket avslöjar lite om hur boken slutar
En gång om året var en bok jag visste att jag ville läsa direkt den kom ut. Jag har aldrig träffat författaren, Peppe Öhman, men gillar att följa henne i sociala medier (både på Instagram samt i blogg- och poddformat) och har fått uppfattningen om att hon är vass, har vettiga åsikter och är en duktig skribent. Dessutom lät handlingen som något nytt - att en gift kvinna träffar en annan man en gång per år, verkade sannerligen som ett koncept man inte får läsa om i varje bok.
Jag måste börja med att säga att det var länge sedan jag blev så engagerad i en bok, som jag blev i En gång om året. Handlingen hade ett helt annat sorts djup än jag hade väntat mig och jag blev både frustrerad, förvirrad, nyfiken, imponerad och ställd medan jag läste.
Orsaken till att jag blev frustrerad var kort och gott att Peppe lyckades beskriva ojämställdheten i moderna heteroförhållanden på ett så sanningsenligt sätt. Önskar liksom att så många män som möjligt skulle läsa boken, samtidigt som jag antar att majoriteten av läsarna antagligen är (och kommer vara) kvinnor. Tänkte "där slog Peppe verkligen huvudet på spiken igen!" sisådär hundra gånger medan jag läste, och kan väl också erkänna att jag ibland kände igen mig själv och människor omkring mig mer än jag hade viljat.
Förvirringen handlade om att boken utmanade mina egna sätt att tänka och fick mig att känna mig ställd, för att jag inte alltid visste vad jag själv tyckte om saker som hände i boken och vad som sist och slutligen var rätt och fel. Låt oss ta otroheten som sker i boken som exempel - även om jag under de senaste åren förstått att otrohet kanske inte alltid är så svartvitt som jag tänkte när jag var yngre, utgår jag ändå i regel från att otrohet är fel, medan denna bok stundvis fick mig att fundera på om otrohet i vissa fall kan vara berättigat - något jag verkligen inte hade räknat med, när jag började läsa.
Nyfikenheten var stundvis o-l-i-d-l-i-g. När jag hade läst ungefär 2/3 delar konstaterade jag att jag verkligen inte hade någon aning om hur boken skulle sluta, och jag kom på mig själv med att gå omkring och fundera på om Karolina skulle välja Christian eller Adam också när jag inte läste. I takt med att sidorna som återstod blev färre steg också oron om att jag inte kanske skulle få svar på alla mina frågor, för tänk om boken (ve och fasa) skulle ha ett öppet slut?
Nå, jag kan inte säga att slutet var helt öppet, men det var definitivt mer öppet än jag hade hoppats, och det första jag tänkte när jag stängde boken var "Må Peppe skriva en uppföljning och det SNABBT". Så, sammanfattningsvis skrev Peppe en tusans bra roman, men de obesvarade frågorna är många, så är man lika nyfiken som jag är, kommer slutet nog kännas lite jobbigt. Jaja, den som väntar på något gott, osv.
