Ed Sheerans konsert 24.7 - hur gick det?
Jaa-a hörni, då var sommarens största stressmoment aka Ed Sheerans konsert på Malms flygfält över - låt oss ta en titt på hur det gick!
Kan nog erkänna att jag grät en skvätt av nervositet i bilen påväg till Malm - var verkligen sjukt nervös över vad vi skulle mötas av när vi kom fram. Men, inget desto värre trafik-kaos uppenbarade sig på vägen, och vi fick bilen smidigt parkerad vid Nikos jobb utan större bekymmer. Därifrån väntade sedan en två kilometers promenad till området, och ju närmare vi kom, desto större blev folkmassorna. Dock blev vi aldrig tvugna att stå stilla och vänta inträngda i någon lång och bred kö, utan folkmassorna rörde sig hela tiden framåt - visserligen sakta, men ändå snabbare än väntat!
Utanför området såg det ut så här - man hade med andra ord bra kunnat kolla på konserten gratis utan att behöva trängas ett dugg :D
Jag var förberedd på att vi skulle få köa in till området i timmar, så dröm om min förvåning när vi anlände till porten och slapp igenom direkt?! Alla som berömt detta på evenemangets hemsida hade med andra ord helt rätt, för det gick verkligen supersmidigt! Inne på området kändes allt också bra ordnat och det visade sig inte alls vara så dumt att ordna en konsert på ett flygfält, MEN...
....folkmängden var helt enkelt för stor. På tisdagen lär allt ha löpt på riktigt bra, men på onsdagen var vi ju 15 000 fler, och det märktes - det var så fullpackat och köerna till vessorna och alla matställen var så brutala, att jag fick sitta ner på marken och djupandas ett tag för att inte flippa. Medan jag satt där tänkte jag på hur otroligt smidigt det hade varit om jag hade kunnat hänga en "Don't disturb" skylt runt halsen på samma sätt som man kan hänga dem på hotelldörrar, för jag råkade naturligtvis stöta på mest bekanta när jag behövde det som minst. Vanligtvis har jag inget emot att stanna och småprata när jag träffar någon jag känner, men när hjärnan är kaos och jag känner paniken smyga sig på, då är det inte riktigt läge för ”nämen-hej-vad-länge-sen-är-du-också-här” artighetsfraser. Då vill jag bara vara ifred. Vilket ju inte riktigt gick på ett konsertområde med 60 000 andra människor. Kan med andra ord inte påstå att jag njöt speciellt mycket under James Bays spelning, men nåja - fick ju höra Hold back the river och Let it go ändå.
Efter James Bays spelning lyckades jag ta mig samman lite - magen kändes helt okej och jag började vänja mig vid folkmassan. Det var meningen att vi skulle möta upp ett par av Nikos vänner i det här skedet också, men de planerna fick vi nog glömma (fanns inte en chans att vi hade kunnat ta oss dit var de befann sig i den trängseln), så vi gick efter en öl och ett glas vin istället. Ovan ser ni en bild jag tog avsiktligt och en jag uppenbarligen tagit i misstag - ifall ni nångång undrat hur mina gigantiska näsborrar ser ut, behöver ni nu inte längre undra =)
När Zara klev upp på scenen började jag få fiilis - jag hade ju sett henne live en gång tidigare och var tack vare det säkert ännu ivrigare än jag hade varit annars, med tanke på vilken show hon bjussade på senast. Och, inte för att strö salt i såren på dem som var på tisdagens konsert och således missade henne, men hon var MINST lika bra den här gången. Tycker det är så jäkla häftigt hur hon som artist sakta men säkert bara lyckats... erövra världen, typ. (Annars, snacka om att Ed hade bra lämppäre?! Liksom, James Bay OCH Zara Larsson?! Oftast brukar ju förbanden bestå av någon man knappt ens hört om)
Vi stod inte speciellt nära scenen, men visst kunde vi skymta en orange kalufs ändå
Efter Zara Larssons konsert hade jag ett litet sammanbrott igen då jag var tvungen att stå i en wc-kö i 45 (!!!) minuter, men sen var klockan plötsligt nio, och en ytterst gullig typ med magisk röst klev upp på scen. Vi stod visserligen ganska långt ifrån scenen, men hade ändå lyckats få platser med okej synlighet där det inte var så trångt, och det i kombination med självaste mr Sheeran gjorde nog att jag glömde bort min nervositet nästan helt.
Ed Sheraans konsert var inte lik någon konsert jag upplevt tidigare. Tänker jag på de tidigare världsstjärnorna jag sett live (Katy Perry och Miley Cyrus, till exempel) har de liksom alltid gjort entré med pompa och ståt och de har nästan känts som några overkliga varelser som kommit på besök från yttre rymden, men Ed, han traskade in medan gitarren under ena armen medan han vinkade försiktigt med andra handen, och sedan stod han där och spelade med sin gitarr i närmare två timmar. Inga raketer, inga plattformar som höjdes och sänktes, inga bakgrundsdansare och inga maffiga ljusshower, bara han och gitarren från början till slut. Och jag kunde inte sluta förundras över hur något så anspråkslöst kunde vara så trollbindande, och hur han, en av världens kändaste människor, kunde verka så ödmjuk, symppis och.... bara vanlig? Medan Katy Perry och Miley Cyrus som sagt kändes mer som overkliga varelser, kändes Ed Sheeran mer som en snäll granne, ni vet, någon man hade kunnat be att ta hand om ens post medan man åker på resa?
Vilka låtar som fick det att bränna mest bakom ögonlocken? Give me love, The A team, Thinking out loud och Photograph. Vilken låt som var droppen som fick bägaren att rinna över? I see fire. Jag trodde jag hade gråtit klart för dagen efter mitt stressanfall i bilen, men icke, tonerna till I see fire ekade ur högtalarna, Niko höll om mig, solen gick ner och Ed började sjunga, då kunde jag inte hejda mig utan tårarna började rinna som bara vad. Men för tusan, man är ju bara människa. Undrar snarare vem som ens hade kunnat hålla tillbaka gråten i en sådan situation.
Efter att ha läst kommentarerna efter tisdagens konsert, valde vi att börja leta oss ut från området när det var ungefär tio minuter kvar av spelningen - att fastna i en flera timmars kö och komma hem 3-tiden på natten kändes inte som ett alternativ när vi båda skulle på jobb morgonen efter. Vi fick med andra ord lyssna på Shape of You utifrån området, men som jag redan konstaterade i början av inlägget, var det inte direkt någon dålig synlighet därifrån heller.
Och sen påbörjade vi färden tillbaka till bilen, precis vid rätt tillfälle för att hinna undan de värsta folkmassorna. "De va nog den bästa liveartisten jag någonsin sett" sa Niko medan vi traskade på landningsbanan med den vackraste sommarhimmelen framför oss, och jag kunde inte annat än hålla med och vara glad över att jag vågade (men lättad av att det var över). Sen for vi hem, och avslutade dagen med att äta Mäccens nuggets och tuplajuustohamppare i sängen.
men spännande och roligt att konserten ägde rum på en flygplats!!! Såg ju helt magiskt ut!
Svar:
Daniela Skoglund
Åh, jag bara måste se Ed Sheeran live en dag jag med! Men fy för all trängsel alltså, förstår att det var sjukt jobbigt!
Svar:
Daniela Skoglund
Ja stod å grät själv ti alla romantiska låtarna medan alla par höll om varann å pussades 😂 men så bra keikka, helt magisk 😍
Svar:
Daniela Skoglund
http://feliciahblogg.webblogg.se/