Det är en märklig känsla att sörja och fira samtidigt. För sörja och fira, det är exakt vad jag gjort den senaste veckan. Varför jag sörjt? För att jag ska lämna mitt älskade Helsingfors om ca två veckor. Varför jag firat? För att jag har fått mitt drömjobb i Vasa.
Som ni säkert redan vet vid det här laget, lever jag verkligen efter mina motton "vill man så kan man" och "If you're happy, good. If you're not, change something". Nå, en stor del av det här året har jag inte mått så bra. Enda sen mitt vikariat på mitt förra älskade fysioterapijobb tog slut i mitten av januari har jag verkligen saknat att få göra det jag brinner för, och bristen på det har gjort mig omotiverad, ledsen och trött. Allt det som jag vanligtvis inte är. Allt det som jag inte vill vara. Och i det skedet när mina nära en efter en började påpeka att jag inte riktigt är mig själv längre, visste jag att det var dags att göra en förändring. Change something. Och det krävdes inget snille att räkna ut, att det "something", var att igen hitta ett jobb jag brinner för.
Så, jag började fundera på en massa olika alternativ, och skickade iväg några ansökningar både till olika jobb och till och med en skola i Helsingfors, trots att inget kändes riktigt 100% rätt. Hann redan tvivla lite på om jag månne någonsin igen skulle få chansen att jobba med något jag skulle gilla lika mycket som jag gillade mitt förra jobb, tills jag plötsligt en dag läste en jobbannons med beskrivningen på något som lät som allt jag någonsin viljat göra. Problemet var bara att det vara i Vasa. Men äh, söka kan man väl alltid, tänkte jag och skickade iväg en ansökan dit också. Söka kan man väl alltid.
Ungefär en vecka senare ägde arbetsintervjun rum, och allt kändes nästan för bra. "Vi meddelar dig den här veckan" sa de när intervjun avslutades, och då började jag inse att det verkligen verkade finnas en chans att jag skulle få mitt drömjobb. Bara att.... det var i Vasa. Vasa??? Vad i hela fridens namn skulle jag göra, om jag fick mitt drömjobb i Vasa??? VASA?? Hela mitt liv är ju här nu? Helsingfors är ju MIN stad. Mitt liv har ju varit här i flera år nu, och jag har ju varit bombsäker på att det är här mitt liv ska vara de kommande åren också. Vasa har inte funnits på kartan en enda gång sen jag flyttade till Helsingfors hösten 2012. Inte ens nästan.
Den kvällen satt jag på balkongen i flera timmar och funderade på vad jag skulle göra ifall jag fick jobbet. Debatten som pågick mellan hjärtat och hjärnan var långt ifrån mild och enkel, och medan hjärtat upprepade att jag inte kan lämna hela mitt liv här sådär bara, resonerade hjärnan att jag omöjligt kan låta en sån här chans passera om jag får den. Drömstaden eller drömjobbet, vilken omöjlig ekvation alltså. Fem timmar senare var jag fortfarande inte klokare och gick in, tänkandes "äh, jag har ju inte fått något jobb ännu och kanske grubblar på allt helt i onödan nu, och dessutom har jag säkert flera dagar tid att fundera ännu före de ringer".
Nå, redan nästa dag ringde telefonen, och när jag gjorde mig redo för att svara kände jag bara att "fy fasen vad ledsen jag blir om jag inte får det nu", och i den sekunden visste jag vad jag behövde göra ifall jag fick jobbet. Den här gången vägrade jag bli tvungen att tänka "tänk om jag hade tagit emot det där jobbet" senare. Den här gången skulle jag inte stanna kvar i det gamla och trygga bara för att det är just det, gammalt och tryggt, utan den här gången skulle jag vara modig (klick klick), göra det totalt oväntade och oplanerade och följa mina drömmar ifall jag fick chansen. Vet inte när jag senast skulle ha varit lika nervös som när jag svarade och hörde dem säga "Hej, vi ringer angående gårdagens jobbintervju", och de sekunderna jag väntade på fortsättningen kändes som en mindre evighet. Men, evigheten passerade, jag fick veta att jag fått jobbet, och samtidigt som ögonen tårades vid tanken på att jag nu skulle lämna mitt Helsingfors och mitt liv här, log jag världens största leende - jag hade ju fått mitt drömjobb. Jag tackade ja, och dagen därpå sa jag upp mig från mitt jobb, samt tackade nej till både ett annat jobb och en studieplats jag fått i Helsingfors.
Sen dess har jag varvat mellan att sörja och fira och gråtit både av glädje och förtvivlan flera gånger. Har fått acceptera att livet inte alltid går som man tänkt, och att man inte alltid kan få allt man vill ha på en och samma gång på en och samma plats. Men, har också för första gången på länge känt mig både lugn och glad mitt i allt kaos. Efter att jag hunnit smälta det här i några dagar konstaterade jag att den här flytten antagligen kommer att föra med sig mycket gott också, och att tiden säkert bara kommer flyga förbi. Åtta månader är egentligen ingenting, folk är ju borta i åtta månader hela tiden - när de far till militären, när de far på utbyten och när de åker iväg som au pair:er. Helsingfors kommer inte att försvinna på åtta månader, och jag kommer inte att dö av att vara ifrån min älskade stad i åtta månader. Helsingfors finns för fasen kvar sen, men det hade inte det här jobbet gjort ifall jag tackat nej.
Så, long story short: I mitten av september flyttar jag tillbaka Vasa för att äntligen igen få göra det jag är gjord för att göra. Åtta månader av drömjobb i Vasa och veckoslutsresor till Helsingfors, det är vad jag har framför mig fram till nästa sommar. Magkänslan säger att trots att jag säkert kommer sakna Helsingfors massor, kommer det här ändå på något sätt att bli riktigt, riktigt bra. Men, först väntar ännu tre veckor i drömstaden! Kommer ta vara på varje sekund.
P.s. Isa gissade rätt gällande flytt till annan stad, och så hade vi också en anonym "Nyfiken" som prickade rätt på både flytt och nytt jobb. Imponerande!
http://sevendays.fi/caroline