Nu är det ganska exakt ett år sen jag för första gången satte in foten på min nuvarande arbetsplats. Då som praktikant, från och med januari som anställd. I nästan ett år har jag nu fått vistas heltid i en miljö, där inte bara jag, utan även bland annat läkare, hälsovårdare, sjukskötare, psykologer, ergoterapeuter och närvårdare jobbar. Förutom det här jobbet har jag vistats på x antal praktikplatser, både som hälsovårdarstuderande och fysioterapistuderande, samt haft x antal arbetsplatser inom vården, så även om jag bara är 23 år, vågar jag ändå påstå att jag börjar förstå hur det är att arbeta inom vården.
Jag har trivts väldigt bra det här året, det har jag. Jag känner att jag har ett meningsfullt och viktigt jobb där jag verkligen kan göra skillnad i människors liv, och varje gång jag får ett tack av en patient som tycker att jag har gjort ett bra jobb, förgyller det min dag. Jag har sällan söndagsångest och jag mår inte alls dåligt när jag åker till jobbet på morgonen. Jag får jämt utmana mig själv och lär mig massvis med nya saker hela tiden, samtidigt som jag får göra det jag trivs bäst med: jobba socialt. Oftast flyger dagarna bara förbi, och inte en enda dag har jag åkt hem med känslan att jag inte skulle ha gjort något vettigt den dagen.
När jag drar på min blåa tröja varje morgon intar jag ändå en roll som kräver väldigt mycket av mig. För i samma stund som jag går in i mitt arbetsrum i mina arbetskläder vet jag, att jag måste ha full fokus från början till slut. Jag kan inte sitta och dagdrömma, utan när patienterna kommer in på rullande band och man har ett tight schema, då har man ett ansvar som gör att man måste koncentrera sig och vara närvarande till 100% precis hela tiden. Jag vet inte vad jag kommer att möta under dagens lopp, utan det kan vara allt från barn till en 100-åring som kommer in med allt från ont i stortån till nacken. Det enda jag vet är, att varje människa jag möter har ett problem, och det är min uppgift att se till att den människan får hjälp med sitt problem.
Även om alla yrkesgrupper inom vården har olika arbetsuppgifter, så är den gemensamma nämnaren ändå att kunskapen och ansvaret som krävs hos människor som jobbar inom vården är enormt. Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv präntat in så mycket kunskap i mitt huvud som det året jag läste till hälsovårdare, och jag minns ännu också när vår lärare i läkemedelsräkning sa något i stil med "se till att lära er detta till punkt och pricka nu, gör ni det minsta lilla fel kan det leda till att patientens liv svävar i fara". Att gå omkring med ett sånt ansvar, så förstår säkert de allra flesta att inte är världens lättaste uppgift. Lägg ännu till högt arbetstempo, som också tycks vara en gemensam nämnare inom vården, så är resultatet ett tungt jobb. Ett givande, men tungt jobb.
Sen läser man listor som denna, och jag kan inte låta bli att tänka om det är detta som är tacken mot alla som jobbar för att andra ska må bra. Att folk inom vården är underbetalda är väl ingen nyhet, men när det lyfts fram så där konkret, så blir jag faktiskt ganska ... paff (visst, källan är Iltalehti och listan är från 2013, men jämför jag med jobben jag haft, tycks den åtminstone stämma rätt bra). Min mening är inte på något sätt att förminska någons jobb, för visst behövs alla yrken som finns på den där listan på ett eller annat sätt, men jag kan inte låta bli att fundera på själva ordningen.
Hur i hela fridens namn är det möjligt, att t.ex. en barnmorska har lägre lön än t.ex. en översättare? Ser man på det ur ett riktigt svartvitt perspektiv, så har ju barnmorskan ansvar över att både mammans och barnets välmående, medan översättaren har ansvar över att orden på pappret blir rätt. Spinner vi vidare så har en barnträdgårdslärare (jobbar inte inom vården, nej, men jag lyfter fram det ändå) lägre lön än en trädgårdsarbetare, och sett ur samma svartvita perspektiv, har en barnträdgårdslärare ansvar över flera barn, medan en trädgårdsmästare har ansvar över växter. Jag får inte riktigt ihop det.
Tar vi fysioterapeuter som exempel (är ni intresserade av hurudan kunskap som krävs av fysioterapeuter kan ni läsa
det här inlägget), så får vi tydligen lägre lön än bland annat bibliotekarier och spårvagnschaufförer. Och, jag upprepar det igen, bibliotekarier och spårvagnschaufförer är också yrken som behövs, men om vi återigen tänker svartvitt, så har en fysioterapeut ansvar för en människas rehabilitering, medan en bibliotekarie har ansvar för böcker. Missförstå mig rätt, jag älskar själv att gå till bibban och är glad för bibliotekariernas skull att de har en okej lön, jag bara undrar vad det är som gör att en fysioterapeuts lön förtjänar att vara under den lönenivån. Och nej, problemet är inte att jag skulle vara missnöjd med min lön, tvärtom är jag helt nöjd med en fysioterapeuts grundlön med tanke på att detta är mitt första jobb sen jag blev utexaminerad, utan problemet är, att det känns så himla otacksamt att folk som jobbar inom vården inte blir mer uppskattade än så här. Och jag tror inte att någon inom vården skulle tacka nej till uppskattning i form av högre lön, eftersom pengar är något man helt enkelt behöver för att klara sig i dagens samhälle.
Att jobba inom vården är något som folk väljer själva, visst, absolut, och skulle jag ha tyckt att pengar väger mer än trivsel, skulle jag ha valt en annan väg. Jag har ändå valt att jobba inom vården för att det känns rätt för mig och att det, åtminstone än så länge, ger mer än det tar, och jag antar (och hoppas) att de flesta inom vården tänker likadant, att de gör det för att det känns rätt.
Rätt betyder ändå inte rättvist, och rättvist, det är nog ett ord som inte ens kommer i närheten av lönerna de flesta inom vårdbranschen får. Jag påstår inte på något sätt att sjukvården i Finland är perfekt, jag har själv flera gånger känt mig besviken som patient, men faktum är att vårdbrancshen ändå
behövs. Typerna som bestämmer i det här landet lyfter sina egna löner i stadig takt (
klick), samtidigt som de gör nedskärning efter nedskärning inom branschen som ser till att deras föräldrar får vård när de blir gamla, att deras barn kommer tryggt till världen, att de får medicin när de är sjuka och att de både vid behov blir opererade och får rehabilitering efter operationen.
Jag bara undrar: Var är logiken, var är rättvisan?
http://amandah.se