För en tid sen deltog jag i ett event där jag träffade några rätt stora bloggare. Jag var väldigt taggad inför det här eventet eftersom jag hade följt många av dessa bloggares bloggar ganska länge, och jag tyckte såklart både att det skulle bli roligt att träffa dessa bloggare irl, samt få chansen att tala med människor som är ännu mera insatta i bloggvärlden än man själv.
Nå, det blev ju inte riktigt som jag hade tänkt mig. För det första var många av dessa bloggare inte alls som jag hade föreställt mig (där fick jag ju delvis skylla mig själv, jag borde ju veta bättre än att tro att man vet hurudan någon är för att man läser dennes blogg), och för det andra var stämningen verkligen inte som jag hade föreställt mig. Jag hade ju tänkt mig att det först skulle vara lite trevligt mingel där man lärde känna varandra och att vi sen efter minglet skulle äta en mysig middag tillsammans. Typ så.
Verkligheten, den såg kort och gott ut på följande sätt: Folk smakade knappt på sina drinkar, för att de bara fotade dem och sedan lade dem åt sidan. Folk pratade knappt med varandra, för att de ägnade tiden åt att uppdatera sina följare via sociala medier. Folk åt knappt, för att de flyttade omkring tallrikarna så mycket för att få till den perfekta bilden, att maten hann bli kall. Folk poserade nog flitigt tillsammans på bilder, men de umgicks liksom inte. Jag hörde till och med någon säga åt två stycken andra "kan ni se på varandra och skratta som att ni har roligt ", så gjorde de det, människan knäppte en bild, och sekunden efter hade alla näsan i sina telefoner igen. Och där satt jag, med en tom tallrik (eftersom jag, till skillnad från många andra, faktiskt ätit upp den gudomligt goda maten) och försökte förgäves påbörja en konversation med någon som ungefär max gav mig svaret "mhmmm" mellan sitt Instagram-scrollande.
När jag sen efter det här eventet läste människornas bloggar kände jag mig ganska.... lurad. Alla skrev om hur OTROLIGT ROLIG kvällen var, hur MÅNGA SKRATT kvällen innehöll, hur FANTASTISK MAT vi fick äta och hur MÅNGA TREVLIGA nya människor de fått träffa. Och där satt jag och tänkte "jaha, är det verkligen så här det är? Är det verkligen så här verkligheten bakom alla stora bloggar och roliga events man drömt om att nångång få uppleva är?".
Visst, alla får själva välja vilka delar av sitt liv de delar med sig av i sina bloggar och så vidare, det är jag inte alls emot, tvärtom tycker jag det är riktigt okej att välja att inte visa bilder på diskberg eller tvättkorgen som svämmar över. Däremot tycker jag inte alls att det är lika okej att skriva saker som att man hade jättekul om man inte hade det, eller att man är jättenöjd med en produkt om man inte är det. När någon skriver om hur många trevliga nya människor denne lärt känna under kvällen när personen egentligen spenderat 90% av tiden med sin telefon, då tycker jag att det känns falskt, och falskhet, det är en egenskap jag har väldigt svårt för.
Orsaken till att jag skriver detta är att jag helt enkelt vill ge er en liten påminnelse om att allting i bloggvärlden inte är så himla perfekt som det verkar. Det är egentligen inte alls svårt att måla upp falska bilder av ett perfekt liv, faktum är att det är hur lätt som helst att knäppa några fina bilder på maten och skriva om vilken "mysig middag" man varit med om, trots att man knappt smakat på maten eller pratat med sitt "urtrevliga" middagssällskap. Visst finns det säkert massvis med event som är precis så roliga som de verkar och storbloggare som är precis så trevliga som man tror, men upplevelsen jag var med om öppnade åtminstone mina ögon ganska mycket, och fick mig att börja ifrågasätta verkligheten bakom alla perfekta bloggbilder mer än tidigare.
Visst beundrar jag fortfarande många storbloggare och jag lyfter på hatten för vilken framgång de nått, men jag tycker det är viktigt att komma ihåg att människor som Kenza också har dagar då de går omkring i typ långkalsonger och ofixat hår, att människor som Janni Delér också kan få matförgiftning och värsta diarrén på någon på någon paradisö ute i världen, att människor som Kissie också har dagar när de inte är så himla kaxiga utan sitter hemma och gråter och att människor som Paula inte alltid lyckas ha ett hem som ser ut som från en inredningstidning, utan att det ibland ligger smutsiga strumpor på golvet hemma hos dem också. Egentligen borde ju dessa saker vara självklarheter, men jag tror faktiskt det är något som många glömmer bort när de läser bloggar.
Efter det där eventet tog jag mig en ordentlig funderare på varför jag egentligen läste bloggar och hurudan bild jag ger av mig själv i bloggen, och jag kom ganska snabbt fram till att jag läst många bloggar av endast gammal vana. Bloggarna som kändes falska/inte inspirerade mig/jag inte alls kunde relatera till, de raderades snabbt från läslistan, samtidigt som jag började leta efter nya bloggar som kändes mera äkta. Jag har blivit trött på att läsa om perfekta liv som inte existerar, istället läser jag helst bloggar där skribenten får mig att tänka efter, lära mig något nytt, skratta åt något pinsamt hen gjort, relatera till något jobbigt hen gått igenom eller känna mig inspirerad (utmärkta exempel på storbloggare som fyller dessa "krav" för mig är Blondinbella, Egoina och Elaine Eksvärd). Ut med det perfekta och falska, in med det äkta och intressanta, ungefär så tänker jag. Och gällande hurudant sätt jag vill blogga på, så är mitt mål att ge en bild som stämmer så bra överens med verkligheten som möjligt. Klart att jag noga väljer bort vissa saker jag inte vill dela med mig av, men jag strävar ändå efter att aldrig ljuga eller aktivt försköna mitt liv på något sätt. Idag känner jag att jag har en bra balans i mitt sätt att blogga, och jag hoppas att ni har en bild av mig som långt stämmer överens med hur jag är "på riktigt" också.
Avslutningsvis vill jag ännu länka till ett inlägg,
"Jag vill bara vara perfekt", som en av mina favoritbloggare, Hanna Friberg, skrivit. Hon har flera gånger bloggat om hur svårt hon har att leva i nuet och hur mycket stress hon kan uppleva på grund av sin livsstil som bloggare, och i inlägget jag länkade till skriver hon om hur det känns att sträva efter att vara perfekt. Jag tror att många tänker att det är värsta lyxiga drömyrket att kunna leva på sin blogg och resa omkring och köpa svindyra väskor, men när man läser Hannas inlägg blir man påmind om att det också finns många baksidor med att ha ett sånt jobb. Som man brukar säga,
det finns två sidor av allt.
http://sevendays.fi/karolinaskaos