Min sjukdom - redo att tala om skiten
Ett ord; tack 🙏🏻
Tack för att du delar med dig av detta! Även om jag inte själv har lika omfattande problem har jag fått lära mig hur jobbigt det kan vara med tarmproblem. Min mamma drabbades nämligen av tarmcancer för några år sedan och även om tumören gick att ta bort relativt enkelt, så gjorde cancerbehandlingarna att tarmen till en stor del förstördes och hon fick ha några riktigt helvetiska år där hon, precis som du skriver, fick anpassa allt hon gjorde enligt magen. Jag märkte hur det tryckte ner henne och hon undvek en massa situationer. Jag tycker det är väldigt starkt av dig att ändå fortsätta med ditt liv och göra saker trots dina magproblem. Även min mamma fann tröst i att läsa om andras berättelser för visst finns det fortfarannde en tabu att prata om sådana här saker. (Räddningen för henne blev en stomi, trots att det finns en hel del skam i det (tyvärr, varför ska det vara så??) så har det underlättat hennes liv något enormt och hon har många gånger påpekat hur glad hon är över att ha tagit det beslutet.) Vill ännu tipsa om youtubern Hannah Witton som också har haft mycket problem och delar med sig av det öppet. Starkt av dig att dela med dig av detta!
❤️❤️❤️
Modigt av dig att vilja dela med dig av det! Tycker du har haft helt rätt om att inte dela med dig av det i din blogg under alla dessa år, men tycker också det är super att du nu vågar skriva om det. Det är inte något du ska skämmas över, och inte ska du heller känna dig rädd för att någon annan ska tycka att du är en "lögnare" för att du inte berättat om det tidigare. Som du skrev, kanske det kan hjälpa någon annan i samma situation :) Själv lider jag inte av samma problem, men för mina mer eller mindre "skämmiga" hälsoproblem känner jag mig liksom mer lättad om en offentlig person som man ser upp till också vågar skriva om det. Bra gjort Daniela! :)
Blev berörd av din öppenhet och jag känner igen mig i stor utsträckning. Vad är det för diagnos du fått/har? Förstår att du inte är din diagnos, men det framgick inte direkt av texten.
Starkt av dig att dela med dig av detta! Hoppas sjukdomen blir lindrigare eller att den i framtiden går att kontrollera så pass att du kan leva ett mer normalt och bekymmersfritt liv ❤ Man ska aldrig ta hälsan för givet...
Tycker det är superfint av dig att dela med dig! Det är så befriande när någon vågar prata om sånt som inte annars syns, men som är en stor del av ens liv. Och förhoppningsvis kommer du kunna ge styrka till många andra!
<3
Min dotters biologiska pappa hade chrons och han hade det nästan som du, kanske inte riktigt lika illa. Men när han behövde gå så behövde han gå NU och då fick han sätta sig vid sidan av vägen i värsta fall.
Själv oroar jag mig för att det ska vara ärftligt så dottern också får det, hon har redan lite småbekymmer med magen...
tack att du delade!jag lever med en kronisk psykisk sjukdom,bipolär,vi är inte så olika.ibland tar sjukdomen över helt,ibland finns lättare dagar.men medvetenheten om sjukdomen är min ständiga skugga.
❤️❤️❤️
Sååå bra skrivet å härligt att du öppnar upp dig!! Själv fick jag diagnosen chrons för ca 2 år sen och har samma tanke sätt som du, vill inte berätta för så många för man blir identifierad "hon flickan med magen!", så hemskt. Jag tar en dag i sänder och försöker att leva så gott ja kan å göra allt vad andra gör, men det är kämpigt.
Stort Tack för att du skriver om detta!
Magproblem/sjukdomar är absolut ingenting att skämmas över!
Jag tycker snarare det är jättebra när det verkligen pratas om!
Jag känner att vi borde prata mer och öppet om just sådant kroppsligt som tidigare varit (och tyvärr är) tabubelagt, då jag tycker det är helt sjukt att det ska vara just tabu. Något som ska tystas ner.
Ännu viktigare blir det att prata om den här typen av funktionshinder (om jag får kalla det det)... Osynliga sjukdomar.
Det är så lätt för samhället att acceptera t.ex. ett brutet ben, eftersom det är tydligt synligt. En person med ett stort gips över hela benet är ju uppenbart funktionshindrad, liksom.
Men osynliga funktionshinder är ju lika verkliga.
Nästan ÄNNU mer än ett gipsat ben, då ett benbrott läker på ett par månader. En osynlig sjukdom är ju oftast kronisk.
Jag är uppväxt med kroniska, osynliga sjukdomar i min närhet. Så jag tror det gjort mig väldigt förstående för just osynliga funktionshinder, hur påfrestande de kan vara och hur de tas emot av samhället...
Kroppen och allt som hör till den är ju trots allt det naturligaste som finns, och att få kunna prata öppet om problem som kan drabba den gör dels att personer kan få bra hjälp och dels - som du skriver - kan det hjälpa människor att känna sig mindre ensamma.
En kan få kontakt med andra i samma situation, istället för att behöva känna sig så ensam.
En kan bli stärkt i andras berättelser.
Jag har IBS-liknande mage.
Skriver "IBS-liknande" eftersom jag inte varit till någon läkare och fått diagnos. Men så gott som alla symptom finns där.
Jag har absolut väldigt långt ifrån så stora problem som du, men vet hur det känns det där med att vara tvungen att ständigt hålla koll på VAR det finns och ATT det finns toaletter dit jag ska.
