Historien om vår förlovning
Nåja hörni, då var det dags för oss att gå igenom Den Speciella Händelsen. För er som följer mig på Instagram eller har läst det här inlägget kommer det knappast som någon överraskning, men ifall någon missat det, så har Niko *trumvirvel* FRIAT! Och eftersom ni fått följa med delar av vårt liv en längre tid via bloggen och (åtminstone majoriteten av er) verkar vara stora supporters av vårt förhållande, tänkte jag att ni säkert gärna läser om hur Den Speciella Händelsen faktiskt hände, så, här kommer historien om vår förlovning:
Vi backar bandet till den 24.07.2020, typ klockan 15: Vi hade nyss anlänt till Långvik, dragit på oss badrockarna och begett oss ner till spa-avdelningen för att fira att det var exakt tio år sedan vi träffades. Dessvärre började Niko klaga på att han hade ont i magen ganska direkt efter att vi klivit in på spa:t, vilket ju kändes himla typiskt när jag för en gångs skull inte hade ont i magen. "Sori, men nu måst jag nog gå på wc", sa han efter en stund, och sen var han borta ett bra tag. Jag hann bli både riktigt snopen och orolig, för efter tio år tillsammans känner jag till hans tolettrutiner ganska bra (:D), och att han skulle sitta på toa så länge hör nog inte till vanligheterna.
Jag hade nästan hunnit börja förbereda mig mentalt på att vi skulle bli tvugna att avbryta vistelsen, då han kom tillbaka och övertygade mig om att allt nog var helt okej. Så, vi hängde kvar på spa:t tills vår tid gick ut, och sen begav vi oss tillbaka mot hotellrummet. Niko släpade efter mig och hade näsan fast i telefonen mer eller mindre hela vägen till rummet, vilket ledde till att jag började känna mig aningen irriterad - att jag hade blivit tvungen att sitta ensam på spa-avdelningen en så lång tid kunde man ju inget åt, men att han nu bara fokuserade på sin telefon när han mådde bättre igen och vi skulle fira?! Inte okej.
Jag kom fram till vårt hotellrum först i och med att Niko fortfarande släpade någon meter efter med telefonen framför ansiktet, så jag öppnade dörren och gick in... för att mötas av synen på bilden ovan - alkoholfritt bubbel, två glas och min favoritchoko. "Nämen, har han fixat så att någon hämtat upp det här medan vi var på spa:t?!" tänkte jag förvånat medan irritationen försvann lika snabbt som den uppkommit, och när jag skulle vända mig om för att tacka började plötsligt vår låt spela från en högtalare. En sekund senare var Niko nere på knä, tog tag i mina händer och frågade om jag vill göra honom till världens lyckligaste man och gifta mig med honom :')
Niko hade alltså aldrig haft ont i magen och ingen hade varit på vårt rum, utan när han "var på toa" hade han egentligen sprungit upp till rummet för att fixa detta, och när han petade på telefonen i korridoren, höll han egentligen på att koppla sin telefon till högtalaren via Bluetooth så att vår låt skulle börja spela då vi kom in. Så, där stod jag i min blöta gamla simdräkt från Citymarket och hulkade fram ett ja (började ju storböla direkt jag insåg vad som pågick), och när Nikos skakiga händer började darra lite mindre fiskade han fram ett par askar från sin badrocksficka. "Jag skulle ju egentligen hålla fram asken från början, men var så nervös att jag glömde" sa han.
Sen skrattade, grät och skålade vi, och gick ner till stranden för att ta lite bilder och ringa hem. Det visade sig att i princip alla utom jag hade vetat att det skulle hända - min familj visste, Nikos familj visste, typ alla Nikos vänner visste och min bästa kompis visste. Kan fortfarande inte fatta att alla lyckats hålla sådant poker face, och inte minst att Niko lyckats planera och förverkliga allt detta utan att jag kunnat misstänka något. Jag har alltid varit helt övertygad om att jag kommer veta när/om han friar i och med att han är sämst på att hålla överraskningar hemliga och jag är en falk utan dess like som ser allt och hör allt, men där ser man då - ännu kan man tydligen bli riktigt överraskad, till och med efter tio år! När jag frågade var tusan han hade gömt ringarna, skumpan och chokon när jag ändå hade varit hemma i lägenheten en hel vecka utan att se något, svarade han "på världens säkraste ställe, det vill säga i min fotbollsväska". Extremt smart tänkt, må jag säga - i närheten av den skulle jag aldrig gå ens i misstag.
Ringen, ja - den fastnade jag för redan för länge sen när vi nångång kollade hurudan typ av ringar vi skulle vilja ha ifall om att. Trodde inte att det skulle spela någon större roll för mig hur ringen såg ut så länge den var enkel och praktisk (romantisk man är, va), men direkt jag såg denna från Efva Attling, visste jag att det var den som gällde - en liten, stilren ring i silver som ändå har det där lilla extra. När den dessutom visade sig vara billigast i sortimentet och inte kostade mer än 85 euro visste jag med säkerhet att den var den rätta - diamanter och sånt är inte min grej och jag skulle vara konstant nervös och obekväm ifall jag gick omkring med en ring som jag visste hade kostat en förmögenhet. Denna kan jag liksom bära utan att vara orolig - skulle den nångång bli sliten eller tappas bort, är det ju bara att köpa en ny likadan (som sagt, romantisk man är, va :D). Tycker verkligen den här helt perfekt och så JAG, bara. Älskar den. Så fint av Niko att han kom ihåg ♥
Så, här är vi nu - nyförlovade och mycket pirriga. Man skulle kanske tro att det inte känns som en så stor grej att förlova sig med tanke på hur länge vi varit tillsammans, men det känns faktiskt jättestort - jättestort, jättefint och jättespeciellt. Och jag tror faktiskt att det beror på just det att vi varit tillsammans så länge, att vi liksom fortfarande vill vara tillsammans så mycket efter tio år, att den ena står och storbölar i den grad att den knappt får sagt ett "ja" och den andra skakar så mycket att den knappt får fram ringarna ur fickan. Nog en av de allra bästa stunderna i livet hittills, helt klart.
Och det var historien om vår förlovning, det - nu ska jag ringa min fästman och sen ska jag gå ut och fortsätta vifta med handen så alla helt säkert får se att jag är nyförlovad. IIIH!
Grattis igen! :) Minns den där känslan när jag började ha ring på vänsterhanden också, det kändes som (och var) världens största grej. Nu så här några år senare så är jag så van att den är där. Märkligaste känslan var ändå när jag tvingades ta bort den under graviditeten när fingrarna svälde. Men då hade den suttit så pass länge att det syndes var den skulle vara. :D Så det kändes som om den fanns där ändå. Har ni börjat fundera på bröllop redan eller är ni såna som tar de sen nångång? :D
Svar:
Daniela Skoglund
Åh jag är så glad för er skull! Grattis 😍
Svar:
Daniela Skoglund
Så roooligt och fint!! 😍
Svar:
Daniela Skoglund
<3 <3 <3
Svar:
Daniela Skoglund
Åh, vilken fin historia! Grattis!
Svar:
Daniela Skoglund
Så himla fint! Stort grattis till förlovningen.
Jag och min make sedan ett år tillbaka var också tillsammans i flera år innan han firade till mig. Jag kan relatera till din känsla att det av just den anledningen känns lite extra speciellt med en ring på fingret - jag kände likadant.
Önskar er fortsatt stor lycka framöver.
Kram
Svar:
Daniela Skoglund
Ååh va fint 😭😍 Grattis igen! ❤️
Svar:
Daniela Skoglund
http://finachristina.fi