En längtan efter höst
Imorse när jag gick till bilen kände jag det äntligen - att det är höst i luften.
Jag brukar nog längta till hösten mer än de flesta längtar till sommaren, det är liksom så tydligt att jag alltid mår överlägset bäst och är överlägset gladast på hösten. Och i år är min längtan till hösten extra stark, kanske för att det känns som att jag behöver min favoritårstid extra mycket efter dessa kaotiska månader 2020 bjudit på hittills.
När jag bläddrar igenom september, oktober och november i kalendern, konstarerar jag att sidorna ser väldigt annorlunda ut än de gjorde i mars, april och maj. Under våren var liksom allt som stod i kalendern vilka få dagar jag hade jobb under permitteringen, men nu står det plötsligt fira förlovning. Resa till Lappland. Kompis bröllop. Och så vidare.
Huruvida förlovnigsfirandet, resan till Lappland och allt det andra faktiskt kommer bli av eller inte känns fortfarande som ett stort frågetecken - är det något man lärt sig i år är det ju att allt kan ändras radikalt från bara en dag till en annan, för att inte ens prata om en vecka till en annan. Men jag har saker att se fram emot igen, och det känns otroligt skönt, oavsett om de kommer bli av eller inte. Njuter så innerligt av att få öppna kalendern och se att det faktiskt står saker där igen.
Och blir det så att Sanna Marin igen ställer sig framför mikrofonen med tråkiga nyheter, ja då känner jag att jag klarar mig ändå, åtminstone bättre än i våras. För om jag blir tvungen att kryssa över de där roligheterna i kalendern, så kommer det ändå fortfarande att stå september, oktober och november när jag öppnar den, och det är på alla sätt och vis bättre än mars, april och maj. September, oktober och november betyder att löven byter färg, att luften blir friskare och att kvällarna blir mörkare, och det kan ingen ta ifrån mig, inte ens covid-19.
Nu ska jag räkna ner timmarna tills Niko svänger in på gården, och sen ska vi förbereda oss inför det stora mötet som väntar imorgon och de spännande dagarna som väntar resten av veckan. Denna gång kommer han nämligen inte hit bara för att hälsa på, utan för att stanna, och det är ju nog något man längtat efter ännu mer än hösten - att äntligen bli sambo igen.