Vissa veckor har jag "toadagar" så gott som varje dag, i alla fall minst 5 av 7 dagar. Och vissa veckor är bättre. Då är magen ganska lugn och normal.
Men under "toadagarna" hinner jag knappt göra någonting; eftersom så fort jag börjar koncentrera mig på något annat så måste jag springa på toa. Även om jag nyss varit där.
Ursäkta den långa kommentaren.
Ville egentligen bara få fram att jag tycker det var jättebra gjort att skriva om detta!
❤️❤️❤️
Jättemodigt av dig att våga dela med dig av detta. Jag är helt säker på att det är många som befinner sig i samma situation som kan finna styrka i inlägget! Jag tror även att ett sånt här inlägg kan sänka tröskeln för någon att våga prata om något som känns jobbigt! Kram <3
Välkommen till klubben med krånglig mage. Vi är många som lider i tystnaden. Precis som för dig så slog detta ner från klar himmel till mig för ett par år sedan. Nu är det tabletter och toaletten som livet anpassas efter.
Oj, det låter besvärligt. Har du någon special diet du följer?
Du är modig som delar med dig. Beundransvärt!
Kram
Det är bra att du tar upp sådant, värkligen modigt!!❤️
Vilket modigt inlägg Daniela! Tack för att du delar med dig. Det sista du är, är äcklig.
Jag tycker det borde talas mera om de osynliga sjukdomarna för att också sprida mera förståelse och kunskap hos alla. Tex jag som inte lider av en kronisk sjukdom tycker det är extremt viktigt att försöka förstå och kunna lära mig om dem trots allt. Tack för att du vågade!
förståerligt att du velat hålla bloggen fri från din sjukdom och ha ett ställe där du inte behöver fokusera på något som annars styr resten av ditt liv. jag tror ingen känner att du ljugit eller varit falsk på något sätt <3 hoppas innerligt att du får den hjälp och vård du behöver och att du hittar något som hjälper just dig. magen sägs ju vara kroppens andra hjärna och styr verkligen över ens mående. det enda jag kan relatera till är de få gånger jag varit magsjuk eller haft magont på olika sätt. måste vara extremt tungt att gå med såna känslor dagligen :( tack för att du delade med dig. stå på dig och kräv den vårdbehandling du förtjänar <3
Att ha problem med magen är ett he&/%te. Jag själv fick IBS när jag var 20, det är 13 år sen. Men tack vare daglig medicinering så funkar min mage okej. Förut levde jag också mitt liv efter vart det fanns toalett, och lite fortfarande för jag har svårt att lita på min mage.
Att äta medicin dagligen funkar bättre för min mage än ta dom när jag får besvär. Som tex så tar jag två st Loperamid morgon och kväll, läkarna vill att jag ska vid behov, men det funkar inte alls. Så man lär känna sin kropp allra bäst själv. Bra av dig att dela med dig.
Så starkt att du delar med dig av detta, Daniela.
Jag har inte på långt när lika mycket problem som du men känner ändå igen mig. Jag har gallsten och fick första anfallet 2010. Det tog mig fem år att få rätt diagnos trots väldigt typiska symptom eftersom jag var ung och normalviktig och läkarna därför inte kunde tro att det var det. Jag får anfall några gånger per år och smärtan är verkligen olidlig + att jag inte känner mig normal på ca en vecka efteråt. Jag har inte märkt att nån speciell mat skulle trigga det utan det kommer "bara sådär" och jag är alltid orolig att jag ska få ett anfall då jag har något viktigt att göra, och börjar typ inbilla mig att jag får "känningar" då. Jag har funderat på operation men mellan anfallen mår jag ju bra och jag är ganska rädd för riskerna med en ändå ganska stor operation... Visst har du själv gjort just den operationen, och är det något du skulle rekommendera? Hade du själv gallproblem då alltså?
Fastän det inte är en dödlig sjukdom och det finns mycket värre saker man kan lida av, slår mig ändå tanken ibland att det är "orättvist" att just jag, som alltid levt sunt, ska ha fått just det här, så jag förstår att man kan tänka i de banorna. Och ja, det är också något jag inte vill nämna för folk, eftersom just gallsten förknippas med ohälsosamt leverne och jag inte vill att folk ska "tro" det om mig (inser hur dumt det här låter!) Plus att allt som har med magen att göra känns lite extra skämmigt, fast det ju inte borde vara det.
Det här blev säkert en jättelång kommentar men ville bara säga tack för ditt inlägg och att det nog är uppskattat av många av oss med "mörka hemligheter"!
Tack för att du delar med dig. Jag är övertygad om det kan hjälpa någon annan, att veta att hen inte är ensam. Det här med magproblem tror jag är vanligare än vad man tror. Det är nog bara det att man inte pratar om det på samma sätt som andra sjukdomar.
Alltså så bra skrivet, välskrivet. Du är en hjälte. Stark! Uppskattar så människor som vågar prata tabulagda saker, fler behöver prata ut om det. Man mår så mycket bättre.
Stor kram !
Tycker det är bra att du berättar om sjukdomen för det är en del av dig. Mycket bra skrivet. Jag har själv IBS och min sambo ulcerös kolit. Känner så igen mig i det du skriver. Tarmsjukdomar styr ens liv så mycket men bra att ha mål och drömmar och försöka uppfylla dem ändå. Sköt om dig!