Det dåliga samvetet

Förra veckan var jag hemma från jobbet ett par dagar på grund av kaktus i halsen, vattenfallsnäsa och stegring. Trots att jag har ett sådant jobb att det hade kunnat vara rentav farligt för både mig själv och människorna jag jobbar med ifall jag hade farit på jobb med de symptomen, klarade jag inte av att vara hemma och vila med gott samvete - istället låg jag där under täcket, kollade på klockan och tänkte "nu borde jag vara i bassängen", "nu borde jag vara på gymmet" och "nu borde jag vara på det där viktiga mötet". 
 
När jag förrförra natten vaknade upp med magkramper som ledde till att jag ett par timmar senare befann mig på toaletten där jag var fast resten av natten, antingen   toaletten eller på golvet framför toaletten, var min första tanke inte "f*n, jag har drabbats av magsjuka och det är för jävligt", utan istället var det enda jag kunde tänka "f*n, nu måste jag sjukanmäla mig igen och det är för jävligt".
 
 
Jag hade omöjligt kunnat åka på jobb igår, men ändå mådde jag lika dåligt psykiskt över att jag var tvungen att stanna hemma, som jag mådde dåligt fysiskt över alla symptom som en magsjuka för med sig. Jag var så slut efter att ha sprungit av och an till toaletten i ett dygn att jag till slut bara kunde ligga och glo in i väggen, och ändå tänkte jag inte "snälla låt det gå över snabbt så jag får må bättre", utan jag tänkte "snälla låt det gå över snabbt så jag kan fara tillbaka på jobb igen". 
 
Inget av det här har att göra med att någon skulle ha försökt tvinga mig på jobb eller ge mig dåligt samvete för att jag stannade hemma (tvärtom messade min närmaste kollega raka motsatsen, att de klarar sig och att jag ska släppa jobbtankarna nu och kolla Netflix istället), men det har desto mera att göra med hurudan syn samhället har på det här med jobb idag.
 
Beundransvärd är den som jobbar övertid, alltid presterar och alltid är sitt allra bästa jag. Beundrasvärd är den som är stresstålig, som inte klagar och som har en ork som aldrig tar slut. Beundransvärd är den som inte längtar efter semester eller kanske inte ens behöver semester, för att inte tala om att inte behöva sjukledighet. Beundransvärd är den som krigar sig till jobbet trots att den är sjuk, beundransvärd är den som dyker upp med halsduk runt halsen och äter så många buranan som krävs för att man ska orka dagen till slut. Beundransvärd är den som lever för sitt jobb, beundransvärd är den som aldrig är riktigt ledig. 
 
Jag kunde inte hålla med mindre. 
 
Jag tycker alla ni som med gott samvete stannar hemma då ni är sjuka är beundransvärda. Jag tycker alla ni som går hem då arbetstiden är slut är beundransvärda. Jag tycker alla ni som inte öppnar er jobbmejl hemma är beundransvärda. Jag tycker alla ni som tydligt skiljer på jobb och fritid är beundransvärda. Jag tycker alla ni som vet era gränser och inte jobbar tills ni går in i väggen är beundransvärda. Jag tycker alla ni som prioriterar att leva och inte bara jobba är beundransvärda.
 
Ganska ofta klarar jag av att vara en av er, men inte alltid. Den här gången har jag misslyckats, trots att jag ett flertal gånger försökt påminna mig själv om att jag är en människa och ingen maskin. Jag VET att jag inte har någon knapp jag kan trycka på som gör att jag plötsligt får maten att hållas i mig, jag VET att jag inte skulle klara av att jobba åtta timmar när jag knappt orkar ta mig till och från toaletten och jag VET att jag inte själv bestämmer över om jag smittar eller inte, men ändå. Ändå har jag dåligt samvete, och det suger. Men, jag stannar hemma åtminstone ännu idag, och ska försöka göra det med så gott samvete som möjligt i väntan på att jag ska återhämta mig. Som sagt - är faktiskt inte mer än människa.
 
Hur känner du inför att sjukanmäla dig och har du några tips på hur man lär sig att stanna hemma med gott samvete? Berätta gärna!




