"De har faktiskt valt sin bransch själva"

På många sätt känns det som att Coronakrisen ökat folks uppskattning för vårdpersonal och fått folk att börja reflektera kring vårdarnas arbetssituation, men så finns det de som fortfarande tycker att vårdpersonal inte borde klaga och inte har rätt att kräva, "för de har ju valt sin bransch själva". Idag tänkte jag skriva lite om varför jag inte riktigt tycker det argumentet håller och varför den attityden kan vara rentav farlig. 
 
Bildkälla: Pixabay
 
Jag sökte in till vårdutbildningen på Novia när jag var 18 år. Vad jag visste då var att jag ville jobba med människor, att jag ville hjälpa och att jag ville ha ett jobb som kändes meningsfullt. Vad jag inte visste, var hur mycket skolan skulle kräva av en. Hur det skulle kännas att komma hem från ett kvällsskift efter tio på kvällen för att knappt hinna sova några timmar före morgonskiftet började. Hur svårt det skulle vara att vara enbart två stycken på jobb när flera av patienternas klockor ringde samtidigt. Hur det skulle kännas att sitta bredvid en döende människa. Hur bårhusen faktiskt skulle vara ännu obehagligare i verkligheten än på film. Hur otillräcklig man skulle känna sig när man inte hade tid för att stanna och prata med patienterna fast man ville, utan bara hann göra det absolut nödvändiga före det var dags att rusa vidare. Hur man ständigt skulle bli inringd till jobbet, för att de ständigt hade brist på personal. Hur knaper lönen skulle kännas, när man började inse vad det faktiskt kostar att vara vuxen.
 
Jag kan tänka mig att många söker sig till vårdbranschen av liknande anledningar som jag gjorde, och som 18-åring tänker man kanske inte mycket längre än så, att man vill jobba med människor och ha ett jobb som känns meningsfullt. Och det tycker jag inte man kan kräva av någon heller, 18 år eller äldre - man kan omöjligt veta vad ett jobb och en bransch innebär i praktiken, före man befinner sig där själv. Att lönen inte kommer vara den bästa och att tempot kan vara väldigt högt är man såklart förberedd på, men det är en helt annan sak när man faktiskt befinner sig mitt i det. När man fortfarande bara har två händer, fast man skulle behöva åtta. När man alltid sett sig själv som en väldigt tålig person, men plötsligt sitter och gråter i bilen när jobbdagen är slut. När man, trots skyddsutrustning, själv blir inlagd på sjukhus efter att ha vårdat en patient med norovirus. När man ibland oroar sig över ekonomin, även om man bara bor på hyra och inte har någon annan än sig själv att försörja. 
 
När jag berättade åt min lärare att jag skulle byta studieinriktning drog han en djup suck och undrade om jag var helt säker på att jag ville sluta, varpå jag bekräftade att jag nog tyvärr var det. "Synd, nu går vårdbranschen miste om ännu en bra vårdare", sa han sorgset. Visst kändes det ledsamt, men jag visste att jag inte skulle orka, och sen dess har jag varit tacksam och sett upp till alla som faktiskt orkar. God hälsovård och sjukvård är inget att ta för givet, och jag är så himla trött på att vården och vårdpersonal målas upp som någon abstrakt superkraft som kommer kunna leverera klockan runt i all oändlighet, oavsett omständigheter.
 
Vi får läsa om hur vårdare nu är utan kollektivavtalhur det råder brist på skyddsutrustning och hur personer som jobbar inom vården också är oroliga och rädda, men ändå bara fortsätter vi räkna med att de ska finnas där för oss och ställa upp alltid när det behövs, oavsett hur länge krisen än kommer pågå, oavsett hur många som blir drabbade, oavsett om de själva riskerar att bli smittade, oavsett om de har tillräckligt med skyddsutrustning och oavsett om deras grundlön höjs eller inte. Många av oss börjar bli trötta på att vara hemma och önskar att Coronakrisen ska gå över för att vi har tråkigt, medan det säkert är allt många av vårdarna önskar just nu, att de skulle få ha lite tråkigt. Men äh, de klarar sig nog, för de är ju våra superhjältar... eller?
 
Nå, hjältar må de vara, men några superkrafter har de inte, utan de är helt vanliga, dödliga människor, precis som vi alla är. Visst, de flesta inom vårdbranschen har säkert valt sitt jobb för att de har en vilja att hjälpa, men vilja att hjälpa betalar inte ens räkningar, vilja att hjälpa innebär inte automatiskt evig ork, vilja att hjälpa betyder inte att man måste stå ut med hur dåliga arbetsvillkor som helst och vilja att hjälpa eliminerar ingalunda grundbehov som att äta, sova och vila. Även vårdare har rätt till fritid, även vårdare har rätt till lunchpauser, även vårdare har rätt till skälig ersättning och även vårdare har rätt till en trygg jobbplats. Och att gå omkring med attityden att "passar det inte kan de alltid byta jobb" är både ignorant och farligt, för tänk om alla vårdare faktiskt börjar göra som jag gjorde? Inse att de inte orkar, att de har valt fel bransch och nog borde utbilda sig till något annat? Vem tar hand om oss då?
 
Folk inom vården må ha valt sin bransch själva, men det ligger i vårt allas (precis allas) intresse att de faktiskt ska stanna kvar också.



Anonym


Tack Daniela .

Svar: 🙏🏻
Daniela Skoglund

V är undersköterska själv!


Tack Daniela, det är inte många som ser verkligheten. Det är inte bara risken att bli smittad av något virus eller annan sjukdom. Men som vårdpersonal sätter man även kroppen som risk för skador som t.ex ryggbesvär, slitna axlar, höfter med mera. Även psykiskt kan man bli trött och utsatt av t.ex glåp ord, arga anhöriga eller trötta kollegor som behöver spy ur sig när det är för mycket.

