En gemenskap jag saknar
När jag var yngre tänkte jag ibland att jag saknade ett sammanhang att känna mig delaktig i - jag hade aldrig varit en del av något fotbollslag, sjungit i en kör eller varit med i någon förening, och kände således att jag gick miste om en gemenskap flera andra verkade ha. Sedan började den finlandssvenska bloggvärlden blomstra där kring kanske 2014, och vips hade jag mitt sammanhang - Facebookgruppen "Finlandssvenska bloggar" skapades, det ordnades allt från bloggträffar och event till blogg-galor, jag träffade flera nya människor och vi började umgås i små blogg-gäng.
Engagemanget i bloggvärlden var stort, till och med i lilla svenskfinland - vi följde flitigt varandras bloggar, det gillades, kommenterades, hejades och bollades idéer, samtidigt som det alltid var lika spännande att klicka sig in på andras bloggar och läsa deras nya blogginlägg. Kunde nog rabbla upp minst tjugo bloggar jag läste utan att blinka, och minns hur knepigt jag tyckte det var att välja bloggar när det var dags att skicka in nomineringarna till Galan - det fanns ju så himla många bra att välja mellan!
Event vid Wasaborg Syncenter 2017
Många brukar ju beskriva hösten som en nystart då motivationen känns extra stor, och så var det även inom bloggvärlden - folk brukade ofta uppdatera sina bloggar lite mindre under sommaren, men när hösten kom kändes det som att alla satte i en helt ny växel. Tätare uppdateringar (det vanliga var väl typ ett inlägg om dagen) och nya headers, allt för att utveckla bloggen. Jag kände den där motivationen precis som alla andra, och minns att jag tyckte det var extra kul att blogga OCH läsa andras bloggar alltid på hösten.
Idag konstaterade jag att vi går in i september nästa vecka, och jag kände att jag behövde skriva av mig lite. För nu är hösten snart här, och jag känner precis som vanligt att jag har ny motivation, ny bloggiver och nya inläggsidéer, men det är liksom ändå inte samma sak längre. Nu är jag ganska långt (om inte helt) ensam om att sitta här med min bloggiver och mina inläggsidéer, för de allra flesta har slutat blogga, gruppen Finlandssvenska bloggare ekar mest tom, inga bloggdebatter äger rum längre och de tappra bloggkollegor som fortfarande försöker hålla liv vid sina bloggar, gör det mest sporadiskt.
Galan 2016
Att blogg-glöden slocknat hos så många blev extra konkret, när jag och Niko började planera sittordningen till vårt bröllop. I och med att jag lärt känna så många fina typer via bloggandet som jag nu för tiden stolt och glatt kan kalla mina vänner, kommer vi ha ett "bloggbord" på bröllopsfesten där mina närmaste "bloggkompisar" kommer sitta. Dock kan jag nog egentligen inte kalla dem bloggkompisar längre, för över hälften av dem har slutat blogga helt, och de få som ännu har en blogg, uppdaterar inte särskilt ofta. Tycker såklart om mina "bloggvänner" lika mycket oavsett om de bloggar eller inte, men saknar att läsa deras bloggar - extra kul var det när vi hade gjort något tillsammans (t.ex. varit på bloggträff), och man fick att gå in och läsa allas blogginlägg om träffisen efteråt.
Det är naturligtvis inte bara mina vänners bloggar jag saknar, utan jag saknar ofta bloggläsandet överlag - minns att söndagarna brukade vara min "bloggläsardagar" då jag både bloggade själv och systematiskt gick igenom alla bloggar jag följde - Anne Hietanen, Carola Ekman, Cindy Viinikka, Emelie Svenlin, Emma Svahn, Felicias Mode, Fina Christina, Linn Jung, Jarinas fotoblogg, Julia Holmqvist, Malin Båtmästar, Malin Lundsten, SandraEmilia, Sandra Vaihela, Saramariaexenia, Sofias Mode, Sofie Råholm, Tidstjuven, Yae och Ziio, för att nämna några (ja, några). Hade ju till och med en bloggjulkalender i december 2016, då jag presenterade en finlandssvensk blogg jag gillade varje dag fram till jul. Och då har vi inte ens gått in på alla svenska bloggar jag läste.... Som sagt, listan kunde verkligen göras lång.
