Ett litet tacktal
Om jag fick samla alla som varit delaktiga i mitt liv under de senaste nio månaderna i en sal och hålla ett litet tacktal, då skulle det låta ungefär så här:
Utsikten från en balkong i Vasa centrum
Tack Niko för att du stöttade mig i det här beslutet,
för att du hälsat på regelbundet och ringt varje kväll,
inte en enda gång varit bitter över att jag åkte,
och tagit hand om vårt hem trots att jag ej varit där och tjatat.
Tack min kära familj för att jag fick komma hem,
och för att ni (speciellt du, mamma) förstått och respekterat att jag ej är 19 år längre,
och gjort det så lätt som möjligt för oss att leva under samma tak igen efter en flera års paus.
Och tack pappa för att du åtminstone hälften av gångerna kunnat stå emot,
då jag sagt att du inte får äta upp min choko då jag inte är hemma.
Tack Skrållan för att jag varje dag fått komma hem till en glad katt,
även om jag vet att du egentligen inte varit glad över att se mig,
utan över vetskapen att jag vet att mat är livet,
och således ger dig mest mat av alla.
Tack till min chef och mina kollegor för att ni varit så mycket mer än bara ett jobb,
och för att ni trodde på mig och gav mig den här chansen.
Tack för allt ni lärt mig, allt stöd, all uppmuntran och alla fina ord,
och tack för att ni hjälpt mig hitta en arbetsroll som känns 100% rätt.
Tack till alla mina patienter för att ni lärt mig mer om både fysioterapi och livet än någon tidigare,
och för att jag inte en enda dag behövt känna att jag inte skulle vilja åka till jobbet.
Tack för alla skratt, alla kramar, alla teckningar och alla utmaningar, och för att ni inspirerat mig till att bli den bästa möjliga fysioterapeut jag bara kan bli.
Tack till VR för att jag fått träna mina nerver något enormt,
och för de få gånger ni lyckats överraska mig positivt.
Att ibland som bäst kunna ta sig från Vasa till Helsingfors på ca 3,5 timmar, har ändå varit rätt nice.
Tack till Wasa Sports Club för att ni varit mitt andra hem,
och för att ni fått mig att må så fruktansvärt bra.
Speciellt tack till alla massagestolar för avkopplande stunder,
till Jonna för både fantastisk Zumba och Bodybalance,
till Janna som fått mig att lyfta lite mer och hoppa lite högre än jag egentligen orkar,
och till den glada typen i receptionen jag tyvärr inte har något namn på.
Tack till alla Vasavänner som funnits kvar här för mig precis som förr,
trots att jag varit och flängt omkring i Helsingfors i flera år här emellan.
Tack till alla Helsingforsvänner som tagit emot mig med öppna armar alla veckoslut jag varit och hälsat på,
och extra stort tack till dig Karro för att allt -
utan dig hade den här tiden knappast varit ens hälften så bra.
Tack Vasa för att du inte varit en helt tråkig stad att vara i -
du kommer aldrig att bli Helsingfors, men du har varit betydligt bättre än jag kom ihåg.
Och jösses, tänkte helt glömma - tack till Sweet Vaasas personal,
för att ni alltid varit lika trevliga och lagat lika goda laxsallader varje gång,
trots att ni måste vara väldigt trötta på att se mig vid det här laget.
Tack till er bloggläsare för att ni fortsatt kika in här under den här resan, tack för alla roliga bloggevent jag fårt gå på och tack till de lokala samarbetspartners jag haft under den här tiden - det har verkligen varit givande.
Och sist men inte minst, tack till mig själv för att jag vågade -
på grund det kommer jag inte bara att återvända till Helsingfors som en bättre fysioterapeut, utan också som en modigare, gladare, piggare, klokare, lugnare och mer självsäker människa.
Nu: Min sista jobbdag. Sen: Återstår att se.
Prognos: Några dagars bloggpaus.
