Fuck your fears
Fasen vad glad jag är över att jag vågade publicera mitt inlägg "När man inte vill vara feg men inte vågar vara modig". Fick så många kloka, fina, peppande och lärorika kommentarer att huhhu. Satt och läste igenom varenda en kommentar flera gånger, reflekterade kring dem och blev mer och mer inspirerad till att bli modigare. Bestämde mig för att istället för att bara säga "nu ska jag bli modigare" faktiskt ta tag i saken också, och ställde upp några konkreta mål att förverkliga. Det första målet var att åka i fritt fall på Borgbacken ungefär två veckor senare, när jag skulle dit med mina före detta kollegor. Den dagen var igår.
Jag tror inte ni varken kan förstå hur rädd jag var eller hur stor grej det var för mig att våga göra det här. Förutom att jag har en enorm (alltså verkligen enorm) höjdrädsla har jag också en allmän rädsla för skrämmande attraktioner på nöjesfält, så jag mådde illa av bara tanken att åka flera dagar på förhand. Under hela veckan förberedde jag mig genom att titta på youtubeklipp både om hur man överkommer sina rädslor (t.ex. Fuck your fears med Johannes Hansen) och klipp filmat från just fritt fall på Borgbacken (t.ex. detta), och stundvis kände jag mig faktiskt lite modigare. Var ändå långt ifrån övertygad om att jag faktiskt skulle våga åka, och när jag på onsdagen vaknade mitt i natten av att jag grät på grund av att jag drömt en mardröm om att maskinen gick sönder och smällde ner i ett stort svart hål i marken när vi åkte, ville jag bara skrutta det där arma pappret med mina mål och slänga det i roskisen. Fan också. Fan också att jag måste vara så feg, fan också att jag inte bara kan acceptera att jag är feg och sluta försöka utmana det, fan också att jag vill våga men inte vet hur det ska gå till och fan också att det nu bara var fyra dagar kvar. Fan fan fan.
Ännu när jag gick in genom Borgbackens portar med Ira, Markus och Oskari igår visste jag inte hur och om jag skulle åka. När jag såg den där maskinen framför mig och hörde skriken förberedde jag mig redan på att jag ännu en gång skulle behöva bli besviken på mig själv för att jag inte vågade och åka hem med tanken "tänk om jag bara vågat åka", men plötsligt kände jag bara att det var dags nu. Dags att sluta låta rädslan hindra mig från att göra saker jag vill göra, för jag VILLE ju faktiskt våga åka. Så, när alla andra ställde sig i kön gjorde jag det också, och medan jag stod där med skakande ben och tittade upp på maskinen 75 meter uppe i luften redo att falla ner, började jag räkna hur många sekunder jag skulle behöva lida. Hann räkna till tio innan maskinen var nere igen, och försökte intala mig själv att jag skulle klara det här. Ungefär sju sekunder där uppe och tre sekunder av fall. Jag skulle klara det här. Eller skulle jag? Försökte tvinga mig själv att le eftersom jag läst någonstans att man då lurar hjärnan att man har roligt och allt då automatiskt känns bättre, men det hjälpte inte. Fan.
"Jag kan inte förstå att du faktiskt tänker göra det här" tänkte jag, när jag någon minut senare satte mig i sätet. "Nu är det för sent" tänkte jag, när jag var fastspänd och maskinen långsamt började åka uppåt. Egentligen ville jag bara panikgråta i det skedet, men tvingade mig själv att bara andas lugnt och upprepa "du klarar det här" för mig själv i tankarna medan vi åkte högre och högre upp. En evighet senare stannade maskinen och hjärtat bankade som aldrig förr när jag förstod att jag satt fastspänd uppe i ett litet säte 75 meter uppe i luften med hela Helsingfors under mig. "Fan, nu gäller det" tänkte jag, och började räkna. När jag kommit till fem tog jag ett djupt andetag, mumlade tyst "fuck your fears" för mig själv, och sen föll jag ner i en hastighet på 23 meter i sekunden. Tre sekunder senare befann vi oss tryggt nere på marken, och jag tänkte börja gråta igen. Dock inte på grund av rädsla denna gång, utan på grund av att jag var så jäkla stolt över mig själv. Jag hade vågat. Jag hade vågat. Och jag hade inte dött. Inte ens nästan.
Gänget efteråt. Alla fortfarande lite skakiga, förutom Oskari då, som mest tyckte det var kul. Den sjuka jäveln.
Efteråt kändes det nästan som att jag kunde erövra världen, och bara för att passa på och utnyttja den känslan, tog jag Ira i handen och åkte i en till maskin som skrämde skiten ur mig. Och hade inte vår tid tagit slut efter det, vågar jag nästan påstå att jag hade vågat åka i ännu en skrämmande maskin. Eller, låt mig rätta mig, jag skulle ha vågat åka i ännu en skrämmande maskin.
Ibland kan tydligen ett besök till Borgbacken vara mycket mer än bara ett besök till Borgbacken. För mig innebar gårdagen ett stort steg i rätt riktning, och hoppeligen början på ett nytt, modigare, jag. Och vet ni, det här nya, modigare jag:et får redan utmana sig själv flera gånger under de kommande dagarna, för jag har förmodligen årets hittills mest skrämmande, spännande och utmanande vecka framför mig. Mycket står på spel nu, väldigt mycket, och händerna skakar när jag skriver det här, bara för att jag är så nervös. Mycket kan gå fel, men mycket kan också gå rätt - hoppas såklart på det sistnämnda, men är galet rädd för det förstnämnda. Nå, bara att ta tjuren vid hornen och se vad som händer. Jag är modigare nu och jag klarar det här. Men ni kan ju hålla tummarna ändå. För säkerhets skull, bara.
P.s. Förlåt mamma, vet att du inte gillar när jag svär i bloggen. Det här inlägget är ett undantag. Lovar.
Jee, braa Daniela! Så häftigt att du våga åk!!! O ja håller allti tummarna fö dej, o e säker på att allt går vägen! <3
Svar:
Daniela Skoglund
Wow, vilken häftig känsla. Kul att du gjorde något så konkret också för att gå emot dina rädslor. Bra jobbat! :)
Svar:
Daniela Skoglund
Heja! :D Jag är också helt sjuuuuukt höjdrädd men bestämde mig för att trotsa min rädsla och åka fritt fall i Powerpark för ett par år sedan. Jag trodde att jag skulle dö när jag satt där högst upp och räknade sekunderna, men känslan efteråt var oslagbar.
Svar:
Daniela Skoglund
Jeeei, go Daniela!! :)
Svar:
Daniela Skoglund
Grattis till dig Daniela! Det kraver mycket mod att mota sina egna radslor. Alla ar vi radda for olika saker men alla har nagon radsla som de behover mota. Det positiva ar att det blir lattare med tiden, ju mer vi ovar pa att mota vara radslor. Nu blev jag riktigt inspirerad av dig att skriva ner nagra egna mal som jag kan utmana mig sjalv med i host. Tack for en fin och inspirerande blogg! :)
Svar:
Daniela Skoglund
Heja dig! :D
Svar:
Daniela Skoglund
http://nouw.com/heidiperjus