Bloggträff i Helsingfors 2018
Att vara en av de få som fortfarande bloggar aktivt har sina fördelar, för jag behöver liksom inte längre kämpa för att sticka ut i samma grad som förut i och med att det finns så få att tävla med, men å andra sidan finns det knappt någon att sporras och inspireras av heller. Det handlar inte heller bara om att jag verkligen saknar den där gemenskapen vi hade i den finlandssvenska bloggvärlden, utan att t.ex. Instagram, Tiktok och Youtube växer i takt med att bloggvärlden krymper, vilket innebär att en stor del av alla samarbetsmöjligheter flyttar över dit. Den absoluta majoriteten av er läsare som hänger här verkar inte vara påväg någonstans, tvärtom är min bloggstatistik väldigt stabil, vilket såklart är en tröst. Jag har ibland svårt att förstå hur ni fortfarande orkar mer mig efter alla dessa år, men uppskattar att ni gör det. Dessvärre finns problemet att bloggar som fenomen överlag uppskattas allt mindre fortfarande kvar, hur stöttande och lojala ni än må vara.
Min blogg känns ibland lite som en Nokia 3310 som jag vägrar släppa taget om, trots att det egentligen kanske vore dags att hänga med i utvecklingen och byta ut den mot en smarttelefon. Men, jag är verkligen inte redo att ta reda på vem och vad jag skulle vara utan bloggen ännu - skulle jag sluta blogga nu, skulle jag enbart göra det för att "alla andra också gör det", och inte för att jag själv vill.
Utekväll med blogg-gäng 2018
Det är ändå med vemod jag fått inse och acceptera att jag inte längre frågar mig själv hur långt jag kommer kunna ta bloggen, utan snarare "hur länge jag kommer jag månne kunna hålla på med det här ännu?" och "hur länge kommer min bloggportal månne finnas kvar?". Målet är inte längre att göra nya besökarrekord, få statistiken att skjuta i höjden, synas på portalens första sida, få intervjuförfrågningar och ta bloggen till _nästa nivå_, utan snarare att hålla tummarna för att sanden rinner genom timglaset så långsamt som möjligt så jag får fortsätta njuta av bloggandet och jobbmöjligheterna det för med sig åtminstone ett tag till. Och i smyg hålla tummarna för att bloggvärlden och den fina gemenskapen på något mystiskt sätt skulle göra comeback.
Jag må sitta ensam och skriva här bakom min skärm, men ensam är inte stark - inte ens i bloggvärlden.
Anonym
Alltså jag håller så med dig! Bloggade också själv i tiderna, både före, under och efter att bloggemenskapen var som störst i Svenskfinland. Det är jättesynd att bloggandet och gemenskapen den skapade har dalat, för det var tevligt att både skriva eget och läsa andras. För egen del kändes det inte värt att fortsätta kämpa längre, då siffrorna och engagemanget sjönk. Ville mest bara säga att I feel you och tack för denna klockrena text om bloggar idag och förr.
Svar:
Daniela Skoglund
Alltså sktibra inlägg och känner igen mig 100% i det - förutom kanske att jag sällan orkar lära känna nån på riktigt hehe. Men jag saknar det där när "alla" hade en blogg och det var en hobby för många, på ett annat sätt än vad det är nu. Men glad iaf att jag har kvar dig som både bloggkompis och "riktig" sådan <3
Svar:
Daniela Skoglund
Jag hör numera till de mer sporadiska bloggarna, vilket jag verkligen inte kunde se för typ 2 år sen.. Samtidigt kan jag inte tvinga mig själv att producera flera inlägg varje vecka om det inte känns så kul. Men bloggen tar jag inte bort än, det KAN ju vara en coronasvacka? Och så känns det nästan som jag inte riktigt vet vem jag är om bloggen försvann helt 🙈 Det har varit en del av min identitet i flera år..
Svar:
Daniela Skoglund