Livet som lättföretagare

- Inlägget är i samarbete med UKKO.fi - 
 
En nöjd egenföretagare lättföretagare som precis skickat iväg en samarbetsförfrågan
 
Ända sen jag började jobba med bloggen, har jag regelbundet fått svara på frågor som "hur tjänar du pengar på bloggen?", "hur mycket tar du för ett samarbete?" och "hur fakturerar/skattar du?". Många verkar väldigt nyfikna på att själva också ta sin blogg till nästa nivå och börja tjäna pengar på det man tycker så mycket om att göra, men samtidigt drar man i bromsspaken för att det känns så krångligt och invecklat. Trust me, I know - jag var själv länge en av dem som gång på gång tackade nej till betalda samarbeten, för att jag helt enkelt inte visste hur jag skulle gå till väga för att göra ett betalt samarbete på rätt sätt. Jag ville ju verkligen inte göra något olagligt, dvs  jobba svart och ta emot pengar utan att betala skatt, samtidigt som att starta eget företag kändes helt för övermäktigt. 
 
Sen hittade jag UKKO.fi, som visade sig bli lösningen på alla mina problem.
 
"Lättföretagare", kallas det fantastiska påhitt, som tillåter mig att fakturera utan företag - och på ett väldigt, väldigt enkelt sätt, dessutom. Jag tänkte att det lät för bra för att vara sant när jag läste orden "Lättföretagaren får det bästa av två världar. Du väljer vem du arbetar för precis som en företagare, fast utan pappersarbetet som hör till och du får din lön precis som en anställd. Vi tar hand om byråkratin åt dig", på UKKO.fi's hemsida här, men det är verkligen precis så bra som det låter. Jag registrerade mig gratis på mindre än 30 minuter, under samma dag meddelade de att min registrering blivit godkänd, och sen den dagen har jag fakturerat alla mina samarbeten via deras tjänst, och det utan att behöva få ett enda grått hårstrå.
 
"Ett enklare alternativ för egenanställning"
 
För mig som har ganska fullt upp med allt och "bara" har bloggen som deltidssyssla, är det helt perfekt att slippa lägga energi på pappersarbete och all byråkrati ett företag skulle föra med sig (speciellt med tanke på hur mycket jag avskyr allt som har med siffror att göra). Jag får liksom göra allt det roliga - välja samarbetspartners och planera/skriva samarbetsinlägg och se hur pengarna trillar in, medan UKKO.fi sköter allt det där jobbiga där emellan i utbyte mot en väldigt liten andel av min inkomst. Det är verkligen SÅ himla värt det både tidsmässigt och energimässigt för mig, och jag är så himla glad över att jag hittade den här tjänsten eftersom det är tack vare den jag både orkar, vill och kan jobba med bloggen så mycket som jag gör.
 
Jag & Karro pratar mer om UKKO.fi i podden, eftersom vi nu publicerat frågeavsnittet där vi svarar på era frågor, och vi som sagt båda får mycket frågor kring just det här. Så, ni kan höra oss prata mer om tjänsten (samt svara på de andra frågorna ni ställde!) i vårt senaste poddavsnitt HÄR, och har ni ytterligare frågor kring UKKO.fi kan ni såklart fråga oss, eller så bara kontakta deras världsbästa kundtjänst. De har precis lanserat tjänsten på svenska också (!), så vill du registrera dig kan du göra det helt på svenska här
 
Så, ja, glöm nu inte att lyssna på vår kära poddoch glöm inte heller att UKKO.fi inte endast passar bloggare, utan också dig som vill börja tjäna pengar på din hobby och kunna ta betalt för t.ex. dina fotograferingar, texter eller dylikt. Yes, he va allt för idag - ha en fortsatt bra vecka! Det tänker åtminstone jag ha - känns som en ganska lätt uppgift efter att ha fått presentera ännu ett samarbete med en samarbetspartner jag både genuint gillar och står bakom till 100% :)




Om the journey, the destination och allt där emellan

Vet ni vad jag har tänkt på på sistone? Att det bakom alla jättebra saker oftast finns rätt jobbiga processer.  Att drömmar sällan går i uppfyllelse problem- eller smärtfritt. Liksom, många drömmer om sin studentdag, en resa till Australien, att börja studera i en annan stad och en framgångsrik karriär. Men, bakom varje studentfest finns en massa svettiga skrivningar och förberedelser, före du landar i Australien har du antagligen väldigt många och tunga flygresor bakom dig, ska du börja studera i en annan stad kan det bli ganska stressigt med att hitta lägenhet och före du har den där framgångsrika karriären har du helt säkert också mycket slit bakom dig.
 