Svar: Det är helt sant!
Daniela Skoglund

Anonym


Det är ju i första hand inte lönen som är problemet, det finns många branscher där lönen till och med är sämre. En högre lön ger inte heller mer ork eller mer fritid. Det som behövs är fler personer i yrket, så att arbetsbelastningen inte blir för hög för enskilda vårdare. Och givetvis en trygg arbetsplats med ordentliga arbetsredskap och tillräckligt skydd vid smittsamma sjukdomar t.ex. Det sparas mycket på kvinnodominerade yrken som inte är privata, skola, vård, daghem. Men när man skär ner på personalen blir arbetabelastningen orimligt hög. Det är farligt. Satsa pengar på vården, absolut! Det behövs verkligen. Men höj inte lönerna, vårdarna orkar inte mer bara för att lönen stiger med några hundralappar. Sysselsätt istället fler och öka antalet vårdare så belastningen blir mindre. Det gynnar ju dessutom alla. Patienter, vårdare och staten/samhället då fler personer arbetar.

Svar: Fast alltså, för att få fler personer att söka sig till yrket skulle det ju vara viktigt att göra jobbet mer attraktivt? Och högre lön = mer attraktivt jobb = flera som söker sig till branschen = mindre arbetsbörda = större sannolikhet att vårdarna vill stanna kvar på sitt jobb?
Daniela Skoglund

Anonym


Som svar till du som också svarade anonymt här ovan.

Jag är sjukskötare och arbetar på en akutmottagning och jag har länge funderat över vilket ansvar som sätts på mig... Tänk att det kan vara så otroligt stor skillnad på läkare och sjukskötares löner. Jag menar inte att vi skall ha lika hög lön som en läkare. Men vi borde få högre lön än vad vi har nu. Läkaren ordinerar men det är vi sjukskötare som utför allt. Och hallå det är enda liv som vi sköter om... Vi kanske inte ens får en endaste paus på hela jobbskifter för att vi vårdar svårt akuta patienter. Jag och många andra tycker nog samma sak..
Vi får inte mera ork av det, nej det stämmer. Men vi VET att vi behövs och skulle kännas 100 ggr bättre att också få lite mer lön för allt slit.
Sen många får mindre lön, jå. Men många får också högre lön, helt utan desto mer utbildning. Tänk dej, först går man till t.ex. närvårdare och senare vidare till sjukskötare. Alltså ca 6,5-7 år av vårdstudier. Sen är lönen så pass liten som den är OCH vi skall också arbeta på alla högtider osv. Jag tycker vi är värt löneförhöjning... T.ex. i Norge är lönen mycket bättre. Vi kan ju också börja jobba i perioder i Sverige och Norge där vi faktiskt får högre lön. Det i sin tur kan leda till brist på sjukskötare i Finland. Men hoppas det inte går så långt bara..

Annars superbra skrivet Daniela, känner så igen mig!

Svar: Håller helt med dig! Och tack.
Daniela Skoglund

Anonym


Vad jag menar är inte att sjukskötarna inte skulle förtjäna mera lön, utan att problemet som nästan alltid lyfts fram i den diskussionen är att jobbet är stressigt, att man inte får pauser, och dylikt. Det är rent ut sagt farligt eftersom det lättare då sker vårdfel och antagligen också leder till personal som inte mår bra och till sist blir sjukskrivna för att de inte orkar. Problemet är alltså inte i första hand lönen, istället kanske man med lite högre lön motiverar folk att köra ännu hårdare in i den berömda väggen. Jag menar att staten ska satsa stora summor på sjukvården och sjukvårdarna, men inte i första hand genom att höja lönerna (och då antagligen också förväntningarna på dem som redan säger att de är slutarbetade pga arbetsbördan som är för stor) utan på att kunna anställa fler vårdare så att ingen som jobbar i branschen ska behöva känna att man inte hinner eller räcker till. Finns det sen ytterligare möjligheter till satsningar så ska givetvis lönerna ses över. En god arbetsmiljö där man hinner utföra ett gott jobb utan stress anser åtminstone jag är viktigare än att fortsätta med för stor arbetsbelastning mot högre lön. Tror inte en högre lön skulle leda till att fler söker sig till branschen om arbetsbelastningen inte minskar.

Svar: Ok, förstår dig bättre nu efter ditt förtydligande, men tror fortfarande att en högre lön definitivt skulle få fler att söka sig till branschen.
Daniela Skoglund





Namn:

E-mail (publiceras ej):

Blogg:













HEJ! Du har hittat till Danielas Dagbok - en finlandssvensk blogg som enligt läsarna kan beskrivas som äkta, ärlig, personlig, rolig, sprudlande, omväxlande, kamratlig, väluppdaterad, mångsidig, jordnära och bäst. Du är varmt välkommen att läsa vidare för att se om du håller med - hoppas du kommer trivas!

Kontakt: daniela.skoglund@gmail.com


Senaste inläggen

5362 inlägg senare
2023 - de traditionella frågorna
Månadens bok, 12/23 - Eld, snö och stjärnor
Positiva minnen från gravidledigheten
Åtta serier jag sett på sistone



Kategorier

Allmänt · Bloggrelaterat & podden · Bröllop · Böcker . Filmer & serier · Frågor & listor · Fysioterapi · Kärlek · Mat . Musik · Randoms · Resor · Samarbeten & tips · Sheldon · Sjukdom · Text & åsikter · Träning . Veckoslut



Arkiv

2023
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2022
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2021
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2020
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2019
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2018
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2017
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2016
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2015
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2014
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2013
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2012
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2011
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2010
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2009
06 · 07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12