Stolt, lättad och trött
Gårdagen var en stor dag för mig. I och med att personer som befinner sig i riskgrupp 2 börjat vaccineras i Finland ringde jag och bokade en tid åt mig i början av veckan, och igår var det min tur att bli stucken i armen.
Jag kan helt ärligt säga att jag inte vet när jag skulle ha varit så nervös senast. Som allergiker är jag alltid mer eller mindre nervös när jag ska äta något obekant läke- eller livsmedel, så att ta ett nytt vaccin kändes inte helt okomplicerat, om man säger så.
Hade någon annan väg ut från denna pandemi presenterats hade jag med stor sannolikhet hakat på och skippat sprutan, men nu har det ju inte det, och sist och slutligen kändes en kortvarig rädsla för att få en allergisk reaktion/eventuell annan biverkning av vaccinet som en droppe i Kvarken i jämförelse med hur rädd jag varit för coronan i över ett års tid nu. Samtidigt känns det som att alla som kan borde dra sitt strå till stacken för att få slut på detta nu, så vem skulle jag ha varit att sitta hemma och tycka att folk borde vaccinera sig, om jag själv hade fegat ur.
Så, igår tog jag emot min första dos av Pfizers vaccin mot Covid-19 för att skydda mig själv, för mina klienters och medmänniskors skull och för att hjälpa till med att få samhället på fötter igen. Lipade hemma före, lipade hela bilresan, lipade i väntrummet och lipade medan jag fick sprutan, men sen var det över och jag lugnade gradvis ner mig. Satt kvar på längre observation på grund av min allergiska bakgrund och blev mycket väl omhändetagen trots mitt nojande och halvhysteriska beteende. Hade inte kunnat få bättre bemötande, verkligen.
Dagens fiilis, förutom "aj min arm"? Stolt över att jag vågade, lättad över att det är över och gick bra och trött till följd av en natt av illamående och frossa. Med betoning på stolt och lättad, då - lite frossa och illamående känns som ett litet pris att betala för att börja bygga upp ett skydd mot det här viruset.