 
"It's about the journey, not the destination"
 
Folk babblar ju om hur det är vägen till målet som räknas, men helt ärligt, så har jag svårt att förstå charmen med det uttrycket. Precis som jag gärna skulle slippa förberedelserna före en fest och kunna förflytta mig till Australien genom att trycka på en knapp, kände jag förra veckan då jag marscherade in på mitt nya jobb att det hade varit smidigt om jag färdigt kunnat allt. Liksom, vetat vad som finns i vilka rum. Kunnat alla datorsystem utan till. Vetat vad alla i personalen heter och vem som ansvarar för vad. Känt till alla patienter. Och så vidare. Men, så funkar det ju inte, på grund av, ja, the journey. The smått störande och irriterande journey.
 
Förra veckan var som sagt min första vecka på nya jobbet, och samtidigt som jag mest hela tiden kände att "det här kommer bli så bra, så bra", kände jag lika ofta att jag önskade att jag var åtminstone halvvägs på den där arma vägen. Men, det är jag inte. Långt ifrån. Och det känns tungt. För, samtidigt som jag älskar att lära mig nytt, är det jättetungt att inom loppet av några år börja om och om igen på nya jobb, och varje gång komma in i nya system och lära känna nya kollegor, patienter och datorsystem. The life of being a vikare.
 
Det är extra mycket nytt jag ska lära mig den här gången, men det är tur att det också känns extra mycket värt det den här gången. Det är m-a-s-s-o-r jag måste pränta in före den dagen kommer då jag kommer kunna stämpla in mig och känna att jag har koll - veta vart jag ska, när jag ska, vad jag ska göra och vem jag ska vara med. Men, jag kommer att ta mig dit till vägens slut. Och den dagen jag är framme, kommer till jobbet, stämplar in mig och vet vart jag ska, när jag ska, vad jag ska göra och vem jag ska vara med, så tror jag på riktigt att jag kommer känna att det här jobbet motsvarar allt jag någonsin kunnat önska mig av ett jobb.
 
Så, man kan väl säga att en dröm förverkligades i och med att jag fick det här jobbet, men att det är en bit kvar tills jag känner att jag verkligen lever den där drömmen. Men, idag är det måndag, och det betyder att jag får ta mig en bit framåt längs vägen igen. Det kanske går i snigelfart, men till och med sniglar kommer väl fram till slut om de envist kämpar fem dagar i veckan. Och, tills mållinjen skymtar, är det bara att försöka njuta av the journey, tanken på the destination och allt där emellan. 
 
Hoppas ni har en bra start på veckan oavsett var på vägen ni befinner er, kram 







Nominerad till Årets blogg & Årets personliga blogg på Galan -16. Framröstad till Årets blivande stjärnskott hos blogg.se -17. Skrivs av en 25-årig färgstark finlandssvensk Helsingfors- och Vasabo, som kännetecknas av långt blondt hår och ett högt skratt. Varmt välkommen till Danielas Dagbok, i denna blogg finns det inte brist på någonting!

Kontakt: daniela.skoglund@gmail.com


Senaste inläggen

Höstlovsbloggen - Dag 2
Höstlovsbloggen - Dag 1
En annorlunda bloggvecka & vinnaren av tävlingen!
Höstlovet har börjat!
Blogglista om allt och inget



Kategorier

Allmänt · Bloggrelaterat · Fest · Filmer & serier · Foton · Frågor & listor · Kärlek . Mat · Musik · Outfits · Resor · Samarbeten & tips · Shopping · Skola & jobb · Text & åsikter · Träning . Veckoslut



Arkiv

2018
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2017
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2016
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2015
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2014
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2013
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2012
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2011
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2010
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2009
06 · 07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12