Hur mår ni?
Jag bor ensam men eftersom jag har ett jobb som inte kan skötas på distans och som är ett socialt jobb så känns det inte jätteannorlunda jämfört med annars. Förstås annorlunda i form av att ungdomarna jag jobbar med inte får gå till skolan, träffa kompisar och åka på sina vanliga aktiviteter/hobbyer, men jag känner ju mig inte själv så ensam som har ungdomarna och kollegorna att umgås med de flesta dagar i veckan. Jag försöker vara påhittig genom att t.ex. umgås med mamma i friska luften (promenader, kaffepaus i skogen...). Men annars blir det ju mest att sitta hemma förstås, men jag har ju bloggen, sociala medier, netflix m.m. att underhålla mig med, så ingen nöd på mig sålänge det är tillåtet att promenera i friska luften och naturen. Extra tacksam över att bo på landet just nu.. Jag har det bättre än många andra känner jag, men såklart det finns viss oro - vad händer om min arbetsplats får en karantänsituation pga att någon blir sjuk, kommer någon närstående att bli svårt sjuk, hur länge kommer detta pågå m.m. Jag känner mig lugn på dagarna men har börjat drömma knäppa drömmar om nätterna.
Jag är närvårdare och jobbar på ett demensboende, så där jobbar vi som vanligt vilket är skönt. Vi har besöksförbud och inga extra aktiviteter förstås men annars rullar det på som vanligt där. Känns förstås jobbigt att inte kunna träffa vänner och familj som vanligt, men både jag och min sambo är friska och vi klarar oss bra så det går ingen nöd på oss. Vi är dock lite oroliga gällande vårt bröllop som är planerat till slutet av augusti men vi måste bara vänta och se hur det blir! Huvudsaken är att alla skulle få må bra och hållas friska. Kämpa kramar till er alla! ❤️
Jag jobbar hemifrån och jag går skola hemifrån. Tråkigt att sitta på samma ställe hela tiden från morgon till kväll, men eftersom jag också i princip hör till riskgruppen är det pakko på att bara gilla läget. :)
Jag jobbar på café och är inne på min tredje dag som permitterad och kommer vara det till sista maj i alla fall. Än så länge är det bra, jag har haft tid att städa skåp, sortera papper och baka här hemma, men jag vet att jag kommer att klättra på väggarna snart. Jag saknar kontakten med folk, det är en orsak till att jag valde min bransch. Jag gillar att prata med människor, jag är van att ha bråttom och något att göra. Nu känns det mest... tråkigt. Jag är inte van att sitta still och inte ha något att göra. Hur många skåp finns det att städa liksom :)
Jag jobbar i butik och är permitterad tillsvidare, butiken är stängd tills det finns möjlighet att öppna igen. Sambon jobbar som vanligt och har ett viktigt arbete. Jag pendlar mellan att vara lugn till att få huvudvärk av allt tänkande. Vissa dagar mera ångest än den andra inombords. Undviker att åka nånstans utan handlar bara mat sällan, storhandlar. Tittar på serier och läser emellan. Är van vid att göra något hela tiden så det känns konstigt. Ekonomiskt ordnar det sig. Trist när man inte kan röra sig som vanligt eller planera semester, när man ännu inte vet när man har den och kommer man kunna resa någonstans. Skulle gärna rensa i ett av våra större rum och donera till spr kirppis, men när man undviker att åka nånstans och det är nu dessutom stängt så vill jag inte ha en massa påsar omkring heller i vår lilla lägenhet. Många tankar men är glad över att få vara grundfrisk och över de fina vänner man har :)
Är i en riskgrupp i och med att jag är gravid och har endast 6 veckor kvar till bf samtidigt som jag jobbar som lärare med 9 åringar, vilket känns oroande i och med att barnen inte är så hygieniska eller förstår att hålla avstånd (vilket inte ens går i skolan)
Jag jobbar på sjukhus. Känner mig ibland orolig över att jag ska dra hem smittan till sambon som har diabetes (riskgrupp) men vad gör man.. Sambon i sin tur jobbar distans samtidigt som han handleder 8-aringen med hemskola och har aven ett 5-arigt dagisbarn hemma. Ingen lätt kombination det här och kvällstid är det full rulle då jag kommer hem från jobbet med allt som hör vardagen till och som inte hunnits med på dagen. Trots allt är vi glada för att få vara friska, vi har jobb och varandra. Bara att bita ihop och ta sig igenom det här nu!
Mitt liv är har fortsatt nästan precis som vanligt. Vi har det ju inte alls lika strängt här i Sverige. Jobbar som förskollärare med 1-2åringar så jobbet har fortsatt ungefär som vanligt, varit lite mindre barn eftersom dom inte får vara där med minsta förkylningssymtom, men nu är dom flesta friska som nötkärnor. Gymmar, är i stallet och träffar mina (friska) kompisar på fritiden. Sen har ju resor, fester etc ställts in vilket är lite deppigt, men å andra sidan så är det inställt för alla så inte mkt att deppa över egentligen.
Det jag tycker är jobbigt är ovissheten... Hur länge kommer det hålla på? Hur illa kommer det bli? Kommer mitt jobb behöva stänga? Kommer vi hamna i karantän?
Jättefint initiativ av dig med ett sådant här inlägg, verkligen!
Jag sitter i min lägenhet i Stockholm och försöker ständigt trycka bort min rädsla och ångesten som ligger som ett täcke över allt. Att vara ensam är inget jag klarar av och försöker hitta saker som inte får mig att fall in depression. Jag saknar släkt och har få kontakter här i Stockholm vilket som gör ensamheten extra påtaglig speciellt nu när "mängde fritid" ökar. Hur Finland och Sverige hanterar allt så olika är också något som får mig att känna mig vilse och rädd. Varför gör vi inte samma åtgärder här som ni? Jag har länge tänkt på att åka hem till min familj i Österbotten, till min barndomstad, men kan inte lämna alla jobb. Jag jobbar heltid som fotograf och har en så länge en hel del jobb trots situationen men varje uppdrag kantas av en rädsla för att bli smittad vid fotograferingar eller resor till olika platser i huvudstaden och tiden mellan alla jobb är inget som värmer. Jag är tacksam för att jag får ha kvar mina uppdrag men samtidigt önskar jag att jag kunde resa hem. Som ett ljus i allt detta har jag hittat tillbaka till bloggen och det är något som håller mig uppe. Jag påminna mig själv om att allt kommer bli bättre, inte idag, inte imorgon men det kommer bli bättre.
http://www.mariasmemoarer.com